I trädgårdens famn

Det här inlägget skrev jag i början av hösten, men sjukdom har satt stopp för mig att lägga ut det tidigare. Bilderna är väl inte helt up to date heller med den varande verkligheten utanför fönstret så här i slutet av november.

När restriktionerna har börjat lätta och de allra flesta är fullvaccinerade har det så sakteliga börjat bli möjligt att träffas igen. Genom vänner i fotoklubben kom jag och min fru att möta upp en del andra medlemmar hemma hos ett par som förutom att de är mycket gästvänliga har en stor och vacker trädgård. En trädgård som vid tidigare tillfällen utnyttjats för att lära ut makrofotografering till deltagare i en av studieförbundens fotokurser. Min fru och två andra gick den kursen när den gavs. Det här var nu inte nytt kurstillfälle utan en sammankomst för att sitta och prata och ha det trevligt samt fotografera. Och ni vet hur det blir. Fotografer som träffas med sina fotoryggsäckar måste till sist otvunget öppna dem och rätt var det är fotograferandet i full gång.

#2

#3

#4

#5

TheInvisbleJackal

Hökafältet

Länsstyrelsen i Halland anordnar sedan några tillbaka s k "Fotovandringar" som leds av duktiga och kunniga fotografer bosatta i länet. I år har det p g a pandemin varit lite färre vandringar än brukligt, men i augusti var det i alla fall en till Hökafältet, beläget i Laholms kommun. Hökafältet är ett skogsparti med tillhörande dynområden. Hökafältet innehåller även ett nakenbad. Dit förde vår ciceron oss inte utan pekade mer ut var det låg för att vi inte skulle förvirra oss dit. Ett tjugotal fotografer som plötsligt dyker upp, några med kraftfulla teleobjektiv, skulle med stor sannolikhet inte bidra till någon större munterhet i det sällskapet. Vi höll oss alltså på den samla vägen och fotograferade träd och buskar och annat smått och gott under tiden medan jag frejdigt gnolade:

"Mina dygder äro tusen,
inga syndiga laster jag har.
Jag har aldrig sett nåt naket
inte ens ett litet nyfött barn.
Mina blickar går mot taket
därmed undgår jag frestarens garn, halleluja".

#2

Vad är väl en förgrund? Eller när förgrunden helt tar över är det då egentligen en förgrund? Duger vad som helst till förgrund?

#3

#4

Hur kom det sig att det här axet stack upp det här viset ur sanden? Hur såg det ut tidigare? Hade det ett lite mindre tillkämpat livsutrymme?

#5

Rödgumpsgräshoppa? Min kännedom om våra gräshoppor är lite begränsad känner jag.

#6

#7

Stigen slingrade sig behagligt mellan träden.

#8

#9

Stor björkbärfis.

#10

Sorgmantel.

En fjärils skugga vad säger den om fjärilen?

#11

Vårtbjörken blev vred, rev sig loss och drog till skogs.

TheInvisibleJackal

Humlor

Under våren och sommaren har jag snickrat ihop tre spaljéer vid uteplatsen och det utan att behöva tillgripa det Haddockska vokabuläret i någon vidare omfattning. Därefter har vi planterat klematis som så småningom och förhoppningsvis ska börja klättra där. För att skydda de rätt ömtåliga klematisrötterna har vi satt lavendel och stäppsalvia  framför. Dessa har när de väl börjat blomma lockat till sig, först en mängd nässelfjärilar och sedan humlor.

Vissa tillfällen kunde det vara uppemot ett 30-tal humlor som samlade nektar bland alla blommor. Fantastiskt och mycket roligt att sitta och titta på. Efter ett par dagar fick jag för mig att jag skulle ge mig på att försöka mg på att fotografera dessa humlor. Jag plockade fram telezoomen och stativet och satt mig i höjd med blommorna och väntade på humlorna. De kom ganska snart. Innan benen hann somna i den lite obekväma ställningen fick jag några bilder.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

TheInvisibleJackal

Vad vill du fotografera?

Vad vill du fotografera, undrade hustrun en dag, med undantag för leoparder då. Min fru som är en entusiastisk makrofotograf och finner det mesta där hon går och står, brukar inte ha några större problem med vart färden ställs. Det finns alltid något anser hon. 

Ja, jag kan inte annat än erkänna att jag blev lite ställd. Vad vill jag fotografera? En både väldigt lätt och samtidigt svår fråga. Jag vill fotografera det intressanta landskapet, de knotiga träden och den brusande forsen samt därtill någon älg om de ges möjlighet. Frågan är bara var. Jag har blivit lite trött på hur landskapet utanför knuten ser ut och finner det allt svårare att se något i det som fångar mitt intresse. Kanske är det hemmablindhet. Kanske är det landskapsleda. 

Till sist kom jag fram till att det skulle vara intressant att fotografera ett kvarnhjul som snurrar i vattnet med lång slutartid. Lite googlade gav att det fanns en sågkvarn med tillhörande vattenhjul i Brunnsbacka. Således packade vi ihop och for iväg.

#2

#3

Något större snurrande på hjulet var det inte precis av helt förklarliga skäl. Eftersom sågkvarnen är ett byggnadsminne som bara förevisas i sina fulla prakt under vissa betingelser. Något jag kanske borde ha tänkt på. Ibland är inte bara det fotografiska sinnet inlindat i ett disigt töcken. Även tankeverksamheten befinner sig i samma töcken. Omgivningarna var fina i vilket fall som helst. 

#4

#5

#6

Och så fanns det fina jungfrusländor som satt på lite blad nere vid vattnet intill kvarnen.

#7

#8

Efter att ha suttit ner en stund kom vi fram till Flammafallet inte långt alltför avlägset. Där hade ingen av oss varit tidigare och vi vart lite nyfikna hur det kunde se ut, men det är helt annat äventyr.

TheInvisibleJackal

Pyttebaneleden

Sommaren var inte slut med hemkomsten från Öland. Snarare hade den bara börjat emedan jag i år hade tidig semester. Vi har semesterperioder, vilket innebär att det vartannat år blir tidig semester. Då vi gav oss av till Öland precis i början av semestern återstod några veckor när vi kommit hem igen. Att då sitta och rulla tummarna är inte det första jag tänker mig. Inte heller min fru. Och trädgården kan man göra sen någon annan gång. Således börjar vi fundera på vad det finns för tänkbara dagsutflyktsmål. Ett av dessa kom att bli Pyttebaneleden. Den följer den gamla banvallen mellan Ullared  och Älvsered. Det skulle kunna vara en trevlig cykeltur i all enkelhet tyckte vi.

Att jag först nu när oktober står och bultar för dörren skriver det här inlägget och även de efterkommande som också utspelade sig då det alltjämt var möjligt att begagna sig av shorts beror på. Ja, var beror det på? Lättja, oföretagsamhet, upptagen av diverse andra ting. Troligen stämmer alltihop och en del som jag har glömt och förträngt. Vad som däremot är säkert är att kamerorna inte samlade damm under den här tiden. Det har blivit en hel del fototurer och framöver kommer jag att lägga ut inlägg från de här turerna.

På vägen till starten för Pyttebaneleden i Ullared passade vi på att svänga in till Sumpafallen någon mil före Ullared. För att där intaga vår medhavda lunch och även försöka få lite bilder från fallen.

#2

Efter lunchen gav jag mig iväg ner till Sumpafallen för att ta lite bilder. Det blev med betoning på "lite". Väl där nere för att leta efter fallen för att hitta någon bild, hörde jag plötsligt skratt och röster som talade till varandra på tyska. Det visade sig vara ett par tyska familjer som övade sina simfärdigheter i Högvadsån. Inte riktigt läge att komma smygande i buskarna med kameran i högsta hugg. Det var bara att ta sig tillbaka till parkeringen igen och fortsätta färden.

#3

Här i detta natursköna område startar vår tur längs Pyttebaneleden.

Jaha!? Hit men inte längre. Pyttebaneleden föreföll verkligen att vara i pytteformat. Var det roliga redan slut? Stod vi inför en präktig turistfälla? Frågorna hopade sig.

#5

Det visade sig rätt så omedelbart att vi skulle välja en annan väg och då öppnade Pyttebaneleden sin famn för oss. Vi tog oss bekvämt över den första av ett antal broar längs färden. Det enda som såg ut att kunna förstöra stämningen nu var de lite mörkare molnen som låg i färdriktningen. Skulle de tvinga oss att vända innan vi nått fram till Älvsered? Kanske. Vi sneglade med ett öga på molnen och hade ett på skyltarna som markerade leden. Höll tummarna och fortsatte.

#6

#7

Broarna blev mindre och leden allt smalare.

#8

Vi passerade vattendrag som såg ut att upplevt bättre tider.

#9

Den här bron körde vi dock aldrig över, men den var lockade att fotografera ändå.

#10

Vi passerade en liten obekant sjö. Vid vars stilla vatten vi tog en kort vätskepaus.

#11

Längre fram såg det ut som om folk brukade bada eller fiska.

#12

När alla kossorna och tjuren i  hagen vände sina blickar mot mig, petade jag i en högre växel på cykel och trampade iväg i hast, utifall de skulle få för sig att med några djärva skutt ta sig över stängslet för att kunna sätta tänderna i min ömkliga lekamen. 

#13

En sista bro passeras.

#14

Framme vid Älvsereds Idrottscenter stannade vi och fikade lite medan vi funderade på om inte vore dags att vända åter till bilen vi parkerat vid ett varuhus i Ullared. Molnen som inte släppt ifrån sig något på hitvägen kanske ångrade sig och började göra det på vår återfärd istället.

#15

Då vägen i stort sett så ut som den som vi cyklat till Älvsered fast åt andra hållet blev den en tämligen snabb återfärd. Tills jag fick syn på en del åkervädd som hyste en del fjärilar. Nässelfjärilar mest.

#16

Och dessa baggar som jag egentligen borde känna igen vid det här laget.

#17

Samt denna purpurbärfis.

TheInvisibleJackal