Biskopstorp - Ved

När man är på väg till en plats för att fotografera uppstår frågan vad det är man vill eller tänker fotografera. Det kan vara något som man har en visualiserat en föreställning om att man vill fotografera eller också kan det vara ifråga om spontanfotografering styrd utifrån den stimuli man får det ena eller andra motivet då man ställs inför det på plats. 

Det är sällan jag visualiserar vad jag tänker mig att det här och det här tänker fotografera. I varje fall till en viss grad. Åker jag till t ex en bokskog är det för att fotografera träden och den plats som bokskogen i sig är, men jag har inte visualiserat i detalj hur jag tänker mig en bild ska se ut. Däremot kan jag ha en uppfattning av hur jag vill gestalta det jag föresätter mig att fotografera. Det vill säga vilket val av objektiv jag väljer att fotografera med på platsen för att ta ett exempel. Väljer jag en vidvinkelzoom styr det på ett sätt hur vill gestalta mina motiv gentemot om jag väljer en telezoom eller en normalzoom eller fast brännvidd av något slag.

Åker jag till ett ställe för första gången gör jag det utifrån att det finns något där som har fångat mitt intresse från början och fått mig välja att ta mig till den här platsen. Däremot om jag återvänder till en plats som jag besökt ett antal gånger tidigare vet jag till stor del vilken typ av motiv som finns där. Biskopstorp är en plats jag har besökt några gånger. 

Vid sådana tillfällen då jag besöker en tidigare känd eller bekant plats har jag märkt att för att få igång min kreativitet kring de motiv som jag vet finns och de motiv som jag ännu vet om, brukar valet att använda mig av endast ett objektiv vara det bästa. För det tvingar mig att kreativt närma mig ett motiv på ett annat sätt än om jag hade haft möjlighet att välja bland flera olika objektiv. Valet av endast ett objektiv sätter min kreativitet på prov när det gäller att hur jag kan hitta motiv och hur jag kan fotografera dem.  Till Biskopstorp valde jag ha mig en telezoom på en kamera med Aps-c sensor.

#2

Intill platsen där vi satt och fikade fanns den här gamla traven med stockar som med utgångspunkt i deras utseende ser ut att ha legat där ett tag. Det fick mig att tänka på två saker. Den ena är att detta är inget självklart motivval när man besöker ett naturreservat eller en annan plats som kan ha ett högt naturvärde som i första hand tilltalar vårt estetiska sinne d v s "Här var det verkligen vackert". Snarare är det något som man ser, men väljer bort att se för att det är inte estetiskt tilltalade. 

Den andra tanken som kom för mig är att den här traven med stockar ingår i både ett naturligt kretslopp och ett kulturellt kretslopp. Det  naturliga kretsloppet är den nedbrytningsprocess som dessa stockar utsätts för. Den kulturella hur någon person någon gång i tiden valt att ta ner de här träden och omvandla dem till stockar och lägga dem här. Det har funnits en historia ett syfte med lägga dessa stockar här och det finns likaledes en tanke med att låta dem ligga kvar och låta den naturliga nedbrytningsprocessen ta över hand och låta den kulturella, att ta hand om stockarna på ett sätt som betingar ett slags ekonomiskt värde att stå åt sidan.

#3

Oavsett om träden har fallit omkull eller är inbegripna i en i våra ögon väldigt långsam tango är veden ett närvarande tillstånd i deras existens eller icke-existens. Veden blir det som knyter samman tillstånden. Veden kan vara hård och fast eller mjuk och stadd i sakta upplösning.

#3

En annan trave med stockar. Den här har till synes inte legat ligga länge på plats som den föregående. Det finns mer kvar av många av stockarnas bark.

#4

Om stockarna i tidigare bilder ingår i ett tydligt kulturellt kretslopp är det inte lika uttalat tydligt här där ett omkull fallet träd har fått ligga och ha sitt naturliga kretsloppsprocess. Här är det valet att låta det ligga som är det kulturella kretsloppet. Genom att låta det ligga skapas livsbetingelser för de arter och organismer som drar nytta av ett omkullfallet träd. Det kulturella kretsloppet här har en annan abstraktionsnivå än vad gäller ursprungssyftet för travarna med stockar. Det kulturella kretsloppstänket har här en mer holistisk syn som samspelar mer med det naturliga kretsloppet. Ett träd har inte bara ett ekonomiskt värde, det har ett värde som inte man kan sätta kronor och ören på. Det är en plats för liv även när det inte längre själv lever. Det finns en poesi över all denna ved. Det blir veden som blir min följeslagare när jag vandrar i skogen kring Biskopstorp. 

#5

Mellan trädens håligheter söker sig de som inte vill synas sin plats.

#6

Vem där? Frågar sig de vissna löven. 

De vet inte, ty de är inte från trakten.

En halvt glömd, halvt gömd gren petar in i mörkret.

En sista rest av ett träd som en gång hade detta gryt till granne.

#7

Uttrycket "över stock och sten" får sin konkretion. Fåror och räfflor berättar om en gammal vänskap. En vänskap som dock i en framtid skall lämna denne ene ensam med minnen om vänskap. 

#8

Knäckt och splittrad besitter alltjämt det som en gång var ett växande och kraftfullt träd sin skönhet. 

#9

Här låg en gång en trave stockar. Det är länge sen nu. Det flesta av dem är borta nu och än färre minns de som legat där. Kanske finns deras minnen bevarade i myterna hos någon av de vedätande arterna eller organismerna. 

#10

Vet träden om att de alla ska en gång ligga ner och bli osynliga för våra ögon? Vi ser dem med susande lövkronor och blundar för deras slut. De "skräpar" bara ner i den bild vi har av skogen. En ständigt förföriskt susande skog med stänk av folkton. Skogen är som vi, fast allt på en gång. Spänstig och förfallen.

#11

En gammal gren frågar sig. Vad är jag nu?

#12

Björken har fallit, men björkens bark försöker än visa sig från sin bästa sida. 

#13

Veden är blottad. Den är torr och dödsmasklikt stel, men finns de som uppskattar den även nu. 

#14

"Wait

There's been a slaughter here"

(The Celebration of The Lizard - Absolutely Live, The Doors, 1970)

#15

Karaktären hos en gammal stubbe är som den är eftersom dess ved har nått olika stadier i nedbrytningsprocessen. Det som sakta förtär den ger den dess karaktär.

#16

Till sist har veden blivit så mjuk att den inte längre förmår att hålla samma det den en gång var satt att hålla samman. 

#17

En yngre släktings grenar sträcker sig försiktigt över en gammal anförvants slitna icke-vara. 

#19

Allt är inte förgängelse i skogen. Den är som sagt ett enda stort kretslopp där livet tar fart

#19

och ger hopp. Den dagen då skogen inte längre förmår att inte längre föra sin kretslopp ett varv till är en beklagansvärd dag.

TheInvisibleJackal