Vi är ungefär jämnåriga, taxichauffören och jag.
Hans Mercedez av senaste årsmodell rusar fram på motorvägen från flygplatsen Ben Gurion in mot Tel Avivs centrum. Det sent på kvällen och mycket mörkt den 22 december 2013.
Vi växlar några artighetsfraser och han skrattar när jag försöker uttala några ord på hebreiska.
- Have you ever been to Israel before?, frågar han.
- Oh yes, svarar jag. 46 years ago. I worked at a kibbutz in the summer of 1968.
- Which one?
- Netiv Halamed He. You know about that kibbutz…?
Han nickar, blir tyst en stund, skakar sedan lätt på huvudet och säger;
- You know, Israel is not the same country anymore….
Väl framme på hotellet nära strandpromenaden har jag svårt att somna. Som alltid efter längre flygresor sitter det kvar en sorts irriterande darr i kroppen trots den ringa tidsomställningen.
Utanför på gatan hörs musik, människor och brusande trafik. Jag tar en förströdd bild genom fönstret och ser att vi tydligen bor mitt emot amerikanska ambassaden.
Jag ligger i sängen och försöker minnas hur det var. Den där första morgonen i Tel Aviv. Jag var sjutton år, hade läst massor av böcker om judarnas historia, om förintelsen, om Israels korta tid som självständig stat i Mellanöstern och om kibbutzerna.
Efter att ha övertalat morsan, skaffat pass och jobbat extra på helgerna satt jag för 46 år sedan där på den långa strandpromenaden.
Det var mycket långt från den instängda lilla norrlandsstaden Härnösand. Och det var stort på den tiden att ta sig så långt. Åtminstone om man var 17 år, allmänt lillgammal och okysst. .
Jag minns värmen, den obarmhärtiga solen och dofterna från cafeérna i gränderna ner mot stranden. Där satt jag och väntade på att bli upphämtad för vidare transport till Netiv Halamed He.
Det var som om jag satt i världens navel.
Jag hade börjat läsa ”Den gamle och havet” av Hemingway redan på flyget från Sverige och läste de sista sidorna just där i värmen i juni 1968. En fantastisk roman för övrtigt. Bland det bästa Ernest skrev.
Sommaren -68 på kibbutzen blev omtumlande. Jag förlorade äntligen oskulden (Tack Pirjo från Finland, wherever you are…) och jag förlorade för alltid min gymnasiala världsbild.
Ingenting stämde längre.
Kontrasterna mellan den kollektiva sionistiska högfärden och de historier palestinierna - innanför Damaskusporten i Jerusalem, berättade ställde föreställningen om Israel som ett halvsocialistiskt nybyggarland på högkant. Sommaren 1968 rörde om på ett alldeles särskilt sätt.
Det kom också att få konsekvenser långt senare i livet.
Jag och familjen vaknar och vi äter frukost i lugn och ro. Det dröjer fortfarande flera timmar innan äldste sonen ska komma från Amman i Jordanien och hämta upp oss i fina Volvon.
Vi hinner gå ner till den långa stranden. Jag ser alla nybyggda skyskrapor som sträcker sig mot skyn och tänker att så här såg det inte ut för 46 år sedan.
Så här minns jag det inte. Absolut inte.
- You know, Israel is not the same country anymore…
Jag tänker på krigen, på bosättarpolitiken och på Intifadan i Gaza under 90-talet. Gaza City som bara ligger 30 kilometer söder om Tel Aviv.
Gaza som med sina elstängsel, sina ständiga utegångsförbud och sitt Hamasstyre, är världens största permanenta flyktingläger.
Jag minns särskilt den där pojken jag träffade i Gaza -94. Han som hade utvecklat svår epilepsi efter att ha träffats av en israelisk gummikula i nacken. Han brukade sitta av dagarna i ett kyffe hos sin åldrade farfar lite längre ner i gränden. Någon skolgång var inte att tänka på.
Jag tänker på omöjligheten att någonsin få fred med detta land, i denna region. Denna del av världen som berört mig så mycket.
Krigen, de ständiga gränskonflikterna, Israels attackflygningar i norr mot Libanon, bosättarpolitiken och den gigantiska muren mot Västbanken. Allt detta - The broken promises in the broken land.
Jag sätter handen för pannan, kisar mot solen och noterar, lite längre bort utefter strandpromenaden.
Minsann sitter han inte där ändå.
Den gamle….. och havet.
Vissa människor har en alldeles särskild förmåga ett befolka rum. Ulf Davidson var en sådan person. Vi lärde känna varandra som mycket unga och mycket naiva.
Världen skulle erövras, men framförallt förändras.
Under några intensiva år i det tidiga 70-talet levde vi som blodsbröder på korståg genom tillvaron. Ulf var den som brände amerikanska flaggan på Sergels torg efter Vietnamdemonstrationerna och han skar sönder däcken på Säpos bilar. Vi andra snackade mest. Många i kollektivet vid Mariatorget, där vi bodde, ansåg att han var galen och socialt outhärdlig. Det var han också. Men inte bara. Han hade talets gåva, men hade svårt att skriva. Han körde bil som en galning men tog alltid kalkylerade risker. Han brukade gå klädd i en amerikansk bomber-jacka och Palestinasjal och när stormötena i kollektivet blev för påfrestande gick vi ner till Lilla Maria, åt entrecote och hinkade massor av dåligt rödvin.
Ulf var den som gick längst och ofta ställde sig i helt omöjliga situationer. Oavsett om han körde taxi på nätterna för att få råd att åka till New York, eller när han arbetade som Sveriges Televisions fotograf i flyktinglägren i Libanon, så skydde han alltid det invanda, det hemvävda och trygga.
Han lyssnade noga på Neil Young – ”it´s better to burn out than to fade away" , och hans resor ut i världen blev också omfattande och självförbrännande.
Vi hade dessutom en särskild anledning att hålla kontakt med varandra eftersom vi var ”buksvågrar”, dvs att vi var fäder till varsitt barn med samma kvinna. Vi hade därför en naturlig gemenskap. Låt vara att han satt i baren på Hotel Commodore i Beirut och jag på ett fik i Sundsvall.
Jag minns vårt sista samtal över telefon. Han bodde då i Spanien sedan ett antal år och var allvarligt sjuk. Vi talade om framtiden och om hans dotter i Sverige. Lite förstod jag hur illa det var med hans dödliga sjukdom.
Några veckor senare avled han stilla på ett sjukhus i Madrid och askan spreds över Medelhavet.
Ulf Davidson var min allra bästa vän och jag tänker fortfarande ofta på honom.
Jag var ung och dum. Men skulle bli världsreporter.....
Jag hade tröttnat på universitetet och bestämde mig efter att ha kommit över en bok av Don McCullin om Vietnamkrigets fasor. Bilderna satte fantasin i rörelse. Kan han så kan väl jag, tänkte jag. Det var dessutom slut med gymnasiekärleken och det var dags att tänka nytt. Jag minns att jag ringde författaren Jan Myrdal - en husgud på den tiden, och blev bryskt avspisad; "Det sista som behövs i Vietnam är svenska ungdomar med diffusa fotodrömmar."
Det där samtalet kunde satt stopp för mina ambitioner, men jag gav mig inte. Krig som krig, tänkte jag och Irland låg närmare än Vietnam. Så med en Nikkormat-kamera, ett 50-mm objektiv, 30 rullar Tri-X och 300 spänn i fickan tog jag Stena Line från Göteborg till Hull i England, enkel biljett. Liftade därefter vidare till Holyhead i Wales och så nattfärjan till Dublin varifrån jag åkte på tummen norrut mot Belfast och Londonderry på Nordirland.
Lite begrep jag då vad krig innebär. Och i Bogside i Derry på Nordirland - påskveckan 1971, rådde krig. De brittiska ockupationssoldaterna sköt gummikulor mot barn och riktade vattenkanoner mot pensionärer. Maskerade IRA-män svarade så gott de kunde med pistoler och brandbomber. Stämningen var hysterisk, jag var livrädd mest hela tiden och jag tror inte jag sov många timmar de tre dygnen i Bogside. Tror inte jag åt någonting heller. Men jag plåtade frenetiskt.
På vägen hem, när jag liftade mot Belfast, blev jag upplockad av brittisk civilklädd polis. Samtliga filmrullar konfiskerades och förstördes under förhöret, men passet och kameran fick jag behålla.
Väl tillbaka i England gick jag in i en fotoaffär i Hull för att försöka sälja kameran -för att få pengar till ett mål mat och till färjebiljetten mot Göteborg.
- Do you want to keep the film?, frågade fotohandlaren samtidigt som han vevade tillbaka filmen i kameran, öppnade bakstycket och räckte över filmrullen. Jag accepterade ett skambud på 65 pund, stoppade rullen i fickan, köpte en enkelbiljett för vidare transport till min lilla etta på Oljekvarnsgatan i Majorna i Göteborg.
Långt senare framkallade jag filmen och där fanns bara en enda exponering.
Det är också den enda bild jag har kvar från äventyret på Nordirland.
Men det är sannolikt den första bild jag tog där jag vågade närma mig en främmande människa, söka kontakt och be om att få ta ett fotografi. Det är en viktig bild och den betyder mycket för mig,
