Söder om Sölvesborg

Om inte om hade varit hade det blivit BILD

Kärleken i adventstid

Tredje advent har precis passerat och igår måndag fyllde jag år. Att jag numera är 74 år är en stilla påminnelse två saker- livets ändlighet naturligtvis - men också om den tur jag haft i livet.

Det är nämligen så att vi - min fru Ulrika och jag - gifte oss på min 50-årsdag för 24 år sedan. Innan dess levde vi fem år ”i synd” som det hette förr i tiden.

Efter att ha vandrat en snubblande och illa underhållen väg kom jag äntligen hem till det som blivit de bästa åren i mitt liv. Jag hade tidigare levt i flera relationer med samma omtanke, allvar  och ansvar som när man köper, byter och slänger kalsonger.

Jag har haft tur som en tok och förunnats lyckan att få leva tillsamman med en annan kropp och själ som lärt mig så mycket om kärlekens innersta väsen och  om vad som verkligen betyder något i det här som vi kallar livet.

Jag är visserligen orolig och bekymrad över vad som sker i världen, men i grunden är jag en mycket lugn och lycklig man. Igår blev därför bara ytterligare en måndag i århundradets kärlekssaga.

Jag lånar poeten Sam Carlqvist ord:

”Jag vaknar,

vänder mig mot dig

och värmer ögonen”

Inte min bild, men ändå…

Bilder berör mig och ofta andras bilder, alltså som jag inte tagit själv men som är värda att visa och fundera över därför att de helt enkelt är exempel på så bra fotografi. Som den här bilden som så mycket handlar om konsten att fotografera, inte om fotografisk teknik, utan om vad som skapar bild som så att säga lyfter från optiska och det övriga fotografiska materialets begränsningar.

Att fotografera handlar för mig om att lära sig hur verklighetens ljus och mörker samspelar när det översätts till ett fotografiskt material. Det gäller alla material, analogt såväl som digitalt, färg likväl som svartvitt och allt däremellan. 

Förstår man detta samspel och lär sig både utmana och utnyttja begränsningarna i tekniken - och om man dessutom vet eller anar vad man vill berätta i sina bilder - så brukar det resultera i bild och inte bara i avbildning. Man lär sig ”översätta” och öppnar upp för ett annat flöde. Från att läsa, förstå och följa en bruksanvisning till att lösgöra sina bilders poesi, kan man säga.

Som den här bilden av en ung kvinna vid ett öppet fönster i 30-talets Paris. Hon är nästan bara en svart siluett och lika viktigt för bilden är att man kan ana stadens konturer i bakgrunden med Sacre Cour i fjärran. Den blir, för mig mer än bara en avbildning.
Naturligtvis hade den gått att ljussätta så att kvinnans ansikte blev tydligt men då hade bilden blivit en helt annan, mer av ett konventionellt fotografiskt porträtt.
Detta visste naturligtvis Man Ray, en av 1900-talets stora fotografiska konstnärer, när han tog bilden. Och det är också därför jag fastnat för den.
Den har poetisk drömsk kvalitet, väcker min fantasi och leder mig någon annanstans, väcker egna minnen, erfarenheter och frågor. Den talar till mig på samma sätt som när stor poesi, om den är bra, tränger sig rakt in utan omsvep.

Så till nyfikenshetens fråga; Vem var kvinnan bakom siluetten?

Hon var Man Rays assistent (och älskarinna enligt historiens byskvaller), och så småningom gjorde hon en egen, minst sagt spektakulär, karriär som krigsfotograf under andra världskriget. Det finns t o m en aktuell biograffilm om henne med Kate Winslet i huvudrollen.

Som krigsfotograf tog hon historiska bilder av fasorna i Dachau när nazisternas rike föll.
Men mest berömd är hon för en bild hon tog den 30 april 1945 när hon badar i Hitlers privata badkar i München samma dag som Hitler sköt sig i bunkern i Berlin.
Hennes namn var Lee Miller och hon hade säkert ingen aning om vad som väntade henne när hon satt vid ett öppet fönster i Paris några år tidigare.
Ännu mindre att jag skulle fastna för bilden.

Hommage till Alf Johansson

Var ute häromkvällen för att testa gränserna för bildstabiliseringen i min nya X100VI. Det duggade regn så kameran fick testa på det också med belåtet resultat. Den här bilden är tagen på fri hand, typ 1/4-dels sekund och full glugg. Tittade nyss igenom kortet - d v s samma som filmexponeringarna för er som envisas med att allt var bättre förr - och upptäckte bilden.

Ljus och mörker. Både det inre och yttre, skärpa och tonomfång likaså. Tänkte omedelbart på nattbildernas El Capitano - Alf Johansson.

Namnet på bilden gav sig därför självt: ”Hommage till Alf Johansson”.