Inte min bild, men ändå…
Bilder berör mig och ofta andras bilder, alltså som jag inte tagit själv men som är värda att visa och fundera över därför att de helt enkelt är exempel på så bra fotografi. Som den här bilden som så mycket handlar om konsten att fotografera, inte om fotografisk teknik, utan om vad som skapar bild som så att säga lyfter från optiska och det övriga fotografiska materialets begränsningar.
Att fotografera handlar för mig om att lära sig hur verklighetens ljus och mörker samspelar när det översätts till ett fotografiskt material. Det gäller alla material, analogt såväl som digitalt, färg likväl som svartvitt och allt däremellan.
Förstår man detta samspel och lär sig både utmana och utnyttja begränsningarna i tekniken - och om man dessutom vet eller anar vad man vill berätta i sina bilder - så brukar det resultera i bild och inte bara i avbildning. Man lär sig ”översätta” och öppnar upp för ett annat flöde. Från att läsa, förstå och följa en bruksanvisning till att lösgöra sina bilders poesi, kan man säga.
Som den här bilden av en ung kvinna vid ett öppet fönster i 30-talets Paris. Hon är nästan bara en svart siluett och lika viktigt för bilden är att man kan ana stadens konturer i bakgrunden med Sacre Cour i fjärran. Den blir, för mig mer än bara en avbildning.
Naturligtvis hade den gått att ljussätta så att kvinnans ansikte blev tydligt men då hade bilden blivit en helt annan, mer av ett konventionellt fotografiskt porträtt.
Detta visste naturligtvis Man Ray, en av 1900-talets stora fotografiska konstnärer, när han tog bilden. Och det är också därför jag fastnat för den.
Den har poetisk drömsk kvalitet, väcker min fantasi och leder mig någon annanstans, väcker egna minnen, erfarenheter och frågor. Den talar till mig på samma sätt som när stor poesi, om den är bra, tränger sig rakt in utan omsvep.
Så till nyfikenshetens fråga; Vem var kvinnan bakom siluetten?
Hon var Man Rays assistent (och älskarinna enligt historiens byskvaller), och så småningom gjorde hon en egen, minst sagt spektakulär, karriär som krigsfotograf under andra världskriget. Det finns t o m en aktuell biograffilm om henne med Kate Winslet i huvudrollen.
Som krigsfotograf tog hon historiska bilder av fasorna i Dachau när nazisternas rike föll.
Men mest berömd är hon för en bild hon tog den 30 april 1945 när hon badar i Hitlers privata badkar i München samma dag som Hitler sköt sig i bunkern i Berlin.
Hennes namn var Lee Miller och hon hade säkert ingen aning om vad som väntade henne när hon satt vid ett öppet fönster i Paris några år tidigare.
Ännu mindre att jag skulle fastna för bilden.
Tankeväckande text - gillas.
Det är roligt att du nämner Lee Miller och Kate Winslet här. Häromdagen såg jag ett par YouTube-filmer där KW berättar om skapandet av filmen och hennes samarbete med KW:s son.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Här är en länk till en av dem:
https://www.youtube.com/watch?v=kBhwqwjL1tA
PS: Jag är stor KW fan.
Hur många gånger har jag inte stört mig på att skådespelare har hanterat en kamera så taffligt att det blir uppenbart att det omöjligen kan ha blivit någon bild.
Så inte här. Kate Winslett hade helt greppat saken – och så blev även hennes fotografering i den utmärkta filmen helt trovärdig.
Tack för länkarna!
Allt gott/per-erik
Jag har set "The Reader" - super film.
Mvh. Erik.
/per=erik
Jag kommer så småningom med en bloggpost med lite mindre kända aspekter på den herr´n - men det ligger lite annat före.
Men visst - Adolf Hitler toppar listan.
/per-erik
dom berättar det själva med sin bilder
hennes tragiska bakgrund är smärtsam att tänka på, men det gjorde henne till skaparen av orädda bilder
en fin text
poesi
att man som fotograf anar vad man vill berätta
/inger
Allt gott/per-erik