Imorgon gravljus

Mina gravljus är inhandlade, färdiga att tändas imorgon kväll i minneslunden invid Maria kyrka på Södermalm i Stockholm.

Det brukar vara ett ljushav och mängder av människor där som vill hedra och minnas sina döda.

I mitt handlar det om tre människor, utan vilka jag inte skulle ha blivit den jag är idag.

Ingrid - min dotters mamma. Vi fick åtta fina år tillsammans innan du hastigt lämnade jorden och blev ängel redan på 90-talet.

Ulf - min vapenbroder och bästa vän i vått och torrt. Du flög över stora delar av världen i en faslig fart innan du avled alldeles för tidigt i en hemsk sjukdom i Madrid.

BeO - min enda biologiska bror, en av RiksRadions bästa ljudtekniker, fyrabarnpappa och hemmansägare. Som bara blev 51 och som fick mig att för alltid hata cancer.

Så länge jag lever tänder jag ljus för er på Allhelgonadagens afton.

Och minnas er när jag tittar på de bilder jag har kvar.

Onsdag - mitt i vardagen

Jag gjorde den årliga synundersökningen idag. Den innebär droppar i ögonen som så att säga öppnar bländaren på full glugg under att par timmar innan det släpper. Man ser verkligheten som totalt överexponerad utan möjlighet att blända ner. En obehaglig känsla som gör mig vimmelkantig och mer fumlig på steget än vanligt.

Men som tur är bor min dotter, hennes man och deras två  alldeles i närheten av min ögondoktor. Dom råkade vara hemma och är mitt i en flytt till en ny lägenhet. Alltså stapplade jag dit, fick en kopp kaffe och tog den här bilden vid köksbordet, trots att det var svårt att se tydligt i sökaren. På vägen hem med bussen läser jag i mobilen med kisande ögon att valrysaren i USA visar jämt skägg i opinionen. Plötsligt plingar det till i min nyhetsapp: Fotografen Elisabeth Olsson har avlidit, endast 63 år gammal. Jag tittar ut genom bussfönstret, minns alla hennes fanatiska bilder och utställningar.

Fan, fan, fan vad jag hatar cancer!, tänker jag och kliver av bussen vid min station. Märker att ögonen långsamt börjar vänja sig vid ljuset igen och hur vardagens konturer återvänder.

Dagarna som väntar

Det här är ett fotografi jag tog våren 1989.

Det är en bild av min dotter, bara någon månad gammal, liggandes på sin mammas mage. Bilden, jag kommer inte ihåg med vilken optik,  togs på största bländaröppning för att minimera skärpedjupet till bara min dotter och min dåvarande hustrus ansikte och blick. Lite extrahjälp med oskärpan har jag lagt till via Photoshop också. I övrigt är det en analog bild från en mycket lycklig tid i livet.

Sju år senare drunknade min dotters mamma . Det var en söndag i juli och hon hade envisats att gå en dykkurs, trots min avrådan. Den söndagen det hände var jag och dottern på Gotland och olyckan skedde ute i ett vattenfyllt sandtag på Ekerö, en badplats som kallas för Blå Lagunen. Jag glömmer aldrig telefonsamtalet, och det kaos som pågick innan vi lyckades få biljetter till färjan och slutligen kom fram till Karolinska och en hjärndöd mamma. Hon andades visserligen men var död, fullständigt okontaktbar. 24 timmar senare var det över när även andningen upphörde.

Livet tog därmed en dramatisk vändning och just den här veckan, dagarna innan Allhelgonahelgen, påminns jag alltid om vad som hände. Jag tänker också på hur livet hade blivit om det som hände inte hade hänt. Bilden har därför en hedersplats på min bildvägg sedan många år, den är en del av min och min dotters livshistoria.

F ö dog det sju personer i dykningsolyckor med tuber den sommaren, den fina pianisten Esbjörn Svensson var en av dem, han försvann i djupet utanför Landsort.

Men livet har en särskild förmåga att gå vidare. Idag är min dotter en bra bit över 30, har bra jobb och bostad och hon har dessutom begåvat mig med två underbara barnbarn som har kusiner över hela världen, från Vingåker till San Diego. Deras pappa kom nämligen som flyktingbarn från Iran efter mullornas så kallade "revolution" och hela hans släkt spreds worldwide. Det ena av barnbarnen heter Noor Ingrid. Noor betyder ljus på farsi.

Ingrid var namnet på hennes mormor.... och om några dagar tänder vi ljus på minneslunden.

Grattis på 60-årsdagen

Idag, söndag 27 oktober, fyller den svenska medborgaren och journalisten Dawit Isaak 60 år.

Han har suttit fängslad utan rättegång i Eritrea sedan 2001.

Brottet består i att han skrev några artiklar som var andades kritik mot den diktatur som nu råder i landet.

Ingen kan idag med säkerhet säga om han fortfarande lever.

Den "tysta diplomati" som det Svenska Utrikesdepartementet säger sig bedriva i fallet finns idag samlad i ett antal hemligstämplade pärmar i arvsfurstens palats. Mer än så vet vi inte.

UD svarar inte mer på vad man gjort, gör och vet....

Men Eritrea är ett fantastiskt fint land med en ung befolkning. Landet kommer oundvikligen att förändras.

Och en dag sveper andra vindar över Asmara där jag tog bilden.

Kanske - och låt oss hoppas - kommer förändringens vind även att nå den håla där Dawit nu försmäktat i över 8000 dygn.

Hur som helst - GRATTIS till Dawit Isaak, var du nu än befinner dig.

PS. Detta är naturligtvis ett politiskt inlägg och jag vet av erfarenhet att någon brukar ta anstöt av detta. Därför kan det vara på sin plats att jag bifogar lite bildinformation: Kamera: Nikon F. Objektiv: Nikkor 35mm f/2. Film: Tri-X framkallad i D-76, inscannade och bearbetad i Photoshop. DS

Gubben på väggen

Inspirerad av Gunnar Stalands tidigare inlägg härom dagen om fotopolymer, den metod med vilken man förvandlar ett fotografi till ett avdrag (grafiskbild)  i en grafikpress, kastar jag en blick på den enda fotopolymer jag själv har gjort.

Jag kallar bilden "Irlandsgubben", och den blev till på en fotopolymerkurs jag gick för några år sedan under fotografen/grafikern Thomas Holmqvist ledning i Grafiska Sällskapets lokaler i Stockholm. Som många vet handlar polymer om att etsa en polymerplåt via uv-ljus, infärga med grafisk färg och sedan låta plåten skapa bilden på grafiskt papper i en grafikpress. Processen är långsam och i mångt och mycket svår att styra. Men det är i högsta grad ett taktilt arbetssätt, man "tar" på bilden via plåten, som framkallas i vatten, via infärgningen av plåten och genom att veva själva pressen.

Resultatet får en grafisk karaktär, färgen pressas in i pappret och bilden påminner inte så lite om "riktig" grafik. Jag höll på en hel dag för att få fram bilden som nu hänger inramad på min bildvägg. Och bland alla alla övriga bilder av kända och okända fotografer som jag samlat på mig genom åren sticker den ut på ett särskilt sätt för mig.

Kanske därför att historien bakom bilden är lite speciell. Påsken 1972 hade jag liftat till Nordirland för att i akt och mening bli krigsfotograf. Jag var 21 år, hade köpt en Nikon F för studielånet, och tänkte att jag behövde ett smaskigt material för att söka till Christer Strömholms fotoskola med. Lite begrep jag vad jag gett mig in på. På gatorna i Derry och Belfast rådde undantagstillstånd och gatustrider pågick hela tiden mellan engelska soldater, IRA och civilbefolkningen. 20 rullar Tri-X gjorde jag av med under påskhelgen, men när jag skulle lifta tillbaka till England blev jag upplockad av engelsk militärpolis där jag stod vid vägkanten, blev förhörd och som grädde på moset drog dom ur filmen ur varenda exponerad Tri-X. "Go Home Young boy, This is not a place for you", minns jag att den snaggade brittiska sergeanten sa.

Men dom öppnade aldrig kameran och när jag slutligen kom hem framkallade jag den rullen i Rodinal. Det fanns bara en exponering på filmen. Ett porträtt av en äldre man som jag träffat sista natten i Belfast. Vi hade båda sovit över på Frälsningsarméns hostel. 

Det var också med den enda bilden som jag  hösten 1972 sökte till Strömholms fotoskola. Strömholm gillade den, och sa nåt i stil med att "krigsfotograf kanske du aldrig blir, men du verkar veta hur man plåtar folk".

Hur som helst - så här ser bilden ut i original, kopierad på "vanligt" sätt.