24 cm och 13 år senare

Jag kommer för resten av mitt liv att ha ett 24 cm långt operationsärr på min högra buksida strax över naveln. Det kommer sig av en njurtransplantation jag gjorde för snart 13 år sedan. Ärret är tydligt och det påminner mig varje morgon i badrumsspegeln om det val jag då gjorde för att bistå en gammal vän som var döende av njursvikt. Själva ingreppet gjordes på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och förutom ärret är en gammal mobilkamerabild det enda påtagliga minnet jag har från dagarna på sjukhuset.

En tid efter transplantationen bad mig njurteamet på sjukhuset att skriva en text om mina erfarenheter och tankar. Syftet var att de ville ge framtida organdonatorer något att läsa inför valet att genomgå en liknande operation. Jag tar mig friheten att bifoga den text jag då skrev i detta blogginlägg. Inte för att förhäva mig, men mer för att du som läser detta kanske kan ha nytta av texten om och när du ställs inför en liknande situation och val i livet.

Varsågod!

_______________________________

Stockholm 2006

Hur tänkte jag, hur mådde jag och hur mår jag idag?

För den händelse det kan vara till nytta för blivande levande donatorer ska jag försöka sammanfatta mina erfarenheter. För det första du blir sjuk. Från att ha varit fullt frisk får du en tablett, en nål sticks in i armen och det hela är över på en sekund. I verkligheten tar det sex timmar på ett operationsbord och du vaknar upp helt groggy med en sjuhelvetes smärta i buken. Med möda kommer du kanske upp på benen och de första dygnen går i morfindimma. Du har en kateter i snoppen och det känns som att du svalt sandpapper när du andas. Jag tänkte att jag vaknat upp som efter en tungviktsmatch mot Mike Tyson. Jag förlorade på knock-out och han hade glömt att ta på handskarna..... Ungefär så kändes det. 

Det gör alltså mycket ont de första dagarna och det är omöjligt att ligga på något annat än ryggen. Morfin fungerar olika och jag tycker inte om det. Det tar också några dagar innan tarmarna fungerar och det är en speciell känsla att kissa efter att kateten tagits bort. Det är viktigt att gå, även om det tar emot. Det KÄNNS helt enkelt. ONT. Man blir alltså sjuk. Rejält sjuk. Jag var också mycket öm i min högra testikel flera veckor efter operationen och det var en stor befrielse att efter ett par veckor kunna ligga på sidan. Man blir också känslig² och lite rädd för att någon ska komma åt operationsärret innan det läkt ordentligt. Tröttheten är också betydande, samtidigt som det är svårt att sova. Men det vänder efter ett tag. Det blir bättre och man läker.

I mitt fall började det vända efter ca en månad och varje dag blev bättre och bättre. Tröttheten vek undan och idag den 20 augusti ( operationen var den sista maj ), så är det min sista dag av sjukskrivningen. Imorgon börjar jag jobba igen och jag känner mig helt återställd.

Den stora glädjen under den här tiden har varit att se hur mottagaren, återvänt till livet. Det är ett mirakel som varit värd mödan.

Och här tror jag att något väsentligt finns att säga - man måste VILJA utsätta sig för denna tungviktsmatch. Det kan beskrivas i ord som kärlek till en annan människa, i omsorg om någon man gillar eller också, som i mitt fall, att man vill vara med om ett äventyr. Jag har alltså svårt att förklara mina bevekelsegrunder. Men det finns en hel del av äventyrslust i botten. Och en känsla av att jag ville "sona mina tidigare synder". Det är svårt att förklara i ord, men det känns som att jag faktiskt gett en viktig del av mig själv till en annan människa och att den känslan är "renande"  för själen. Låter kanske flummigt, men det är en mycket reell känsla.

Man gör också på ett mer allmänt plan en samhällsinsats värd många miljoner i landstingets budget. Det känns också bra om man gillar tanken om ett solidariskt samhälle - till var och en efter behov, av var och en efter förmåga.

Det viktiga är VILJAN. Vill man inte så ska man inte. Vill man så är det en mycket stor mänsklig erfarenhet som berikar det fortsatta livet. Jag tror också att man ska vara klar över att det finns risker, även om de inte ska överdrivas. Det är en tuff resa helt enkelt.

För min del, och för min familj, har det varit en sommar av mycket eftertanke och mina barn är märkbart stolta över sin pappa. Min fru Ulrika och jag har kommit varandra mycket nära och vardagen har fått nya perspektiv. Vi har ofta suttit med stearinljuset tänt på kvällarna och talat länge med varandra om livets kärnfrågor, om hur vi lever och hur vi vill leva den tid vi har på jorden.

Innan jag gick in i detta tänkte jag på två näraliggande saker - Sex och alkohol. Två saker som rätt använda är viktiga och berikande i mitt liv. Båda dessa saker är helt intakta och opåverkade av operationen. Jag kan alltså fortsätta dricka ett glas vin på fredag kväll om och när jag vill och för den händelse att läge uppstår så är Pelle-Niklas fortfarande fullt fungerande. Jag mår alltså bra efter 12 veckors sjukskrivning och känner mig precis som innan operationen rent fysiskt, men själen gläds på ett annat sätt.

Därför vill jag säga till de eventuella blivande donatorer som läser detta;

Du står inför möjligheten att göra en mäktig insats för en annan människa.

Du kan bokstavligt talat rädda livet på en annan människa.

Du begår därvid en moralisk handling som inte kan beskrivas annat än som beundransvärd. 

Du är i djupaste mening en verklig medmänniska.

Men du måste själv vilja. Ingen ska tvinga dig. Och ingen kommer att förebrå dig om du tvekar.

Men kom ihåg att det är på grund av sådana som dig som världen kan bli bättre och livet mer uthärdligt.

Du är faktiskt en del av ett möjligt mirakel.

Vi som redan gjort detta val, och av fri vilja lade oss under kniven, kallas lite högtidligt för hjältar.

Smaka en stund på det ordet.

Vi har en egen liten kavajnål som tecken på att vi finns.

Annars är vi nog som folk är mest.

./.

PS. Mottagren av min högra njure lever idag frisk och kry. DS

2018-11-28 10:19   BÅS

Beundransvärt, modigt, empatisk jag skulle kunna fylla på många fler ord.
Livstids skattebefrielse vore en uppskattning samhället kunde visa sådana människor som du.

Bra bild dessutom

Bengt-Åke

Svar från per-erik åström 2018-11-28 10:31

Tack, men i mitt fall spelade nog äventyrligheten en stor roll. Har alltid gillat tunn is som man säger. Skattebefrielse vore naturligtvis välkommet i dessa pensionärstider. 😀 Men jag nöjer mig med att att ha en liten gräddfil i vården. Vartannat år får jag nämligen en helgenomgång av alla min världen gratis och franco. Antar att jag ingår i nån sorts långtidsundersökning.
Ses/per-erik

2018-11-28 12:14   pic-tor

Fint att du ställde upp för din vän. Min bror gjorde likadant för mig. Synd att de inte gjorde titthålsoperation på dig då hade du återhämtat dig mycket snabbare.

Svar från per-erik åström 2018-11-28 12:20

Jag vet. Men tydligen sitter hägra njuren (som var den som jag donerade) lite jäkligare till än den vänstra. Hoppas allt är väl med dig och att det inte tillstött några allvarligare komplikationer.
Med vänlig hälsning/per-erik

2018-11-28 18:49   Vibybo

Som transplanterad är jag oändligt tacksam gentemot de empatiska givarna. Du hade oturen dock att få ett s.k. njursnitt, det är erkänt kännbart. Om det är möjligt görs givaringreppet laparoskopiskt och det är en dramatisk skillnad till det bättre.
Hade jag inte blivit transplanterad hade jag varit död för länge sedan är jag övertygad om.
Så varje gång jag går och kissar är jag tacksam, och jag är mycket nöjd över min tillvaro.
Utan människor som du skulle vi leva i en sämre värld.

Svar från per-erik åström 2018-11-28 23:20

Tack Stefan. Det var snälla ord.
Med vänlig hälsning/per-erik

2018-11-28 22:26   Lena Eriksson

OERHÖRT STORT TACK för att ni finns ni som är villiga att donera!
Mvh Lena

https://www.fotosidan.se/blogs/femminuter/index.htm?date=2010-04-01&skip=5

https://www.fotosidan.se/blogs/femminuter/tur-i-oturen.htm

Svar från per-erik åström 2018-11-28 23:21

Tack lena. Fina bilder du tagit!
Med vänlig hälsning/per-erik