Om skärpa förr och nu - slutord

Oj, vilka reaktioner det blev på mitt blogginlägg "Om skärpa förr och nu" som jag skrev igår!

Jag skrev mest utifrån att jag under ett 50-årigt umgänge med kameror och optik upplevt fler tekniska skiften där den stora förändringen naturligtvis varit övergången till att plåta digitalt. För mig var övergången dramatisk för att inte säga smärtsam. I alla fall för plånboken eftersom jag letade som en blind höna och bytte kameror och gluggar flera gånger innan jag kom fram till en vettig utrustning som passar mig och mitt sätt att plåta.

Det som under årtionden hade bestått av en Nikon F (från 1968), en 28:a, en 35:a och en 85:a, en Lunasix exponeringsmätare och ett mörkrum med en Leitz Focomat byttes ut till en Canon 5D mark II, en Nikon Df och Photoshop, Lightroom och Silver efx.  Slutligen landade jag i den nuvarande utrustningen; Fujifilm XT-1 med 18 mm, 23 mm, 35 mm och 60 mm optik. Samt en X100T som i princip är samma kamera som XT-1, men med "mätsökare" och en fast 23 mm. Mörkrum har jag inte längre, men en bra Epson-skrivare. 

Hur som helst, när jag skrev om skärpa förr och nu igår så verkade de flesta hålla med mig om att det faktiskt är bättre digitala kameror idag jämfört med gårdagens analoga. Det handlar om snabbhet, autofokus osv. Dock ansåg många att "gammal" optik mycket väl går att använda med framgång på digitala kamerahus.

I morse, efter att ha varit ute med jyckarna, gjorde jag därför följande lilla test. På kameran (fujifilm XT-1) apterade jag mig bästa gamla Nikonglugg. Bästa i meningen skarpaste. Det är en 28:a tillverkad på 80-talet, en 28(2,8 AI-s) som ser ut så här;

Jag valde att jämföra den med en splitterny Fuji 23/2 som ser ut så här:

Båda objektiven får anses som mycket bra, rejäla grejer, glas och metall, inget fusk helt enkelt.

Jag tog därefter två bilder utan något som helst fixande i Photoshop. Jpeg rakt ur kameran. Så här blev resultatet:

Detta kanske inte är världens mest seriösa objektivtest, men jag kan faktiskt inte se någon som helst skillnad mellan bilderna vad gäller skärpa. Den övre bilden (Nikonobjektivet) har visserligen ett något större skärpedjup vilken beror på att det är ett objektiv anpassat för fullformat, men annars ingen skillnad. 

Man kan därför nog påstå att det går alldeles utmärkt att använda äldre välgjorda objektiv, avsedda för analoga kameror, även på moderna digitala kameror, vilket jag alltså härmed kan hålla med om. Och jag lyfter naturligtvis på hatten för dem som hävdade att så också är fallet.

MEN då missar man naturligtvis autofokus och möjligheten till bländarautomatik. En automatik jag lärt mig uppskatta för att nå fram till det enda viktiga - att på någon hundradels sekund kunna fånga bilden. Oavsett om det handlar om att fästa den på film eller på en sensor.

F ö är den nya Fujinon 23 mm f2 rasande snabb och exakt, faktiskt det snabbaste objektiv jag prövat eller ägt. Vädertätat dessutom. Den gluggen kommer jag att ha stor nytta av eftersom jag alltid haft "35:an" som standardobjektiv.

Detta om detta. Ha en bra dag!

Om skärpa förr och nu

Titta på de två bilderna här ovan. Det är närmare 50 år mellan dem. Bilden på tjejen i sängen tog jag med en Nikon F och en 35:a, full glugg 1/30-dels sekund i vackert sidoljus och framkallade filmen (Tri-X) efter 800 ASA i en framkallade som hette High Sensitive. Kopian gjordes på  Agfa-papper. Det blev en hyfsad bild för sin tid, vacker gråskala om inte annat.

Den andra bilden, ett porträtt av en syrisk flykting på en flyktingförläggning i Härnösand, tog jag för 14 dagar sedan under liknande förhållanden. Sidoljus vid ett fönster, full glugg på ett 23mm-objektiv med min Fuji X100T, en brännvidd som motsvarar en 35:a på fullformat. 800 ISO. Bilden är "framkallad" i Lightroom och körd genom det moderna digitala mörkrummet Silver EFX. Det blev också ett hyfsat porträtt tycker jag, vacker gråskala om inte annat.

Titta nu på delförstoringarna här. Det är ungefär samma utsnitt från bilderna.

Skärpeskillnaden är betydande, eller hur?

Då, för snart 50 år sedan var det i princip omöjligt att få till bättre skärpa om man inte hade minst en Hasselblad och mycket finkornig film. Idag fixar en kamera med en asp-c sensor detta lätt. Min poäng är denna: Dagens kameror och digitala fototeknik är vida överlägsna gårdagens. Likafullt finns det dem som hävdar att den analoga tekniken, objektiv från 30-talet osv skulle vara av en särskilt magisk karaktär. Jag menar att så är det inte. Sanningen är att det var TROTS dåtidens kameror, objektiv, film etc som vissa fotografer lyckades ta unika bilder, såväl tekniskt som bildmässigt. 

I vår tid, då några fotografer t o m menar att en iFåån är lika bra som en KAMERA, blir jag närmast förtvivlad. Det är den nämligen inte, kan aldrig bli. Samma sak med dem som tror att objektiven var bättre förr och envisas med att skruva på gamla manuella objektiv på moderna digitala kamerhus. Sanningen är att kameror och digital efterbearbetning är så otroligt mycket bättre än förr. Det digitala mörkrummet (lightroom, Photoshop, Silver efx osv) ger så mycket mer möjligheter än under den analoga tiden.

Jag vet att det är så. Efter att ha stått i ett analogt mörkrum en hel vinter och kopierat Christer Strömholms mycket svåra negativ, efter att ha lyckats pressa Tri-X till 1600 asa (och ändå inte bli nöjd) och efter att ha svurit många gånger över att ha missat skärpan med min gamla Nikon F, så är jag numera hellycklig med en snabb, lätt och superskarp Fuji-kamera. Vilket inte har ett dugg med Fuji att göra eftersom det säkert finns ännu bättre kameror.

Jag tror f ö inte heller att bilder egentligen handlar om skärpa. Det handlar om att kunna översätta ljus till bild, skarpt eller inte är sekundärt. Därför bläddrar jag alltid förbi alla objektivtester och försjunker hellre i de stora mästarnas fotografier, försöker förstå hur de gjorde och fantiserar över hur de tänkte. Koudelka och Don McCullin är två exempel på fotografer som jag alltid återvänder till i den meningen. Mina tre fotokompisar - Alf Johansson, Krister Kleréus och Göran Tonström, i vår lilla grupp fyra fotografer (www.fyrafotografer.se) är några andra som också inspirerar och ständigt överraskar mig. Ibland med bländande teknisk, men oftast för att de tar intressanta BILDER

Slutligen: Ljus - och konsten att översätta ljus till fotografisk bild, är vad det handlar om. Och förmågan att "vara där".  Att för någon hundradels sekund fatta att nu eller aldrig kommer bilden, för att i nästa hundradel för alltid vara försvunnen. Om man i den hundradelen fotograferar med en modern kamera tror jag att chansen till en bättre bild är större än för 50 år sedan.

Jag inte bara tror. Jag vet.

Rodinal i den digitala tidsåldern

Några lediga timmar denna söndagförmiddag. Jag minns mina första lärospån i fotografisk kemi för lite drygt 50 år sedan. Den första framkallade egna filmen. Det skedde i  Rodinal, en liten orange plastförpackning som skulle spädas ut i ohyggliga mängder vatten, röras om och hällas i Patersondosan. Det blev sådär första gången, men över tid fick jag till det och när jag tittar på gamla kopior på tunt Agfa Brovira-papper slås jag av hur fin den framkallaren egentligen var. Det är något med kornet och svärtan som jag gillar.

Sen - på Fotoskolan hos Christer Strömholm, blev det Tri-X och D-76, Emofin och High Sensitive och något annat. 

Nu i den digitala eran saknar jag känslan av Rodinal, har letat efter presets, men inte hittat någon. Visserligen finns hyfsade förinställningar i Silver EFX av alla kända svartvita filmsorter, men inga inställningar för olika filmframkallare.

Alltnog så gjorde jag ett enklare försök, en bild från Times Square i New York. Fotat med en Fuji X100T på 1600 iso. Konverterad raw till s/v i Silver efx och lite duttad med i Photoshop. Det är så nära jag kommer "Rodinal-känslan".

Skulle gärna ha den som preset i lightroom-biblioteket. Någon som vet om det finns en sådan Rodinal-preset?