Långhelg i Berlin
Jag och livskamraten var i Berlin ett par dagar över helgen för att vila, läsa och få lite tid för att inte göra något särskilt alls. Minisemester som det ibland kallas.
Jag älskar staden Berlin. Har rest dit många gånger sedan första besöket 1969.
Då, på 60-talet, var staden redan delad av en ofattbar mur som ringlade som en mörk gigantisk orm genom gator och kvarter. Den kom att bli ett monument över kalla kriget och den omänskliga politik som övergav alla mänskliga hänsyn.
I Östberlin 1973 med Anders Petersen
På ena sidan muren låg en del av staden innesluten som en ö i forna DDR. Det var Västberlin med affärs- och nöjesgatan Kurfurstendamm, med studentupproren i slutet av 60-talet och där turkiska gästarbetare befolkade den gamla stadsdelen Kreutzberg. Det var också till Västberlin som David Bowie 976 flyttade in på Hauptstrasse 155 och gjorde odödlig musik i den gamla Hansa-studion på Köthener Strasse 38. Bowie var f ö inte ensam om att gilla den gamla inspelningsstudion alldeles intill muren. Några av Pavarottis bästa inspelningar är tillkomna där, liksom Paul Simons. På Oranienstrasse 190, inte långt från där Hansastudion, ligger också än i dag SO36, den klubb på vars scen ”alla” har uppträtt någon gång under sin karriär, inte minst under 70-80-talen.
Från Västberlin fanns före 1989 två övergångar till Östberlin, dels ”Checkpoint Charlie” i korsningen Friedrichstrasse och Zimmerstrasse, dels tågstationen Friedrichstrasse Bahnhof. Jag brukade passera genom den senare vilket alltid var en märklig upplevelse. Man köpte 24-timmarsvisa och växlade 20 västmark till motsvarande östmark, fick en stämpel i passet och gick ut till en annan värld där man omedelbart blev kontaktad av personer som erbjöd sig växla västvalutan fem gånger den officiella kursen.
Ung man i Östberlin 1976
Från östsidan vaktades muren intensivt av polis och militär, eftersom flyktförsök var vanliga. Det var därför i princip omöjligt att komma i närheten av muren från Östberlin. Det var ett ingemansland på hundra meter som patrullerades av stora schäferhundar, nätterna var hårt upplysta och soldaterna i sina bevakningstorn sköt skarpt vid minsta misstanke. Berättelserna om de människor som flydde över, under och genom muren är många. Några överlevde, andra inte. På DDR-museet kan man få en bra bild av hur människorna levde - eller tvingades leva, i statsdiktaturen, hukandes under fanor och bilder av de stora marxistiska tänkarna....
Kontrasterna mellan de två städerna, sammanklistrade av muren, var ibland närmast klaustrofobiska samtidigt som kontrasten ständigt fascinerade. Inte minst var den fotografisk.
Vid Muren, ett collage av två bilder 1982
Muren var naturligtvis ett oerhört monument över kalla kriget, men det var också en mur som delade familjer och skiljde människor åt i vardagen under de 28 år den existerade. När den revs 1989 , och östberlinarna strömmade över till väst (och vice versa) i lyckorus innebar det den slutgiltiga dödsdomen över det sovjetiska systemet, över lydstaten DDR, och staden förändrades totalt. Det skedde dessutom utan egentliga konflikter och militära sammandrabbningar. DDR upphörde helt enkelt att existera helt enkelt och för två värdelösa östmark fick invånarna i DDR växla till en västmark. Bara det en av största ekonomiska transaktionerna under hela 1900-talet.
Numera är Berlin tveklöst den mest intressanta europeiska storstaden om man är gillar konst, arkitektur och ”alternativt leverne”. Det pågår ständigt något runt hörnet, vinet är billigt, maten likaså, och jämfört med Stockholm känns det som en befrielse att se hur staden är tillåtande och hur den ser kontraster som en tillgång snarare än ett problem. Supermodern arkitektur bor vägg i vägg med gammal jugend, graffittin tas inte nitiskt bort utan ses snarare som tidmarkörer och en naturlig del av stadens liv och uttryck.
Berlin är tillåtande på ett sätt som få andra städer helt enkelt. Just nu pågår också en utställning på stadsmuseet i Berlin om betydelsen av invandringen och flyktingströmmen till Tyskland och det inflytande den har haft och har på alltifrån mat och mode till den ekonomiska utvecklingen. Och Tyskland går som bekant som ett tåg. Det är en delvis tendentiös utställning som entydigt tar ställning för en generös invandrings- och flyktingpolitik, men det är en utställningsidé jag verkligen skulle vilja se i svensk tappning.
Det blev inte särskilt mycket fotograferat den Berlin-vändan, mest för att jag och min livskamrat bara behövde komma iväg för oss själva några dagar. För att få sitta på kafeérna och barerna i Prenzlauer Berg och för att äta god turkisk mat i krokarna vid Hackescher Markt.
Men jag har en hel del andra bilder från mina tidigare Berlin-resor och en som jag är särskilt förtjust med är den här: En liten turkisk grabb jag mötte en regnig dag i en park i Kreutzberg i slutet av 70-talet:
Till sist: Om du vill se mer av mina bilder - gå in på www.fyrafotografer.se där jag delar utrymme med fotograferna Alf Johansson, Krister Klereus och Göran Tonström.
Hälsn!
mvh(per-erik
intressanta bilder också som vanligt
Mvh Terje
Med vänlig hälsning,/per-erik
/Krister
Bra berättat!