Ett kollektivminne
Söndag.
Läser Po TIdholms reportage om de svenska kollektivens 70-tal i Dagens Nyheter.
Men allt var inte flum, hemmaodlad hampa, fritt sex och flykt från moderniteten. Att leva kollektivt var också en form av motståndshandling.
I alla fall är det min erfarenhet.
För - efter att ha totalvägrat militärtjänsten 1970 - bodde jag en period på lumpsamlarkollektivet Emmaus i mörkaste Småland.
Det var höst och råkallt. Men jag skötte solidariskt disken i iskallt vatten och tänkte att dom nog hade det mycket värre där nere i Zimbabwe.
För så var de; stödet för befrielsekampen i de forna afrikanska kolonierna var det överordnade målet med kollektivet.
Vi levde på ett par kronor om dagen. Det räckte precis till rulltobak och från väggarna tittade Karl Marx och Lenin ner som för att hålla koll på att vi bidrog till världsrevolutionen.
Det var en livsstil så enkel det bara gick och pengarna vi fick in gick till bl a till Robert Mugabes Zanu-parti i Zimbabwe
Att ”revolutionären” Robert Mugabe senare kom att bli en av södra Afrikas värsta diktatorer fanns liksom nte på kartan….
Man lär så länge man lever, förhoppningsvis även kollektivt, brukar jag tänka...
Bilden tog jag i Afrika för länge sedan, i Eritrea. Tyvärr med svartvit film i kameran. Jag minns att hon log så vackert och hade starkt lysande gröna ögon!
Och oj vilken berättelse! Så totalt annorlunda sätt att tänka och fungera jämfört med vad jag var med om, i o f s grönvågare men samtidigt kärnfamilj och jobb som byråkrat.
Med vänlig hälsning/per=erik
Läste också PO Tidholm i DN. Jag och kanske fler som bodde några år i kollektiv, som ju fanns i många olika former under sjuttiotalet är kanske inte helt bekväm med den historieskrivning som nu råder om den kollektiva idén…Men det är en lång historia. Att återkomma till som det heter.
Allt gott/per-erik
något att kanske, kanske sa jag, att återkomma till!
/Bengan
Ja ja, man lär så länge man lever…
Allt gott/per-erik
Fick intressant inblick i hur det funkar i underrättelsevärlden. Nu är tekniken annorlunda men tänket kvar.
/B