När bilder inte räcker

Auschwitz. Tusentals måste ha tagit samma bild som jag gjorde av ingången till det nazistiska koncentrationsläger som mer än andra står som symbol för 1900-talets, måhända världshistoriens största brott mot mänskligheten.

Idag är förintelselägret utanför Krakow i Polen närmast ett utflyktsmål, låt vara att guiderna gör sitt jobb med värdighet och utan att sälja krimskrams till alla som vill se resterna av förra århundradets absoluta ondska.

Jag gick också omkring där, men kunde inte ta in vad jag såg, cellerna, muren där tusentals judar arkebuserades, rummen med alla resväskor, hår, skor och slutligen ugnarna.

Jag lyfte kameran och tog närmast pliktskyldigast samma bilder som alla andra tagit sedan lägret befriades 1945.

Den enda bild jag egentligen har en direkt relation till, som jag KÄNDE något när jag tog, är bilden av det slippriga betonggolvet precis innanför ingången till gaskamrarna. Jag KÄNDE att detta var det sista dagsljus alla dessa tusentals människor också såg innan dörrarna obönhörligt slogs igen.

I Auschwitz upplevde jag starkt att den fotografiska bilden har sina begränsningar, ständigt riskerar att bara blir en avbildning utan annat egentligt syfte än vilket vykort som helst.

En annan situation och plats.

Wannsee strax utanför Berlin, idag också ett museum över nazismens teori och ondska. I den välbärgade förorten, på en litet slott, hölls den 20 januari 1942 en konferens mellan några av de nazistiska ledarna kring ”judefrågan”. Hitler själv var visserligen inte närvarande, men konferensen hade sammankallats och leddes av en hans mest förtrogna; SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich, chef för nazisternas säkerhetsministerium.

Det var stängt just den dagen jag pallrade mig Wannsee, så den enda bild jag tog var av trappan upp till de förhandlingssalar där man tog besluten om hur den ”slutgiltiga lösningen” skulle organiseras.

Jag minns att jag tänkte att här gick dom, höll sig i ledstången, skrattandes efter lunchen med cognac till kaffet, för att sedan på övervåningen rita kartor över tågsträckorna, beräkna volymen av människor och tidsåtgången det skulle ta för att på effektivast möjliga sätt avliva ca. sex miljoner människor.

Bilden i sig säger ingenting om allt detta, den skulle kräva verbal förklaring, eller en långfilm, ett teaterstycke, en pjäs eller målning för att förstå vad som här skedde.

Det brukar heta att ett fotografi kan säga mer än tusen ord.

Men bara i bästa fall, tänker jag stillsamt….

2024-11-28 21:49   mombasa

Jag har gjort ett flertal besök i Theresienstadt, ett av de så kallade genomgångsläger där sållningen skedde. Vissa, de stora flertalet skickades vidare till Auschwitz och de andra förintelselägren.
Wansee är inte bara nittonhundratalets skamfläck, det räcker till för mer. En iakttagelse jag gjort; En väldigt rolig film (skrattet fastnar i halsen) i regi av Ernst Lubitsch är: To be or not to be, en underhållande fars, en screwball comedy, med en bakgrund som är minst sagt avgrundsdjup. Filmen spelades in 1942. Manus och synopsis borde gjorts ganska samtidigt med Wanseekonferensen, eller sannolikt något innan. I huvudrollerna syns Caroline Lombard och Jack Benny, båda sannolikt numera bortglömda i filmhistorien. Anmärkningsvärt är att filmen hade sin svenska premiär först 1947(!)
Innehållet är så uppenbart antinazistiskt, men gjort med sällsynt finess. Jag har inte hittat den på streamingtjänster, men jag har ett ex. på DVD. Jag bjuder gärna på den om det är tekniskt möjligt.
/Gunnar S

2024-11-28 21:52   Erik Madsen

Hej Per-Erik.
Jag älskar det fina sättet du beskriver din upplevelse av att besöka Auschwitz. Och dina diskreta bilder därifrån.
Jag besökte Dachau för många år sedan. Jag var anställd hos en BMW-återförsäljare här i Roskilde. Vi blev bjudna ner för att se BMW-fabriken i München. Vi körde i företagets egen buss och vår chaufför (en av våra egna mekaniker från företaget) frågade några av de andra busschaufförerna om det fanns något intressant att se i området utanför München - ja, Dachau. Det var en våldsam upplevelse, där bara en av barackerna stod kvar, medan alla de rivna barackernas grunder stod kvar. Värst av allt var att duschen och krematoriet bevarades. I huvudbyggnaden hade de också lagrat några resultat av de fruktansvärda experiment som utfördes på fångarna. Det var bara något jag hörde talas om – jag gick inte in där.
Med många vänliga hälsningar från Erik.