Jag ser på en bild av en ung kvinna i en trädgård i Teheran.

I den lilla dammen simmar guldfiskar.

Bilden är från 40-talet och kvinnan på bilden heter Sohror Tabrizi.

Hon är mitt barnbarns farmors mor.

Hon levde ett långt liv, hennes familj spreds som flyktingar över världen, men hon hann sjunga iranska vaggvisor för mitt barnbarn Noor via FaceTime innan hon lämnade jordelivet förra året.

Jag tänker att det är förunderligt vackert hur människans kärleksvägar alltid sveper över jordklotet och hur de mest osannolika möten sker oavsett gränser, mullors påbud och nationalistisk idioti.

Kanske kommer lilla Noor, två år, att en dag förstå detta.

I alla fall måste vi en dag åka till Teheran och sitta en stund i den lilla trädgården där bilden en gång togs.