Minnesbilder från en avslutad utställning

Idag var sista dagen för Christer Strömholms stora utställning – ”Porträtt i Paris” – på Nationalmuseum i Stockholm.

Strömholm är bekant för de flesta som intresserar sig för fotografi. Dels honom som fotograf men också som rektor för ”Fotoskolan”, en utbildning som pågick under tolv år i Stockholm mellan 1962-74.

Skolan var något av ett nav för dåtidens fotografi och mängder av blivande fotografer fick sin start där. Egentligen alldeles för många. Arkiv och elevlistor är sedan länge borta och eftersom datorer egentligen inte användes på den tiden är uppgifterna om hur många som gick där starkt varierande beroende på vem du frågar.

Någon säger ca 500, andra menar att det var så många som 1202 människor inskrivna där under kortare eller längre tid. Unikt var i alla fall att Fotoskolan lockade till sig elever från många andra länder. När jag gick där var 18 nationaliteter inskrivna. En unik siffra för sin tid.

Långt ifrån alla blev fotografer i yrkesmässig mening, men flera av våra mest kända pressfotografer gick där. Andra fotografnamn värda att nämna är t ex Anders Petersen, Yngve Baum och Kenneth Gustavsson.

 Jag gick på skolan under två år, mellan 1972-74, vilket känns som en evighet sedan idag. Sista halvåret mer eller mindre bodde jag i Strömholms mörkrum som då var beläget på Borgmästargatan i Stockholm. Ett trevligt krypin med en våtrumsbänk, en Leitz Valoy II kopieringsapparat och en säng, ett litet skrivbord med en skrivmaskin, en läslampa och ett gäng Mickey Spillane-deckare.

Mitt jobb var att kopiera Christers Strömholms bilder, främst hans dokumentation av transsexuella i Paris, en dokumentation han påbörjade redan på 50-talet. På det sättet lärde jag också känna Strömholm som människan bakom rektorsfasaden och myterna kring honom. Han var själv usel kopist och tyckte att det kunde nog andra göra bättre.

Men ofta kom han ner till labbet på kvällarna med några smörgåsar och en kaffetermos, slog sig ner på sängen, tittade noga på vad jag kopierat och hade precisa synpunkter.

Jag lärde mig otroligt mycket om gråskalor och kontraster på det sättet.

Han var noga till tusen och visste precis hur han ville ha sina bilder.

Och han berättade ofta länge och ingående om sitt Paris, om en tillvaro långt från den svenska folkhemsidyllens 50-tal. Han berättade om sena nätter på restaurang La Methode, om olika konstnärer han kände och fotograferade, vänner som då var unga och idag är världsnamn och tillhör den moderna konsthistorien.

Jag slogs också alltid av hans noggrannhet, hur varje kontaktkarta åtföljdes av anteckningar om i stort sett varje negativ. Samt att hans material egentligen var rätt så litet. Film var dyrt, varje exponering blev därför noga genomtänkt, en fotografisk metod långt ifrån dagens digitala smattrande med kameror som tar 15 bilder i sekunden utan att man behöver bry sig om skärpa och exponering.

 Han använde i huvudsak två kameror, en Rolleiflex och en M-Leica med normal och 35 mm optik. Filmen var Tri-X och framkallaren D-76. Kemi och apparatteknik som var mer eller mindre svartvit standard innan den digitala fotografin bröt igenom.

 Allt detta tänker jag på när jag vandrar igenom salarna på Nationalmuseum. Jag slås av hur enormt fin den stora utställningen är (var). De olika rummen, ljussättningen och urvalet av bilder ger en så väl avvägd bild av sin tid och av människor så långt från idag och ändå så nära..

Det är också en egenartad känsla att se flera av de bilder jag faktiskt kopierade för femtio år sedan.

Och jag kan nästan höra Christers egna kommentarer i det där mörkrummet på Borgmästargatan, hur han kunde peka på en liten ruta på en kontaktkarta och säga; ”Hon där, Eva Klasson, var en begåvad tjej. Synd att hon inte fortsatte fotografera…”

Christer Strömholm avled 2002 men jag är övertygad om att han skulle gillat utställningen som till viss del är (var) curerad av sonen Joakim Strömholm, fotograf även han.

Jag stannar också länge till i ett litet rum där man byggt upp Christers arbetsmiljö. Eller som han inredde de enkla små hotellrum där han för tillfället råkade befinna sig. Spillane-deckarna, pipstället, skrivmaskinen, de uppslagna anteckningsböckerna, reservoarpennan, de gula Tri-X burkarna, de orangefärgade Agfa Brovira-kartongerna. 

Och naturligtvis också en svart Leica M-kamera på ett litet bordsstativ. Vid en hastig blick tänker jag att det naturligtvis måste vara Christers gamla Leica M2:a.

Men sen ser jag att det är en betydligt yngre kamera, en Leica M4-2.

Det känns lite snopet eftersom den kameran kom i produktion först i slutet av 70-talet och inte ens var påtänkt när bilderna på utställningen blev till.

 Nåväl, man kan inte får allt här i världen, tänker jag. "Absolut perfektion är för de ängsliga", minns jag också att han sa vid något tillfälle.

Därefter går jag ner i Nationalmuseums bokhandel och köper boken från utställningen.

Det är en riktigt fin bok, väl värd sina pengar.

Så om du missade utställningen så finns alltid boken att tillgå.

./.

2023-01-08 18:18   mombasa

Intressant berättelse och det är väl så nära man kan komma en fotograf som att få förtroendet att kopiera negativen. Det måste vara ett oförglömligt minne. Utställningen på Nationalmuseum var mycket välgjord, snyggt presenterad i rimliga portioner i de olika rummen. Och visst höjde jag ögonbrynet inför montern med ett ”Strömholm-rum”. Men som sagt,” Absolut perfektion är för de ängsliga".
Boken-katalogen är ju mycket fin , bilderna i fm-raster och minst 175 lpi på nutidens papperskvalitet det är riktigt smakfullt.
Ha det gott
Gunnar S

Svar från per-erik åström 2023-01-08 18:44

Tack Gunnar. Ja boken är fin. Hoppas allt är väl med dig och att din kamera snart är tillbaka från operationen.

Allt Gott/per-erik

mombasa 2023-01-09 13:10

Tack! Allt väl och väntar, inte utan en viss bävan på förhandsbeskedet.
/Gunnar S