Hustruns kloka pekfinger

Det är alltid samma sak. När det närmar sig utställning kommer det stora tvivlet. Jag - och jag är säker på att det även gäller andra - börjar kolla efter nya kameror. Jag lusläser tester och kollar annonser. 

Allt med en förtvivlad förhoppning om att en ny kamera eller glugg ska bli vägen till kreativitetens källa. Hur som helst har jag precis tagit mig upp ur detta kaninhål efter att ha ägnat alldeles för många timmar till bläddrande på nätet i en fruktlös förhoppning om att en Leica Q2 vore det verktyg som slutligen ska förlösa min arma strävan.

Det var min kloka hustru som såg problemet. Hon pekade på bilden på väggen i vårt vardagsrum. På den bild jag alltid sett som en inspiration och vägvisare för mitt sätt att plåta.

Det är en print av tjecken Joseph Koudelka, den fotograf jag håller främst av alla nu levande fotografer. Han som dokumenterade Sovjetinvasionen i Prag i augusti 1968 och som sedan fortsatte plåta den romska minoriteten i öst innan han till slut och med hjälp av bildbyrån Magnum fick franskt medborgarskap och kunde resa fritt. Joseph  Koudelka som, vid 82 års ålder, fortfarande är aktiv fotograf, senast med en dokumentation av muren mellan Israel och den palestinska Västbanken.

Jag har aldrig träffat Koudelka men fick efter hustruns pekfinger en anledning att kolla upp vad Koudelka använde för utrustning under sina tidiga år.

Resultat är, milt uttryckt, häpnadsväckande.

Han använde en Exakta-kamera. En hopplöst omodern analog östkamera som återfinns som relik på t ex DDR-museet i Berlin. Den kostar idag som mest ett par hundralappar på Ebay. Optiken han använde var en 25 mm F4 Flektogon som visserligen ligger runt tusenlappen begagnad, men med en utrustning för under 1500 spänn klarade han sig utmärkt. Faktiskt helt enastående med tanke på att han inte hade tillgång till Tri-X utan laddade egna filmrullar med öststats-kinofilm  som han pressade till 3200 asa i en för oss okänd framkallare. De resultat han åstadkom är som fotografiska underverk. Det handlar alltså inte om kamerautrustningen.

Det handlar om att vara där. Se, våga och veta var och när. Gå nära är ytterligare ett ledord. "Våga utsätta sig", som Strömholm predikade.

Ställd inför dessa krassa faktum inser jag att sukta efter en Leica Q2 för femtio tusen kronor är helt vansinniga fantasier för min del.

Jag tittar på min X-E3 med några fina fasta gluggar och jag nästan skäms. Det är ju fantastiska verktyg!, som duger mer än väl.

Hustruns kloka pekfinger fick mig att inse det.

Och helt plötsligt blir det bilderna det handlar om. Den kreativa delen. Det som räknas. Och därmed kan jag återgå till att välja bilder, trixa och fixa framför skärmen,  skriva ut och rama mina alster. En känsla av befrielse infinner sig när jag skriver detta.

Resultatet visar vi - Fyra Fotografer (Alf Johansson, Göran Tonström, Krister Klereus och jag) - upp på galleri Konsthallen i Gamla Stan i Stockholm den 27 mars.

Välkomna!

www.fyrafotografer.se

2020-01-12 14:54   N Thomas Meldert

Välkommen i klubben för de insiktsfulla. Det räcker med en kamera, ett objektiv och eventuellt film för den som föredrar det.

Svar från per-erik åström 2020-01-12 15:03

Tack för inbjudan Thomas. Jag är med.
ses/per-erik

2020-01-12 16:16   jerrysoderberg

Kloka ord. Koudelka är en av de största. Jag känner ofta det där köp-så-blir-det-bättre-suget. Men då gäller det främst gamla filmgrejer. Tack för ett ögonöppnande blogginlägg!
Ha de gott
Jerry

Svar från per-erik åström 2020-01-12 19:36

Tack detsamma Jerry!
mvh/per-erik

2020-01-12 18:42   MattiasL

Klok fru du har. Den där insikten är viktig. Har för mig att jag läste någonstans att Koudelka, som jag också håller som en av de absolut största, struntade fullständigt i vad han använde för film. Han råkade få en trave av det ena eller andra och då var det det som gällde.

Jag hade turen att vara på Liljevalchs sista dagen av Anders Petersens utställning. Då var han där själv, och någon ställde väl en kamerafråga. Han berättade att han tyckte om sin T3 "för är så dålig. Man kan inte lita på den, så den håller mig på tårna," sa han (ungefär) och berättade att han har sex likadana i reserv.

Och så har vi Daido Moriyama, som använder lite vad som helst som han "lånat" (i hans tycke fått) av kompisar.

Har du sett filmen om Koudelka, Shooting Holy Land? Fin, långsam film.

Svar från per-erik åström 2020-01-12 19:43

Hej Mattias, jag såg med beundran "Shooting Holy Land". Ju mer jag ser på de bilderna ju mer växer de. Att man sen kan använda "lite vad som helst" i kameraväg är nog en sanning med modifikation. Jag bror kanske att det handlar om tålamod med det man har och verkligen lära sig prylarna. Min gamla Nikon F kunde jag hantera i vilken situation och miljö som helst, tid och bländare satt i fingrarna. Med digitalkameran blir det annorlunda. En massa sneglande på skärm och menyer. Passar säkert vissa, men inte alltid mig har jag upptäckt.
Mvh/per-erik

MattiasL 2020-01-13 02:21

Så är det – vissa grejer passar en bättre än andra, och man ska trivas med det man jobbar med.
Själv har jag trivts bäst med en brokig samling med Mamiya RZ, Pentax 645, Konica Hexar, Nikon FA och D810 (nuvarande). För mig är problemet att även när jag har det som funkar bra, så får jag ändå upp ögonen för något annat och blir orimligt nyfiken på det, men så faller det oftast på ekonomin (som tur kanske är).

2020-01-12 20:12   Khalad

Klokt skrivet och fin bild på din gamla Exakta! En av mina två "bästisar" från gymnasietiden hade en Exakta just, känner väl igen den! Hälsningar/ Björn

Svar från per-erik åström 2020-01-12 20:24

Den ser onekligen ”östlig” ut. Från en tid för länge sedan.
Med vänlig hälsning/pr-erik

elgenper 2020-01-13 11:10

Tja, Exakta var faktiskt ingen dum kamera. Hade en med ett Kilfitt Makro-Kilar 90 på, och för blombilder var den rätt OK, med ljusschaktsökare och slät mattskiva. Men en enda titt i en Visoflex för Leica visade hur mycket bättre det ändå kunde bli...

Och att använda den med en 25:a bland folk.... Det ska man nog vara Koudelka för att fixa!