Min livs stora kamerakärlek
Jag har aldrig varit en Leica-man.
Även om jag beundrat Leicas form, optik och tyngd blev jag aldrig vän med den kameran. Minns ett sommarjobb 1969 på Västernorrlands Allehanda - en sedan länge nedlagd norrlandstidning - då jag skickades ut på en fotbollsmatch i gärdsgårdsserien med en svart M2 och en visoflextillsats med teleobjektiv. Kom tillbaka med otroligt oskarpa bilder och missade målskott. Aldrig mer Leica!, svor jag eden.
Min kamera blev en Nikon F, plus en 35:a, en 28:a och en 50:a. Köpte den begagnad för mitt första studielån i Göteborg och enligt tillverkningsnumret ska den ha tillverkats någon gång mellan december 1967 och mars 1968. Drygt femtio år sedan alltså. Naturligtvis var hon en hon. min stora kamerakärlek. Tillsammans med en Lunasix hängde hon med mig genom Christer Strömholms Fotoskola och på alla resor jag gjort sedan dess. Hon har aldrig varit inne på service, arbetat i hällande regn, i skit och damm och fått rejäla smällar över tid. Vet inte hur många Tri-X hon svalt men det är massor.
Nästan allt jag fotograferade fram till ungefär 2005 har jag tagit med den kameran och inte en enda gång har hon svikit mig. Underexponerat ja, över också, men jag minns hur jag lärde mig ”räkna bländarsteg” i mörker, tidsrattens hack likaså. Jag lärde mig ”vikta” vilken glugg som satt på. Snittbildssökaren blev en förlängning av ögats sätt att blixtsnabbt sätta skärpan och kameran en naturlig del av kroppen och händerna. Njöt varje gång jag kramade av 15-delen och visste alltid intuitivt om bilden skulle bli skarp eller ej.
Jag vet att jag tagit de bästa bilderna i mitt liv med den kameran.
Men under de senaste 10-12 åren har jag jobbat digitalt. Och visst har det blivit en del bra bilder också, men jag har också bytt kameror stup i kvarten. Fuji mest. Bra kameror visst, men konstigt nog har känslan alltid bara varit ”nästan” lika bra.
Nu vet jag att det inte går att backa tiden så därför ligger ”gamla Bettan” mest i glasskåpet. Ibland tar jag fram henne och känner hur jag saknar den analoga fotografin. Inte allt, framförallt inte slabbet i mörkrummet – där är Photoshop, Lightroom och Silver EFX milsvida bättre. Epson-skrivaren jämfört med Focomaten likaså.
Men känslan, i den mån känslan av ett verktyg spelar roll, går aldrig att överträffa min väl inslitna Nikon F.
Därför kommer vi aldrig att gå skilda vägar så länge jag lever.
Även om hon lär överleva mig med råge….
./.
Mer av mina bilder på www.fyrafotografer.se
Med vänlig hälsning/per-erik
Mycket nära att min första systemkamera blev just en Nikon F, men jag föll för en något billigare Minolta, så pengarna räckte till två gluggar. Men Minoltan hängde med ända tills jag började med Leica (-flex till att börja med).
Sista bilden med prismat är ju ren konst!
Hörs/per-erik
Hörs/pe
Känslan och enkelheten i de gamla kamerorna är svåröverträffad. Men det skulle nog inte funka med det tänket idag. Vi är, lite var till mans, så hjärntvättade idag att vi hela tiden söker nya prylar även om de gamla skulle duga gott.
Några tankar som dyker upp när jag sitter här i min fortfarande fina och välanvända pikettröja från Terry Parker inköpt för ca 30 år sedan och läser ditt inlägg.
/Affe
Håller med dig om det du skriver.
Ses/pe
Och framförallt sprang man inte och bytte kamera så fort en ny CanonNikonFuji Mark femtioelva dök upp och triggade habegäret och snabbt svalde semesterkassan....
Med vänlig hälsning/per-erik
som inte heter Leica;)
/Stephan
Med vänlig hälsning/per-erik