Gå på bio i helgen

Fredag 18-02-23 och DN till frukost.

Vi bläddrar i tidningen, talar om vilken film vi ska se i helgen. Över en helsida slås vi sv en både vacker och spännande annons för Stefan Jarls nya film.
- Jag känner honom, mumlar jag och pekar på sidan.
- Jag visste inte att du känner Stefan Jarl?, säger min fru Ulrika.
- Nää, men jag känner han som gjort den vackra affischen, svarar jag och  får samtidigt en klump i halsen.
Han heter Moustafa Jano och kom som flykring från helvetet i Aleppo för två år sedan. Jag råkade se några av hans bilder i en lokaltidning och tog reda på var han fanns och sökte upp honom. Han satt då på en flyktingförläggning i Blekinge och på en sliten laptop hade han börjat göra fantastiska bilder, verk som redan ställts ut på både Fotografiska, i Finland och och på andra ställen. Han bor fortfarande i Blekinge och är en en aktiv konstnär vars bilder är starkt berörande. Han är en av många som berikar Sverige med sin närvaro i vårt pytteland i världen.
Men det är inte därför jag får klumpen i halsen,
Den får jag när jag tänker på Mostafas fru - Reem Muhammed och parets två små barn, som sitter fast i norra Irak. Jag tänker på den svenska migrationspolitik som lägger hinder i vägen för en snabb  familjeåterförening. 

Jag känner hur klumpen i halsen också övergår till vrede och särskilt nu i dessa slipade valtider då -utan att vi reagerade, Sverigedemokraternas migrationspolitik redan i praktiken har geomförts.
Jag skäms över mitt land denna fredagmorgon. 
Men visst, vi ska se filmen i helgen. Samt slå en pling till Blekinge och höra om det hänt något på senaste tiden, eller om Migrationsverkets kvarnar bara maler vidare utan besked.

Och jag bara måste försöka få tag i affischen....

Moustafa Jano