Ett minne inför det nya året

Julhelgen är över. Och visserligen går vi nu mot ljusare tider men det är med bävan jag nu väntar på Nyårsafton med alla raketer och smällare. Min hund avskyr eländet. Det blir - som tidigare nyårsaftnar, att ge henne ett starkt lugnande piller.

Att sedan 2017 är blir ett år som inger bävan överhuvudtaget är en annan sak. Trump, krigen och fasorna i Mellanöstern. Behöver jag skriva mer.....? 

1972 togs den den här bilden på krogen KB i Stockholm. Det är jag som flinar så där fånigt och halvberusad i mitten. På min högra sida, bakom Pentax-kameran, sitter Anette Åberg, numera fotograf och researrangör och bosatt nere på Österlen. Mittemot henne och mig, sitter en ung man i svart väst. Det är f ö hans kamera Anette tittar i. Han hette Göran Assbring och det är fotografen Staffan Jofjell som tog bilden och som han skickade den till mig härom dagen. Jag blev mycket berörd av den bilden. Vi gick alla på Christer Strömholms Fotoskola.

Vi var ett ganska häftigt gäng då, däruppe på Klippgatan 19 i Stockholm där Fotoskolan låg. Jag tror, om jag inte minns fel att vi var ett tiotal olika nationaliteter som på olika sätt ägnade tid och energi till fotografisk bild. Alla blev inte fotografer men flera kom att bli det, som anställda, eller som frilans. Ytterligare några började måla. Vi var besatta av bild, lätt övermodiga och för några gick det riktigt bra i livet. För andra gick det åt helvete.

Vi skaffade och delade på labb, bodde ofta i kollektiv, jobbade extra på SL och gnetade ihop våra Tri-X-rullar och Agfa Brovira kopieringspapper. Här är ytterligare en av Staffans bilder från den tiden; Ett källarlabb på Alströmergatan i Stockholm. Staffan själv är killen i det ljusa håret, bredvid honom sitter Göran Assbring och stämmer en gitarr. Tjejen i det häftiga håret heter Kay Cuthbert och bor numera tillsammans med Staffan i Värmland.

Göran Assbring var en av dem som jag gillade skarpt. Vi blev snabbt vänner. Han kom från Göteborg, hade bestämda åsikter och visade tidigt upp bilder som jag än idag kommer ihåg. Jag minns särskilt ett lysande reportage från när han hade åkt med Pugh Rogefeldt på turné. Inga idolbilder, snarare ett arbetsmiljöreportage. Dessutom var Göran en disciplinerad person, möjligen beroende på att han var den enda av oss som hade småbarn att ta hand om. 

Jag kom att flytta till Göteborg 1974 tillsammans med tre andra från Fotoskolan, men Göran blev kvar i Stockholm. Från Göteborg flyttade jag till Sydfrankrike och vår kontakt blev sporadisk. Sista gången jag träffade Göran var på Friedrichstrasse Bahnhof i Berlin, den station som låg på gränsen mellan Väst- och ÖstBerlin och var en av gränsövergångarna i den delade staden. Vi möttes på perrongen som av en slump. Jag var på väg hem till Sverige. Han var på väg mot Moskva för att ta ett Aeroflot-flyg till Afrika. Vi hann med en snabb fika, sen ett "lycka till och vi ses!"

Det måste ha varit runt 1976 och det var sista gången jag träffade Göran Assbring. Han kom att resa fem gånger till Eritrea för att skildra eritreanernas befrielsekrig från Etiopien. Jag såg hans bilder i tidningar då och då och tänkte att jag borde kontakta honom, men så blev det aldrig. Göran blev nämligen skjuten i hjärtat 1983 i en konflikt mellan två rivaliserande rebellgrupper.

När jag nu ser bilderna från början av 70-talet kommer alla minnen tillbaka. Hur lätt galna vi var, men samtidigt så fulla av ambitioner.

Jag saknar Göran Assbring idag och tröstar mig med att hans son - Kalle Assbring, också blev fotograf. Kalle har gjort en mycket fin bok om sin pappa Göran. Den heter "Fadern, sonen och Göran" och är värd vartenda öre även för dem som inte kände, eller har känt till, Göran Assbrings öde.

Gott Nytt År förresten. Vi får se hur det blir....

2016-12-27 16:05   Sten Björklund

Måste vara en tid som sitter djupt rotat i ditt minne. Intressant att läsa historien om dom svartvita bilderna från tidigt 70 - tal. Man känner igen tidsandan från den tiden. En blogg som när den är som bäst. Smällare och krig ser det inte ut som om vi kommer ifrån. Så länge det genererar pengar att stryka diktaturer medhårs så får vi inte slut på erländet.
Sten

Svar från per-erik åström 2016-12-28 07:57

Hej och tack Sten. Jo, början av 70-talet var en viktig period för mig. Det var då jag fick fart på mitt fotograferande, lärde mig se fotografiskt och utvecklade mitt bildseende. Det skedde på Fotoskolan och i den fotografiska miljön som kretsade runt den. Mestadels svartvitt, analogt. Jag var helt inkörd på "analogt tänkande" så det tog några år innan jag fick kläm på digital fotografi. Numera kan jag inte tänka mig att fotografera med analoga kameror/teknik annat än av nostalgiska skäl.
Med vänlig hälsning,/per-erik

2016-12-28 09:31   Pierre56

Intressant att få ta del av din historia. dina bilder är härliga tidsdokument. Hoppas att du visar oss mer av detta.
Pierre

Svar från per-erik åström 2016-12-29 09:42

Tack Pierre. Jag gräver vidare...
Med vänlig hälsning,/per-erik