Dokumentärt eller inte?
Jag skrev om mitt digitala mörkrum i bloggen igår och visade ett exempel på hur en av mina bilder togs genom processen. Det var en allt igenom dokumentär bild, men med några mindre justeringar gjorda innan jag ansåg den färdig. Bl a suddade jag bort ett snöre som löpte över bilden, vilket jag ansåg motiverat.
Gode vännen Alf Johansson skrev då; "Jag anser också att man skall få göra precis hur man vill med sina bilder, men om de skall ha ett dokumentärt värde tycker jag att det är viktigt att tala om vad man gjort och jag antar att du tycker likadant. :)"
Det intressanta är då var gränserna går, i praktiken hur mycket man "får" ändra. Jag ska ge ytterligare ett exempel.
Situationen var som följer; En ung mamma med ett barn sitter på huk och lyssnar uppmärksamt på en annan stående manlig person. Jag fäste mig vid kvinnans ansikte, såg bilden, satte mig själv på huk men precis i själva exponeringsögonblicket vände sig en person om och en del av hans jacka hamnade olyckligt över en del av kvinnans ansikte. Detta hände i ett flyktingläger i norra Irak för ganska exakt 20 år sedan. Bilden tog jag med min gamla Nikon F, 35 mm, Tri-X och jag insåg efter framkallningen och genom att titta på kontaktkartan att bilden inte funkade rakt av. Den analoga fotografin har som bekant sina begränsningar och att arbeta vidare med bilden ansåg jag lönlöst.
Men för några år sedan, då jag "digitaliserat" delar av mitt analoga arkiv plockade jag ändå in negativet i datorn:
Jag tänkte att det vore väl sjutton om jag inte skulle göra ett försök ändå. Bilden fanns ju där, låt vara med ett skönhetsfel. Efter att ha vänt bilden till positiv utan några som helst justeringar såg den ut så här:
Grådaskig naturligtvis, men hyfsat skarp. Jag bestämde mig för att göra ett försök. Först och främst att sudda den del av jackans snörning som olyckligtvis störde kvinnans ansikte. Lite pilljobb i Photoshop, men det gick. Därefter lite lagerhantering för att göra bakgrunden lite mindre skarp, lite delbeskärning för att lyfta fram det väsentliga, kvinnan och barnets uttryck. Slutresultatet blev så här:
Frågan är då om bilden, som jag tycker har en viss visuell kvalitet, ändå ska betraktas som "dokumentär" eller inte. Det enda jag vet själv är att det är så här jag minns att det såg ut den gången den togs. Det var så här jag mindes kvinnan med barnet. Är det ok att göra så här?
Jag tycker det, kanske inte du?
En sak till - du är välkommen att titta in på den gemensamma site - www.fyrafotografer.se, som Alf Johansson, Krister Klereus och Göran Tonström delar på nätet.
Ibland blir man förvånad över den regelexercis som fotografi ofta utsätts för. Fotografi är ingen sport, det är ett sätt bland många att berätta om sina upplevelser. Så länge man inte förvanskar viktiga delar av händelseförloppet måste man ha rätt till tekniska justeringar, lika väl som man får rätta stavfel i en text.
Med det sagt kan den fotobaserade bilden givetvis vara lika bra eller bättre än ett fotografi, men för mig blir den då något annat.
Det første er et FOTOGRAFI af dokumentarisk kvalitet - det næste er et BILLEDE med din helt personlige og helt legitime behandling. Hvor du har udnyttet din dygtige erfaring fra mørkekammerperioden.
Med venlig fotohilsen fra Erik i Roskilde//DK
PS: forskellige reportagefotografer er i tidens løb blevet deklaseret/fyret for at fjerne uønskede ting og sager fra deres billder - mener jag at have læst.
Med vänlig hälsning,/per-erik åström