Mamma

Andra advent 2014.

Jag hälsar på min mamma på ett vårdhem i Örnsköldsvik. Hon är 87 år gammal. Vi dricker kaffe med lussekatt och pepparkakor.

Vi talar om hennes två äktenskap, oss tre söner och våra 10 barnbarn.

Förtvivlat går vi igenom den tavla med små bilder där vi alla finns samlade. Hon minns inte våra namn.

Hon frågar samma sak.

Om och om igen.

Mest undrar hon över mellanbrodern som avled i cancer för drygt 10 år sedan. Men hon minns honom inte. 

Ändå försöker hon förstå och i en sekund blixtrar det till. Hon blir för ett kort ögonblick den mamma jag vill minnas. Den starka, envisa och kämpande. Den morsa som fostrade tre barn och gladdes åt alla barnbarnen. Hon som varje år envisades med att skicka en kaffesked i silver till var och en av oss på våra födelsedagar.

Så går ridån ner igen.

Namnen är borta, liksom årtalen eller platserna vi bodde på.

- Jag har bestämt mig, säger hon. Jag flyttar inte hem igen. jag vill stanna här...

Hon sträcker sig försiktigt efter den sista pepparkakan.

2014-12-08 13:39   froderberg

Bra skrivet. Jag tror att många känner igen där här. Jag hade svårt att få kontakt med min mormor under hennes sista år. Då levde hon i sina ungdomsår.

2014-12-08 13:45   pic-tor

En bild av livet och en fin berättelse om dig och din mamma. Trots allt måste det ändå kännas bra att ha din mamma kvar i livet. Ni får glädja er över de stunder av klarhet som då och då blixtrar till. Man kan ana den förtvivlan din mor känner över att minnet sviker i ditt fina porträtt.

2014-12-08 14:44   Khalad

Mycket vackert skrivet och en bild som säger en hel del av det du skriver, särskilt om jag tittar på den efter att ha läst texten. Jag tror det är mycket jobbigare för dig än för din mamma, om det nu kan vara en tanke som ger någon liten glädje också för dig. Hälsningar/ Björn T

2014-12-08 16:11   Krille-K

En fin text Per-Erik.
Jag känner igen det, de sista åren min mamma levde blev det allt svårare att få kontakt med henne.
/Krister

2014-12-08 22:13   Lena Eriksson

Blir mycket berörd av din text. Fint skrivet...
Min mormor, som jag hade växt upp hos blev visserligen 101...men det sista året var ungefär som du beskriver. Det var en jobbig tid...

Mvh Lena E