Att digitalisera Visbybilder från 1975

Idag kom ett trevligt samtal om ett projekt som startade 1975. Visby var ett pilotprojekt i Europeiska Byggnadsvårdsåret 1975. Ett av delprojekten blev att göra en heltäckande dokumentation av innerstaden. Såna bilder blir intressanta om 50 år tänkte jag. En sommarpraktikant på stadsarkitektkontoret, Carl-Gustaf Hagander, åtog sig uppgiften. Han skulle ta en svartvita helbild av vartenda hus och detaljer i färg. 

Vi tillverkade en skylt att sätta framför resp byggnad. Den visade husets fastighetsbeteckning, datum och några färgprover i NCS-systemet. Idén var att i framtiden skulle den som var tillräckligt intresserad kunna rekonstruera kulörerna även om färgfilmen åldrats. Kodachrome 64 ansågs ha bäst arkivvärdighet. Kodaks vanliga pappramar var troligen bättre än att stänga in filmen mellan glas.

Carl-Gustaf jobbade igenom stan systematiskt. Allteftersom bilderna blev klara satte han in bilderna in i pergamynfickor med register på A4-blad. Det blev några pärmar och så den där skylten med färgproverna.

Då hösten kom slog vi in alltihopa jättenoga med flerdubbelt kraftpapper. En tidskapsel. Den sattes på säkrast möjliga plats i arkivet.

För några år sen började jag leta efter paketet. Men kommunens verksamheter hade flyttat ut till det gamla regementsområdet P18. Ingen visste var det fanns, inte ens arkivarierna. Skam den som ger sig. Jag fick hjälp av en kollega med aktuella kommunkontakter. Vi släpptes in i källarförråden. Vi letade och letade, inget paket, men kollegan hittade pärmarna! Någon hade öppnat paketet, låtit digitalisera ett urval bilder och kasserat skylten med färgproverna. Tyvärr har vi (ännu) inte kunnat hitta de bilder som saknas. Ingen har heller hittat dem i datasystemet.

Iallafall finns nu 1500 svartvita negativ, det finns ett foto på varje hus, och kanske 700 färgbilder. De ska digitaliseras och bli tillgängliga för eftervärlden. Hur?

Plan A: Region Gotland utför eller åtminstone bekostar professionell digitalisering. Plan B: Jag fotar själv av bilderna. Plan C: Hitta sponsor.

Plan A gick trögt innan coronan. Den känns f n  ogenomförbar. Plan B: Jag har byggt utrustningen. Den är portabel, så det ska gå att jobba på plats. Det som fattas är en smidig ljuskälla, typ fullspektrum LED med absolut jämnt ljus. Kreditkortsstorlek skulle vara lagom. Har någon något tips?

Plan C: Idag ringde kollegan. Han har god kontakt med ett anrik förening och ska ansöka om bidrag. Det vore ju absolut bäst att låta proffs sköta digitaliseringen. Ett ljus i tunneln!

Här nedan Visby innerstad, Kv Kruttornet 3 och 4, 1975-06-06. Negativet och positiv bild.

Bilderna i det här blogginlägget har jag själv plåtat av under inte helt optimala förhållanden och med provisorisk utrustning.

Nästa inlägg: Hur arkivera digitala bilder? Ett olöst problem, men kanske ändå inte.

Ny, förhoppningsvis inspirerande ingress

Då allt var som gråast i vintras ställde Göran Segeholm upp som domare i utmaningen "Gråväder".

Han bidrog då med en analys av gruppens inriktning. Göran:

Det tycks mig att det i gruppen inte finns någon tydlig gemensam uppfattning av vad genren "cityscapes" egentligen innebär. För mig är "cityscape" en urban version av "landscape", alltså ett "övergripande intryck" (för att citera svenska wikipedia) av en stads arkitektur, grönområden, infrastruktur.

Precis som i landskapsgenren bygger cityscapes på samspel. Jag vill se hur det ena påverkar det andra. Mötet mellan grönytor och industri, mellan biltrafiken och bostadshusen, mellan broar, vatten och alla byggnader. Jag är ute efter en känsla av hur det ena väver in i det andra.

..... Det får gärna förekomma mänskliga gestalter i cityscape-genren, men då som ett inslag i stadsmiljön. Känslan när jag ser bilden ska vara att jag "ser en stad", inte en individ. Skillnaden är densamma som den naturfotografin gör mellan "landskapsfoto" och "djurfoto". Helt olika genrer.

Det kom in många stimulerande synpunkter på Görans budskap. Dags för ny ingress!

Gruppens inriktning framgår av ingressen. Man hittar den genom att klicka på "Om......" alldeles bredvid  "Cityscapes", under bannern på vår sida. Då kommer man till "Om den här gruppen" och ingressen.

Jag tog fram ett nytt förslag grundat på Görans budskap och alla inspirerande synpunkter och skickade ut förslaget på samråd. Nu tycker ni att det låter traggligt, men som yrkesskadad stadsplanerare är det alldeles naturligt för mig att samråda innan beslut. Det kom tre svar.

Sven Blomquist var positiv, men ifrågasatte att bilder som inte passar in riskerar att tas bort. Jag håller med, det lilla hotet behövs nog inte. Björn Thundal också positiv, men ville ha kvar möjligheten att lägga in bilder från små tätorter. Jag köper det. N Thomas Meldert ansåg att både gamla och nya ingressen är OK.

Så här blir nya ingressen:

Storstad eller liten ort, Cityscapes (stadslandskap) handlar om staden. Gatufoto är en genre, arkitektur en annan. Cityscapes upptar zonen däremellan. Hur det ena väver in i det andra. Centrum, förorter, industriområden, gator, broar, ledningar, grönytor och ingenmansland. Fina gatan och skruttigare ställen. Utbudet. Årsringarna. Avlagringarna. Stämningen.

Gärna mänskliga gestalter, men då som inslag i stadsmiljön. Färg eller svartvitt. Sommarsol, höstrusk eller vinterväder.

Bidra med information om var bilden är tagen. Här finns bilder från världens alla hörn!

Tack Göran Segeholm och alla ni andra som bidragit till att få till en ny ingress! Jag tycker den känns inspirerande. Läs ingressen och ut och plåta!

Måns Hagberg

Bilden nedan visar de första och senaste bidragen till Cityscapes. Nyast uppe t v, Jan Yfver: London. Näst nyast uppe t h, Johan Pihl: Helsingborg. Nere t v den andra inlagda bilden, Annelie Worgard: Edinburgh. Nere t h allra första bilden, Mats Alfredsson: Chicago. Den lades in 2008-11-25.

Larmet gick

Häromdan, en vanlig fredag, gick min fru och jag vanliga rundan förbi Hyresbostäders huvudkontor på Dalsgatan i Norrköping. (Bilden togs i torsdags 2021-03-11 med en sovjetisk MC Helios-44K 58mm F2 och är lite efterbehandlad i PS, bl a upprätad.)

Larmet gick. Det ringde och ringde. Jag råkade veta att de flesta på kontoret jobbade hemifrån. Kanske ingen var där? Det fanns en skylt till bevakningsföretaget, så jag ringde dit.

Efter den vanliga introduktionen med nåt om covid och "Press 9 for English" placerades jag i den vanliga kön. "Det är många som ringer just nu, vi tar hand om ditt samtal så snart vi kan, ditt samtal är viktigt för oss, tack för att du väntar." Min fru började frysa så vi promenerade vidare. Ett antal hundra meter senare kopplades jag fram. "Hej, jag ringer från Norrköping, larmet går på en av era fastigheter här" sa jag. "Har du inloggningskod" frågade han i andra änden. "Nä, jag är bara passerande allmänhet. Eftersom byggnaden där ert larm går nog är obemannad ville jag kolla om ni registrerat larmet." Vad är det för fastighet frågade han, vad har den för adress? Hyresbostäders huvudkontor, Dalsgatan 16, Norrköping sa jag. Vaddå sa han. DALSGATAN 16 NORRKÖPING sa jag. Vaddå sa han, vi har inget uppdrag där, vad var adressen? David-Adam-Ludvig-Sigurd-Gustav-Adam-Tore-Adam-Niklas etta sexa sa jag. Hmmm Dalsgatan 16, Norrköping, nä det uppdraget kan jag inte hitta sa han. Min fru ville in i värmen igen så jag gav upp.

Huset står kvar.

Zeiss DNA i rysk glugg

Ryska Helios-44 58mm F2 är en klon av Zeiss objektiv Biotar 58mm F2. Heliosen delar därmed gener med Zeiss Planar, en optik som Paul Rudolph konstruerade 1896. En ljusstark, helt symmetrisk optik med ett nästan plant bildfält. Den var dyr att tillverka och utan antireflexbehandling hade den sina brister. Utvecklingen har fortsatt. Planar och Biotar ingår i en optisk familj med tusentals medlemmar. En hel del Dubbel-Gauss objektiv är högst aktuella även i dag. Länk: https://en.wikipedia.org/wiki/Double-Gauss_lens

Stanley Kubrick förvärvade en variant med ljusstyrkan F 0,7 för att filma med analog färgfilm i stearinljusbelysning. Det blev en av filmhistoriens vackraste filmer, "Barry Lyndon", 1975.

Enligt tyska Wikipedia visar skissen här nedan Paul Rudolphs Planar.

1927 introducerade Zeiss konstruktör Willi Merté en viss asymmetri i Planarkonstruktionen. Bakre delen i Biotar fick lite mindre diameter och Merté fick fler parametrar att jobba med. 1936 beräknades en version för spegelreflexkameror, den som så småningom efterbildades i miljonupplagor i Sovjetunionen.

Här nedan en Carl Zeiss Biotar från Jena. Bildkälla "mons"  på tyska Wikipedia.

Biotarklonen nedan, Helios-44 58mm f2.0, blev troligen Sovjetunionens mest sålda SLR- objektiv och möjligen den över huvud taget mest sålda någonsin,  oavsett ursprung. Den satt som standard på otaliga Zenitkameror.

Testade mitt nyförvärv MC Helios-44K-4 58mm F2 med Pentax K-1  och Live View. Det gick lätt att sätta fokus exakt. Bilden blir oftast rätt exponerad, fråga inte mig hur. Ute var det  snudd på snöstorm, så min fru och jag satt inomhus  i stearinljusens sken. Bilden är framkallad från RAW med lite exponeringsjusteringar och normal skärpning. ISO 400. F 2,0. 1/20 sek. Skärpan sattes på ljuslågorna. Fint skärpesläpp tycker jag, och på köpet några artefakter kring stearinljusen, nästan som haloringar men kommer nog från optiken.

Därute i ruskvädret tog jag nästa bild.

Optiken drar tydligt åt det blå hållet. Jag har framkallat bilden från RAW utan att ändra färgerna, bara justerat exponeringen samt applicerat normal kontrast och skärpning. ISO 400. F 5,6. 1/15 sek. Skärpan sattes på kandelabrarna.

Dalsgatan, Norrköping. Hyresbostäders huvudkontor i magasinsbyggnaden till höger. 

Nästa blogg: då larmet gick i det huset.  

Packa upp rysk glugg

Jag hämtade paket från Sibirien på Coop Saluhallen här i Norrköping. Det hade mycket och seg rysk tejp överallt. Till slut skar jag upp paketet med ett rakblad. Ett sånt där rakblad med rygg som man inte skär sig på om man är rimligt noga.

Inuti  var det smockfullt med bubbelplast. Längst in i mitten låg nyförvärvet tryggt inbäddat. Helios 44K-4 58mm F2. 

Helios 44 58mm F2 i olika tappningar är Sovjetunionens och möjligen hela världens mest sålda SLR-objektiv. Det  var  kitobjektiv på otaliga Zenitkameror och kanske andra också. Numera spelar det i oldboysligan. Där har det en del specialare att bjuda på. Nån sorts "swirly bokeh" sägs det som kan passa en del porträttbilder. Till Cityscapes får jag väl ta porträtt på fristående gatuskyltar och titta på vad som händer i bakgrunden.

Det exemplar som numera är mitt har rena glas. Lite lite utvändigt skav. Bländaren löpte fint. Avståndsinställningen lite trögare. På linslocket står Zenit på ryska.

En gång i tiden köpte jag ett gammalt Nikkor 50mm objektiv som gick ännu trögare att fokusera. Det gick att fixa med att vrida mellan ändlägena 100 gånger. Ryska fettet var mer svårflörtat, men efter 500 vrid går fokuseringen ganska OK. En del sovjetiskt vapenfett kunde separera till asfalt och avdunstande olja som satte sig överallt. Det här fettet verkar hålla ihop.

Här 3 mug shots (amerikanska polisens slang för deras foton på misstänkta missdådare).

Bländarbladen är lite rundade. De bildar en regelbunden sexhörning. Men är tyvärr blanka. Det var väl inte alldeles fel på filmtiden, men digitalkamerans sensor reflekterar en del ljus som studsar mot bländarbladen och tillbaka till sensorn. Det är inte optimalt. 

Jag undrar när objektivet byggdes. Sammantaget känns objektivet välbyggt åt det robusta hållet. 1970-tal? Det har en tämligen klassisk look. Inget plasthölje med fönster, bara ett urtag vid avståndsskalan. Där finns en skärpedjupsskala! 

För mig som Pentaxanvändare var det bäst att få objektivet med Pentax-K fattning. Heliosen finns i många årgångar och många fattningar. En del tidiga har bländare med tretton blad! I mitt fall hade M42 funkat med en adapter, men skönt att slippa.

För mig räcker det med att domptera kameran. Att få den att ställa in rätt brännvidd för antiskakfunktionen i kamerahuset är lätt. Att få den att pipa och blinka i sökaren då fokus är rätt är inte så lätt. Att få den att blända ner då man trycker av kräver rätt sätt. Att få den att ta bilden kräver en titt i manualen för att hitta rätt sätt. Allt på detta objektiv är alltså manuellt utom att det finns springbländare. Pentax kan kompensera det mesta, det gäller bara att hitta rätt sätt.

I nästa blogg, Zeiss-DNA och SHOOTOUT! Nåja, ett par provbilder.