Stadsväv II

Staden blir aldrig färdig. Man river, bygger nytt och rätar gator. Om det går bra för stan expanderar den, förr med nya gator, numera med förorter. Egentligen rätt märkligt att en stad kan bygga om sig själv. Bilden nedan: Här ska alltså en tomt som stått obebyggd i decennier bebyggas med ett nytt (och i mitt tycker överstort) hus. För att komma åt har byggherren fått kommunen att helt spärra av en tvärgata och ganska så drastiskt smalna ner huvudgatan som syns på bilden. Konstigt nog fungerar stan ändå. Det blir en del omvägar men stan funkar. Bilden nedan visar leverans av krandelar som lyfts in med, just det, en kran.

Undergrunden var besvärlig. Delvis berg i dagen, delvis ganska djup lera. Om man bara brett ut betong och byggt skulle huset tippa med tiden. Här pålade man med massor av ganska smala stålpelare. Leran bedömdes alltså vara tillräckligt styv för att hålla pålarna raka. På bilden här nedan kollar en man något, kanske lerans bärighet.

Sen grävde dom bort jord och lera för att gjuta bottenplattan. Numera har man av för mig okänd orsak slutat bygga källare. Källare var bra att ha till garage och förråd och inte så tokiga för att hålla bostads- eller kontorsvåningarna torra. Proffsbyggare på 1800-talet lade två lager glas mellan grunden och muren. Andra sparade på det och fukten steg uppåt i huset.  Som man ser av bilden nedan var det trångt att gräva mellan pålarna.

Bilderna är tagna med Pentax K3II (APS-format) och zoomobjektivet Sigma 17-50 F2,8 DC HSM. Eftersom Pentax har bildstabilisering i huset saknar objektivet  bildstabilisering. Det skramlar inte. Jag tror att det presterar väl så bra som i versionerna med bildstabilisering för andra kameror. Mycket bra objektiv för jämförelsevis lite pengar.

Pentax FA 35mm F2 a k a Schneider-Kreuznach D Xenogon plåtar läroverket i Norrköping.

Fotot här nedan är taget med Pentax FA 35mm F2. Kamera Pentax K-1. Objektivet har jättelång historia, långt ner i skruvgängeeran. Min variant började tillverkas 1999. Den är i produktion. Under några år såldes den också som Schneider-Kreuznach D Xenogon.

Objektivet väger 175 gram, motljusskyddet sitter lagom bra fast och allting fungerar alldeles utmärkt. Utom möjligen att man inte kan  fininställa avståndet manuellt utan att ändra till  till "M" på kameran. Just nu är det här linsen som oftast sitter på kameran.

Så även häromkvällen. Motivet var Dalsgatan i Norrköping, vyn upp mot De Geergymnasiet som byggdes 1868. Först hade man tänkt bygga på en befintlig tomt längre ner, men mångförfarne stadsarkitekten Carl Theodor Malm konstaterade att grundläggningsförhållandena där voro komplicerade varför denna högre belägna plats utefter den då helt nya Södra Promenaden borde väljas. Gissningsvis ville nog Malm ha ett framtidsinriktat toppläge lite utanför smogen nere i centrala delarna där fabrikerna låg.

Hans ritningar gillades av Kungl. Majt 1863. Huset stod klart 1868. Hur det nu gick till så blev det också en anslående vy upp mot det Högre Allmänna Läroverket. Dubbla körfält för hästdragna vagnarna, med grönt i mitten.

Snösvängen 1731 ff.

Snö på taken behöver ibland tas bort. Dels för att den inte ska dråsa ner på gatan där det går folk, dels för att förebygga skador på huset. Cykeln snö - is - smältvatten - frysning är inte bra. Tegel fryser sönder, plåt går upp i fogarna, smältvatten som blir stående i takfotsrännan kan läcka in.  Av tradition sköter plåtslagare snöröjningen på taken. De är vana vid höjdjobb, har den utrustning som behövs och färre plåtslageriuppdrag på vintern.

Här har dom fått ner det värsta från taket på Norrköpings äldsta bostadshus. En man på gatan med visselpipa. En signal, håll igen! Två signaler, kom igen!

Norrköping har ont om gamla hus. Ryssarna brände ner Norrköping 1719. Det lilla som stod kvar är i stort sett borta efter 1960-talets egna härjningar. Men, som det står på Rådhuset, "likt en fågel Fenix har hon alltid rest sig ur elden och askan".  Där gatorna fått ligga kvar och tomterna inte ändrats kan stadsborna känna igen sig om det byggts nya hus där.

Detta hus byggdes troligen kring 1730. Byggherre handelsmannen Lars Lindahl. Efter åtskilliga förvecklingar lyckades han förvärva marken och få dåtidens motsvarighet till bygglov.

Det följande är hämtat ur norrkopingprojekt´s Blog

som hämtat lilla bilden från turist.norrkoping.

"När huset byggdes, över de gamla källarrummen, användes tegel, som med stor sannolikhet kom från Stegeborgs slottsruin. Som så många andra köpmän var Lindahl även skeppsredare, han ägde en del av fartyget ”Johannes Döparen”, med vilket tegel fraktades från slottsruinen till Norrköping.

Foto: turistnorrkoping, "Huset i Dalen"

Man kan väl tycka att det är ganska märkligt att byggnadsmaterialet till det nya huset i Dalen, år 1731, tidigare gjort god tjänst under de tider, då Sturar och Vasar satt som herrar på fästet vid inloppet till Slätbaken.

Hur kan man då vara säker på, att det befintliga huset på tomt nr 1 i Dalkarlen, verkligen är det som byggdes i början 1730-talet? Det finns ett instrument över en verkställd värdering för brandförsäkring år 1802, som beskriver huset på följande sätt: ”Ett stenhus af 2ne våningar uppfördt på 1720-talet men år 1783 ombyggt och försett med nytt tak samt år 1799 till inredning uthi nedre våningen … och porten förbättrat …” Husets yttre mått, som anges noga, stämmer väl överens med de nuvarande. Under denna byggnad, heter det vidare, ”2ne välvda valv 11½ aln långa och 5 alnar höga, samt den ena 4 alnar 9 tum bred och den andra 6 alnar bred, med trappor av sten samt 2ne bjälkkällare”."

What happens when nothing happens

Då det var som gråast i jons hade vi på Cityscapes utmaningen "Gråväder". Medlemmen Lena Eriksson kom med idén och Göran Segeholm ställde upp som domare.

Utmaningen var att gestalta tristessen. Man var så urbota trött på att aldrig få se solen. Det är en svår utmaning eftersom bilder idag ska väcka uppmärksamhet, vara vackra att se på, att något ska hända!

Jag var gruppvärd och ordnade det hela. I bakhuvudet hade jag en helt utan effektsökeri inspirerande konstfotobok med en fin och alldeles speciell Stockholmsskildring, August Erikssons "WHAT HAPPENS WHEN NOTHING HAPPENS".

Företal av Kristoffer Leandoer och sen 66 bilder från 66 platser. Bilderna ser ut att vara tagna exakt samtidigt, med samma kamera, samma objektiv, samma stativhöjd och samma fullständiga brist på vertikalt perspektiv.

De är helt befriade från jakten efter häftiga skeenden, häftiga vinklar eller häftigt ljus. Jag tror att fotografen försökt närma sig Nirvana, att frigöra sig och sina bilder från sensualitet/girighet/begär, hat och ignorans. Ett oerhört uppdrag hanterat med ödmjukhet och inte utan framgång.

Det händer ingenting i bilderna. Samtidigt visar de Stockholm som få andra böcker jag sett. Inga bilar. Inte en levande varelse utom en hare på en bild. Och så alla dessa byggnader i Stockholms egen färgskala. Och så sommarnattens ljus.

Hantverket är så bra att man inte tänker på det. Jag skulle just därför vilja veta lite om kameran, objektivet, eventuellt stativ, den skenbara bristen på efterbearbetning, tryckeri och papper. Kristoffer Leandoers företal är klart läsvärt. Uppenbarligen är det tänkt på svenska men översatt till engelska. Översättningen är säkert korrekt, men jag kommer på mig att försöka översätta tillbaka till svenska för att få in Leandoers språkrytm. Det hade varit bättre att göra boken tvåspråkig. 

66 bilder från 66 platser i Stockholm som ser ut att vara tagna samtidigt och har samma stämning, att ingenting händer. Jag skulle vilja säga att något händer, och det händer i betraktarens öga.

Somliga skottar, somliga bygger

I morse tänkte jag visa hur det funkar (nåja) i Norrköping med trottoar och cykelbana. Men hoppsan, ett byggföretag hade sina bilar och mannar där för att fixa en betonggjutning inne i ett hus.

Vad är cityscapes? Passar bilden nedan om en Cityscapebild? Jag tycker det för min del.

Gångbanan underhålls (nåja) av Magnentus AB som byggt och äger huset. Länsförsäkringar är hyresgäst. Cykelbanan är kommunal och underhålls  (ibland) av kommunen. Planteringszonen är kommunal. Jag har sett både trädvård och städning där. Körbanan underhålls av kommunen.

Lyft blicken lite! Det står ett gult hus i cykelbanans förlängning. Det skulle säkert har rivits i samband med att hela gatan breddades. Men det var väl nån stursk fastighetsägare som vägrade. På den vägen är det. Nu tycker åtminstone jag att det är rätt bra med att en kåk sticker ut så här. Besvärligt men bromsar bilarna och ger lite omväxling.

Bygget: Rutnätsplaner är förunderligt tåliga. Det går att stänga av rätt mycket och trafiken kan ledas andra vägar. Här skulle bussarna gått men dom får gå på en annan gata  medan byggföretaget lånar (eller hyr dom?) marken.

Trottarskottning: Somliga fastighetsägare sköter sig och ser till att gångbanan skottas och som här också saltsandas.

Passar bilden nedan som Cityscapebild? Si så där mittemellan tycker jag. Den är kanske mer åt gatufotohållet.

Och här nedan kommer sista bilden. Grabbarna har hackat och skyfflat för att blomsteraffärens kunder och alla som går på trottoaren skulle slippa slå sig fördärvade. Jag sa att jag är fotoamatör och bad att få ta en bild, javisst sa dom.

Den är ingen Cityscapebild tycker jag, men visar folk som  sköter stan.