Dags att dra i nödbromen innan det helt spårar ut

Igår 9 mars 2021 publicerade Folkbladet Östgöten den här debattartikeln om höghastighetstågen. Den borde passa här på Cityscapes: Bloggen tänkte jag. Inte bara Norrköping, hela landet drabbas om alla pengar går till höghastighetståg som bara ska konkurrera med inrikesflyget, inte förbättra för pendlarna. 

Trafikverket har gjort ett nytt utspel. Utbyggnaden av höghastighetståg blir för dyr om stationerna blir kvar inne i städerna. Helst ska bara Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund få behålla sina stationer.

Utspelet är inte oväntat. Det handlar också specifikt om Norrköpings stationslösning. Trafikverket gillar inte den. 

En dyr lösning kan vara bra. Linköping ville gräva ner 8 spår i bredd och läka ihop stan. Det hade varit bra för Linköping. Jag hoppas att idén ännu lever. Ett perifert stationsläge gör vardagspendlandet ännu jobbigare. 

I Norrköping ville Trafikverkets föregångare Banverket dra snabbspåren utanför stan. Helt okej för den som bor i villa och ändå skulle ta bilen till stationen. Men inte för andra. Kommunen ville behålla centrala stationsläget. Vardagspendlingen till ex vis Linköping måste fungera. Extra omstigningar skulle ta bort nyttan med höghastighetståg till Stockholm. Rätt tänkt av Norrköping tycker jag. 

Ursprungsidén för stationen var förförisk. Spåren skulle förläggas högt. Gator och spårvagnar skulle passera under bron. Nuvarande centrum skulle knytas ihop med en ny stadsdel i nuvarande Butängen. Stan skulle läka ihop. Dyrt, javisst, men med spårvagn till Butängen skulle markvärdena öka. Kommunen skulle sköta det hela smart, köpa marken billigt och sälja dyrt. De ökade markvärdena skulle betala kalaset. 

Trafikverkets tjänstemän tvekade. Rent tekniskt är idén på gränsen till ogenomförbar. Snabbtågen ska komma från Linköping i tunnel, sen under Stockholmsvägen, sen med maxlutning ta sig upp till perrongen där uppe. De accepterade idén eftersom kommunen lovade betala överkostnaderna. Det är fråga om rätt många miljarder. 

Nu då förslaget börjar ta form ser det inte alls bra ut. Bron blir inte fritt svävande nånstans där uppe. Den blir en jättebred betongkonstruktion, så bred att dagsljuset får svårt att sippra in genom den skog av grova betongpelare som behövs för att hålla den uppe. (I ett tidigare inlägg visade jag att presentationsmaterialet är förskönat, betongpelarskogen syns helt enkelt inte. Och att en hel del andra grundläggande problem är outredda)

Det kommer inte att byggas någon ny stationsbyggnad, om nu någon trodde det. Det blir ett väntrum nånstans i betongstrukturen. Det blir p-platser, bussterminal och i bästa fall spårvagn under betongflaket. Miljön där nere blir en barriär i sig. Ett ställe som många kommer att undvika så gott det går. Butängen del av City? Tveksamt. 

Sammanfattningsvis har Trafikverkets utspel satt hela frågan om Norrköpings framtida utveckling på sin spets. Det är dags att dra i nödbromsen. Det finns ett enormt utredningsmaterial, så det är inte frågan om att börja från början. Kolla läget, inse realiteterna och välj en stillsammare stationslösning som fungerar både för kommunen och Trafikverket. 

Måns Hagberg. Arkitekt och samhällsbyggare

Fastighetsbeteckningar, lagfart, Ebba Busch.

Innan jag blev byggbyråkrat undrade jag varför det både fanns fastighetsbeteckningar och gatuadresser. Vaddå, Odengatan 8, Stockholm borde väl räcka?

Det är två olika system. Fastighetsindelningen är äldst. På Gotland hade vi en avstyckad gård Nystugu. Gårdsnamnet är belagt 1225 och sannolikt äldre. Stamfastigheten heter sen århundraden Nystugu 1:1. Eventuella avstyckningar får nya nummer. I princip återanvänds inga nummer (men den garantin gäller inte i århundraden).

På landet var gatuadresser inte påtänkta. Nu försöker myndigheterna namnsätta vägar och småvägar för att alla ska kunna tilldelas en adress precis som i stan. Ibland går det, men inte alltid. 

Fastighetsbeteckningarna används vid mantalsskrivning och framför allt för att hålla reda på vem som äger vad. Ebba Busch köpte ett hus av den lagfarne ägaren. Denne hade fått köpa billigt en gång i tiden. Det finns papper på att den säljaren ska få fastigheten tillbaka. Det spelar ingen roll. Villkor vid försäljning är tidsbegränsade. Sämjedelning saknar rättsverkan. Lagfarne ägaren har rätt att sälja sin egendom oavsett tidigare uppgörelser. Det är bara lagvigd maka/make och eventuell förmyndare som behöver godkänna en försäljning. Ebba Busch torde vinna i rätten.

Men partiledare och andra makthavare bör undvika att sätta sig i ett sånt läge. Niccolo Machiavelli begrep maktens villkor. Folket ska tycka att fursten är god. Han får inte styras av självuppoffrande kärlek, kniven måste användas ibland, och fienden kan dyka upp när som helst, men folket ska anse att han är god. Det är bäst för statsnyttan.

Nu till Pelikanen. I den kristna världen symboliserar Pelikanen den uppoffrande kärleken. På 1600-talet låg ett kronohospital på den här platsen. Det återuppbyggdes efter stadsbranden 1655. 1728 fick kvarteret namnet Pelikan.

Kvarteret hette Pelikan fram till 1990. Då ändrades det till bestämd form efter uppmaning från ordningsvakterna på Ortnamnsarkivet. Därmed går det att datera skylten till 1990 eller senare. Den har klassisk design och klassiskt utförande, emaljerad stålplåt, blå botten, vit ram och vita bokstäver som formar ordet Pelikanen.

Jag vill minnas att skyltarna kom upp i samband med "Det Stora Lyftet", en uppgradering av Drottninggatan till vänster i bilden. Troligen puffade jag för Emaljskyltfabriken Svea som leverantör, men att Sprakareds Emaljverk vann upphandlingen.

Catalhöyük, en 9000 år gammal stad.

Häromdan anlände marsnumret 2021 av Scientific American i min brevlåda. Sen gammalt kände jag till att de allra första städerna byggdes i Mellanöstern, i det som på engelska kallas "The Fertile Crescent", den bördiga månskäran.  På vissa platser passerade ständigt bytesdjur. Det var så bördigt att många människor kunde samla mat i omgivningarna utan att den tog slut. I Catalhöyük bodde man i en stad i stället för att som tidigare generationer leva nomadliv eller i en liten bosättning.

Catalhöyük ligger i nuvarande Turkiet. Staden antas ha haft uppemot 2000 hus och 8000 invånare. Husen byggdes av soltorkat lertegel och stod väldigt tätt. Taken användes som gångbanor. Ingången till huset var en öppning i taket, man klättrade ner via stege. Arkeologerna har kunnat konstatera att rummen hölls synnerligen välstädade. De har inte hittat något skräp alls. Utanför stan fanns en kökkenmödding för allt avfall. Modellfotot nedan visar ett litet hörn av stan. Länken nederst i detta inlägg leder till mer läsning och en bättre bild.

Arkeologerna letade förgäves efter kungapalats eller religiösa byggnader. Förfäderna hölls uppenbarligen i helgd. De begravdes i husen (ungefär som under kyrkgolven hos oss för inte länge sen). Ibland kunde reliker utbytas med andra. Väggarna dekorerades med målningar och skulpterade tjurhuvuden.

På en vägg har man hittat vad som möjligen kan ha varit världens första stadskarta. Jag hade velat se den första stadsplanen! Men  det är inte säkert att detta är en karta. Kanske ett geometriskt mönster nertill och en bild av ett leopardskinn eller en vulkan därovanför. Vulkanhypotesen har utforskats närmare och verkar ha en hel del som talar för sig. Vulkanen ligger 13 mil bort, så den syns inte alls från staden. Någon ville kanske ändå dokumentera utbrottet.

Mer läsning och en ganska övertygande rekonstruktionsteckning:

http://www.sci-news.com/archaeology/science-catalhoyuk-map-mural-volcanic-eruption-01681.html

Följande bilder är hämtade från Wikipedia och därmed tillgängliga att använda: Färgkartan foto sign GFDL. Modellfotot sign Wolfgang Sauber. Rummet sign elelicht. Understa bilden är hämtad från Plos One med open access. Credit dr Axel Schmitt.

Knäpp, Knäpping, Knäppingsborg. Släpljus

Ljuset smyger in mellan stupröret och fasaden för att lysa upp texten. Kvarteret Knäppingsborg heter så av inte helt entydiga skäl.

En strategisk plats i det som nu är Norrköping.  Sju landsvägar passerade Strömmen. Enligt legenden byggde en dansk viking, Knäpp, en borg här. Vikingar byggde inte borgar med tinnar och torn, deras borgar var befästa platser med vallar och palissader. En annan teori är att Knäpping betydde "det lilla runda berget" som låg här.

Det nutida kvarteret Knäppingsborg är uppbyggt av flera tidigare kvarter. Det känns som en liten stad i staden. I underjorden finns spår av den kanal som drev tobaksmagnaterna Swartz kvarnar. Där maldes tobaken. Deras residens står kvar. Resten av kvarteret är jättefint återanvänt till kunskapsskola, flera matställen, ett av mina favoritfik "Tinas", butiker och kontor. 

Här har man valt att måla gatunamnet och kvartersbeteckningen direkt på fasaden. Undrar om det fanns en sån tradition då huset byggdes.

Spiran, maktens symbol

Idag skulle K-1 och klassiska objektivet Pentax-FA 1:2 35mm få jobba med jakten på en viss gatuskylt, "Spiran". Spiran är en av riksregalierna och symboliserar Konungens världsliga makt. Numera är ju kungen bara statschef. Makten ligger hos inrikesministern och polisen. Spiran är också ett kvartersnamn i Norrköping.

Framme på plats stod en felparkerad bil i vägen. Eller för att vara petig, på trottoaren. "Boven"  var en stressad skåning. Han hade ställt bilen där medan kompisarna hämtade lite bohag som skulle lastas in. Jaa du sa  jag, inte helt riskfritt att ställa bilen så där. Det är inte så ofta nån tillsyn här, men det händer.

Och det händer. Rikspolischefens medarbetare i Norrköping glider fram i en Volvo med texten POLIS. Fordonets bakdörr är emblasonerad med lilla riksvapnet, bakom detta symbolen för maktens våldsmedel: spöknippen och bilor. Här kommer den världsliga makten. Hon drar ner rutan och frågar skåningen "Jaha, och hur hamnade du här då?"

Skåningen försöker förklara. Det går sådär. Men så dyker hans kompisar upp med flyttgodset. Lagens långa arm låter saken bero.

Jag kom åt att plåta gatuskylten. Den har äldre design än huset den är fastskruvad på. Huset blev klart 1970. Skylten har mer klassisk  design, utförande i emaljerad stålplåt, helt okej typografi - kolla lilla g, nästan lika snyggt som på de skyltar Emaljskyltfabriken Svea i Fritsla levererar! 

Fram till mitten av 1960-talet stod det säkert kv Hjorten på dåtidens gatuskylt här. Då slog stan ihop två kvarter för att bygga ett sammanhängande sjok av P-palats och bankpalats. Kvartersnamnet Spiran behölls, kvartersnamnet Hjorten försvann.