Dialogen

Salig i åminnelse! Återuppståndelsen är nära!

I Kgl. Televerkets telefonabonnemang ingick apparaten. Från 1931 en tre kilo tung, skarpkantad pjäs i konsthartsen bakelit. Bara luren vägde ett halvt kilo. Apparaten ägdes av Kgl. Televerket och sladden var permanent monterad i vägguttaget. Abonnenten förband sig att väl vårda denna statliga egendom.

Wikimediafoto Holger Ellgaard, arkitekt och fotograf

1950 mjukades designen upp. I den tråkigare versionen tillverkades apparaten till 1962.

Sent 1950-tal: Televerket och Ericsson tog fram en ny, modern telefon. De anlitade arkitektfirman Ahlgren Olsson Silow. Tidningarna beskrev hur Olsson, eller om det var Ahlgren, ändrade prototyperna tills luren kunde slängas på och nästan ofelbart hamna i rätt läge. Och stanna där.  En funktion som ingen annan kommit i närheten av. Lurens vinklar och avstånd öra / mun gav förutsättningar för bättre ljudkvalité än någonsin förr.

Tillverkningen lades ner 1978. De befintliga telefonerna fortsatte fungera. Min fru fick med en Dialog då hon flyttade in på boende för sju år sen. Telia hade jättesvårt att installera, men en montör som varit med förr lyckades. Min fru kunde ta emot samtal flera år. Sen lades kopparnätet ned ihop med försvaret av  landets territorium, beredskapslagren och andra onödigheter. 

Nu uppmanas allmänheten att slänga på luren då en bedragare ringer upp. Men vadå? Det finns ju ingen lur!

De som aldrig slängt luren i örat på nån behöver nog också mental träning för att kunna avsluta oönskade samtal. Jag minns ett bra knep från Dialogtiden: Man pratar på och trycker själv ner klykan.  Då låter det som ett tekniskt fel. Lägger man sen luren åt sidan tutar det upptaget om uppringaren försöker igen. Problemet löst, åtminstone för stunden.

Jag har kvar Dialogen. Här nedan undersidan.

Och här ser man vägguttaget med sladd inkopplad till Dialogen. Nu går det att ringa med den!