Torsdag 20 feb Evenemang Visby skulle rivas - blev världsarv

Det blir bildspel med bilder från 1975, stadsbyggnadshistorik från Paris 1853 till Sverige 2025 med fokus hur Visby innerstad bevarades.Två kvarter hade rivits. Nu står  resten kvar.

Foto 1971 © Waldemar Falck

Jättedålig bild men mig kär, visar stridande viljor som tog paus för att tillsamman inta kluckutei på Lunkans konditori.

Jag tror det här blir jättekul! Och DBW bjuder på kaffe! OBS att ingången är från bakdörren Mellangatan 19.

Bildspel med 2200 bilder från Visby 1975

1975 tog dåvarande praktikanten på Gotlands stadsarkitektkontor Carl-Gustaf Hagander fram en heltäckande fotodokumentation av Visby innerstad. Nu har Region Gotland digitaliserat bilderna. Var och en är långtifrån märkvärdig, men sammantaget får man ett påträngande intryck av hur stan var då.

För en fastighetsägare eller den som ska projektera en renovering finns info att hämta. Länk:

https://visinvent.gotland.se/

Nu  inför Byggnadsvårdsårets 50-årsjubileum ska bilderna lyftas fram. En idé är att göra ett bildspel att visa på biblioteket. Med 3 sekunder per bild skulle det ta 2 timmar. Om man först visar fastighetsbeteckningen 2 timmar och 20 minuter.

Ingen kommer ju att stå och titta så länge, men om om folk tittar en stund och blir intresserade vore det gott nog. Kan ett sånt bildspel göras mer interaktivt? Till exempel att biblioteksbesökaren skulle kunna stoppa spelet, backa och titta nogare? Det måste fungera i den offentliga miljön där det inte finns personal till hands.

Här bilder från fastigheten med beteckningen Ankaret 6. Då Visby bryggeri, nu Strand Hotel.

Alla bilder © Region Gotland, fotograf Carl-Gustaf Hagander. 

Här samma bild med viss manuell handpåläggning:  Levels/Minskning till Fotosidans 1920 pixlars max bildhöjd, Lite skärpning:

Digital dörrkikare. Judas numerique. Digitaler Türspion.

Dörrkikaren som satt i lägenhetsdörren var helt värdelös att titta igenom.

Analoga dörrkikaren. Långt där framme kan man ana en pytteliten suddig vidvinkelbild.

I dessa tider skulle det kännas bra att kunna se vem som ringer på. Men jag vill inte ha nåt larmsystem. 

På nätet hittade jag en finessfri basmodell med digital bild. Yale "Standard Digital Door Viewer 500". Made in China. 619 kronor fraktfritt från Amazon.  Paketet kom från Tyskland på utsatt tid, bara fyra dagar.

Den heter "Judas numerique" på franska,  Digitaler Türspion på tyska.

Installationsanvisningen är lika fri från text som om den kom från IKEA.

*

*

En video på nätet visade hur man ska göra. Ta bort gamla dörrkikaren med medföljande verktyg. Häfta fast hållaren av plåt med dubbelhäftande tejp. Montera nya dörrkikaren. Dra fast den med verktyget. Sätt i medföljande AAA-batterier. Koppla sladden till displayen. Säkra displayen med en liten skruv.

Det funkade! Men bilden blev sned. Det blev till att lossa nya dörrkikaren, vrida och testa många gånger tills bilden blev rak. Drog fast igen. Hållaren av plåt passade inte bra mot displayen, så lilla skruven var pillrig att få dit. Jag tappade den tre gånger innan jag fick den att ta gäng på rätt sätt. Det tog väl en halvtimma att få grejerna på plats.

På dörrens utsida ser den digitala nästan likadan ut som den analoga. Den digitala är  en aning större. En röd pil visar vad som är upp. Den sitter som synes lite snett för att skulle bli rak bild i displayen.

På insidan ser displayen som en smartphone av mindre modell. Helt svart innan man trycker på knappen.

Displaybildens ljushet regleras automatiskt  och är åtminstone i mitt kapprum ljus och tydlig. Viss fisheyedistorsion, men bilden duger gott för ändamålet.

Plus och minus:

+ Känns proffsig. Varumärke Yale/AssaAbloy. Varumärke 3M på dubbelhäftande tejpen. Design snygg och proper utan krusiduller.

+ Tillräckligt bra bild. Automatisk ljushetsreglering som funkar bra i mitt entréutrymme som inte har solljus.

+ Utifrån sett ingen stor skillnad mot originalet.

+ Ingen Internetkoppling. Inget mickel med sladdar, wifi eller extern strömförsörjning.

+ Fysisk knapp!

-  Installationsguiden saknar förklarande texter.

- Trögtryckt koppling mellan sladden och displayen.

- Plåthållarens passform till displayen inte bra. Man får ta i en hel del. Svårt få dit lilla fästskruven.

- Sned bild, men gick att justera.

- Fysiska knappen lika svart som allt annat på framsidan.

Sju år på boendet

Idag för sju år sen gjorde jag det värsta jag gjort i livet. Baxade in min fru på särskilt boende fast hon inte ville. Men jag såg mig ingen annan råd. Inte heller våra barn. Demensförbundets eminenta telefonrådgivare med förbundets tidigare ordförande Stina-Clara Hjulström i spetsen och stödjande samtal med en sjukhuspastor hjälpte mig. Annars vet jag inte hur det gått.

Resan är som en puckelpist. Pandemin ett bottennapp. Det har varit flera. Det senaste för 1 1/2 år sen. En ny ägare drog ner på bemanningen. Många flydde, både personal och boende. Den stackars chef dom satte in var hjälplös inför detta. Jag ställde min fru i kö till ett annat boende. Ett par av oss anhöriga fick kommunen att vrida om armen på ägaren tills det gjorde ont. Företaget skulle inte få betalt om det inte följde sitt avtal. Då satte nya ägaren in personal. Sen hittade dom en ny bra chef som gjort mirakel. Rekryterat personal som gillar människor och gillar sitt svåra jobb. Det har blivit bättre hyfs på lokalerna. Hon har skapat en stämning som för det allra mesta är helt okej, ibland riktigt trevlig. Nu står folk i kö för att få jobba här.

Allt ändras hela tiden och det gäller att ta vara på de lyckliga stunderna.

Såna är då min fru lyser upp då jag kommer. Såna är att fika på hennes rum, prata lite, och då prata inte funkar hålla handen. Såna är då vuxna barnen kommer på besök. Såna är att gå på promenad. Såna är att fika på stan eller handla på ICA. Såna är stunder då min fru fast hon knappt kan prata säger rara saker.

Igår kom vi ut på stan. Konstutställning på Konstforum. Fina tavlor i vacker hängning i en inbjudande lokal. Många små skulpturer med fågelmotiv gjorda av hittat material från naturen. Konstnären heter Birgitta Zetterström. Min fru gillade  helheten, också jag.

Så startade byggnadsvårdsåret 1975.

Europeiska Byggnadsvårdsåret, på engelska "The European  Architectural Heritage Year 1975" startade upp med en konferens i Bologna 1974.

Jag var där. Brittiske höjdaren Duncan Sandys var där. Hans Rolls-Royce stod där andra bilar inte fick stå. Bilen var av 1948 års modell, inte särskilt stor men synnerligen välskött. Italiens rikaste man, Fiats ägare Gianni Agnelli var där. Stan var kommuniststyrd. Vi i fotfolket fick bo på fina hotell.

Stan var och är vacker och fotgängarvänlig. Trottoarerna i stadskärnan går i arkader. Maten god.

Tegelfasader. Putsade fasader i samma kulör, några i lejongul färg som även den skapas med järnbaserat pigment, tegeltak. Wikipediafoto, sign Szs, licens CC BY-SA 3.0

Bologna ville inte bara visa sitt bevarandearbete, utan också de förorter man byggt åt dem som inte kunde bo kvar då stadskärnan renoverades. Duncan Sandys motsatte sig traskandet med tordönsröst: "The people are furious, they want to see your city!".

Jag insåg så småningom att han var van att styra i denna världen. Och att han hade fiender. Som Churchill sa: "You have enemies? Good. That means that you have stood up for something."

Duncan Sandys. Brittisk politiker, statsman och kulturvårdare. Bilden tagen vid slutkonferensen för Europeiska Byggnadsvårdsåret 1975. Foto De Archief Nederlands.

Byggnadsvårdsåret lanserades av Europarådet på initiativ av Duncan Sandys. Han var också ordförande i Europa Nostra som arrangerade det hela. Avsikten var att bryta den rivningsvåg som härjade i Europa, även i Sverige

Sandys tillhörde den engelska styrande klassen. Utbildad vid Eton och Oxford. Svärson till Winston Churchill. Tjänstgjorde 1940 i brittiska styrkan i Norge. Sårades och blev halt för resten av livet. Därefter minister. Påverkade krigföringen, utvecklade stridsvagnsproduktionen. Då brittiska tanksen fick fullgoda motorer från Rolls Royce blev de fullt i klass med de amerikanska och tyska.

Han hade velat behålla imperiet men var realist. Efter kriget var Englands ekonomi "scraped to the very bones" för att åter använda Churchills ord. Krigsfartyg såldes som skrot för att få pengar till regeringen. Kolonierna ville lösgöra sig och landet saknade resurser för att hålla garnisoner överallt. Duncan Sandys avvecklade i egenskap av kolonialminister en stor del av kolonierna.

Försvaret kostade 10 % av BNP. Duncan Sandys slog ihop de tre helt separata vapenslagen armén, flottan och flygvapnet. Impopulärt var bara förnamnet. Sen tog han itu med armén. Ekonomiskt hade det gått att behålla värnpliktsförsvaret, men det hade blivit politiskt omöjligt att tvångskommendera britterna dit. Armén fick dra ner, rejält. Her Majesty's Navy stod i tur. Hangarfartyg är ohyggligt dyra att anskaffa och driva. Ubåtar med kärnvapenmissiler är inte fullt så dyra, men fungerar som kärnvapenavskräckning. Sandys drev igenom en drastisk omändring. Brittannia no longer ruled the waves. Även flygvapnet bantades drastiskt.

Sandys blev både respekterad för sin kompetens och illa sedd, både av delar av Tories men också av vanliga engelsmän. De var uppväxta med att imperiet var "the white man's burden" och att kunna ta en tjänst i nån koloni.

Efter kriget trädde han fram som en nyckelperson i att bygga upp Europa. Medverkade i en mängd samarbeten inom kontinentaleuropa och med Storbritannien. En av skaparna av Europarådet. Vid sidan om jobbade han för att bevara det byggda kulturarv som fanns kvar efter kriget och för att nytillskott skulle passa in.

1975 bedömde brittiska regeringen och kungahuset att han hade gjort det som efter kriget var nödvändigt och bäst för England. Han adlades som baron Duncan-Sandys.

De som verkar för bevarande stämplas ofta som bakåtsträvare. Det förekommer dessvärre också en del brunsmetning. Det gick inte att brunsmeta  Winston Churchills svärson som stridit mot nazismen och sårats för livet. De som inte gillade bevarande fick nöja sig med att fryna på näsan åt latinska namnet "Europa Nostra". Påminde inte det om romerska "Mare Nostrum", det namn som Mussolini tog över? Och grymta om att Duncan-Sandys tillhörde den brittiska överklassen och gärna samarbetade med adel, kungahus och dem som lyckats i denna världen. Och visst, han var Tory, inte Labour och inte Liberal. 

Europa Nostra är en icke-statlig, på engelska non-governemental organisation (NGO). Den startades 1963 på italienskt initiativ. Nu har organisationen koppling till EU och nästan 50 medlemsländer. Även engelsmännen, skottarna och irländarna är med fast de lämnat EU. Organisationen lobbar oförblommerat för brett kulturellt samarbete. Dess priser och utmärkelser spelar en viktig roll för att påverka opinionen även i Sverige.

Europa Nostras bronsplakett, denna från Konfidencen i Ulriksdal. Wikipediafoto Holger Ellgaard.

Då Duncan-Sandys drev Europa Nostra var det en mycket liten organisation. Kontoret fanns i hans hus i London. Sekreteraren var en ung ambitiös tjej. Jag var med 1984 då Alingsås fick diplom av Europa Nostra för sitt bevarandearbete. Sekreteraren fick en inbjudan och kom till utdelningen. Prinsessan Desirée delade ut diplomet. Sen kom Olof Palme kom på besök. Han blev så begeistrad att tidsplanen sprack. Då tänkte även sossarna om. Europa Nostras diplom hade fungerat. 

I Alingsås medförde utmärkelsen att de som gillade sin stad sträckte på ryggen. Jag tror att nåt liknande skett i ett flertal städer som fått diplom eller medalj. Och att de som jobbat med belönade bevarandeprojekt känt det som en bekräftelse. Både här i Sverige och ute i Europa. 

Nästa avsnitt: Byggnadsvårdsåret och Visby.