Sju år på boendet

Idag för sju år sen gjorde jag det värsta jag gjort i livet. Baxade in min fru på särskilt boende fast hon inte ville. Men jag såg mig ingen annan råd. Inte heller våra barn. Demensförbundets eminenta telefonrådgivare med förbundets tidigare ordförande Stina-Clara Hjulström i spetsen och stödjande samtal med en sjukhuspastor hjälpte mig. Annars vet jag inte hur det gått.

Resan är som en puckelpist. Pandemin ett bottennapp. Det har varit flera. Det senaste för 1 1/2 år sen. En ny ägare drog ner på bemanningen. Många flydde, både personal och boende. Den stackars chef dom satte in var hjälplös inför detta. Jag ställde min fru i kö till ett annat boende. Ett par av oss anhöriga fick kommunen att vrida om armen på ägaren tills det gjorde ont. Företaget skulle inte få betalt om det inte följde sitt avtal. Då satte nya ägaren in personal. Sen hittade dom en ny bra chef som gjort mirakel. Rekryterat personal som gillar människor och gillar sitt svåra jobb. Det har blivit bättre hyfs på lokalerna. Hon har skapat en stämning som för det allra mesta är helt okej, ibland riktigt trevlig. Nu står folk i kö för att få jobba här.

Allt ändras hela tiden och det gäller att ta vara på de lyckliga stunderna.

Såna är då min fru lyser upp då jag kommer. Såna är att fika på hennes rum, prata lite, och då prata inte funkar hålla handen. Såna är då vuxna barnen kommer på besök. Såna är att gå på promenad. Såna är att fika på stan eller handla på ICA. Såna är stunder då min fru fast hon knappt kan prata säger rara saker.

Igår kom vi ut på stan. Konstutställning på Konstforum. Fina tavlor i vacker hängning i en inbjudande lokal. Många små skulpturer med fågelmotiv gjorda av hittat material från naturen. Konstnären heter Birgitta Zetterström. Min fru gillade  helheten, också jag.

2025-01-26 10:31   morgondotter

Birgitta Z är bra
både fotograf och konstnär
jag såg några bilder från utställningen

Besvara

Svar från Måns H 2025-01-26 13:31

Mycket att titta på. Verken i sig. Även hängningen av bilderna - en del ramade, några oramade, några effektfullt distanserade från väggen. Skulpturena (mest som småfåglar i naturlig storlek) omtänksamt placerade.

Svara

2025-01-26 10:43   syntax

Det måste ha varit en svår tid för er båda i själva omställningen. Livet är ju så djävligt beskaffat att det roliga kommer först - men det tråkiga sedan.
Jag förlorade min hustru, livskamrat, och bästa vän för åtta år sedan - då hade vi hängt samman i 50 år. Det blev tomt kan du tro.
Ni har i alla fall varandra, och kan göra alla saker som du beskriver.

Besvara

Svar från Måns H 2025-01-26 14:00

Tack Peter! Nu har en vanlig hälsningsfrasen blivit "Allt är bra!?" och jag brukar svara "det gnisslar på". För allt är inte bra. Men bättre än att vara helt utan sin fru och bättre än alternativet. Och jag har ju sluppit tomheten. Tänker på dig ibland och den tomheten.

Svara

syntax 2025-01-26 16:51

Inte har jag några goda råd att komma med heller. Det är som det är...

Svara

2025-01-26 19:11   Lena Holm

Det är tur att det finns några vars anhöriga både kan tala för sej och orkar driva på när det sker förändringar som försämrar för de som bor där. Du gör ett ovärderligt jobb för de som inte längre orkar eller har förmågan att kommunicera med kommunen/boendet. Önskar dej fler fina stunder med din fru.
Hälsningar Lena

Besvara

Svar från Måns H 2025-01-26 21:42

Tack Lena! Jag ville inte bara skriva en litania. Utan också lyfta fram att den som är dement också kan ha fina stunder. En del av de konflikter jag o andra anhöriga har bottnar nog i att handläggare och doktorer själva känner att det vore bäst för den drabbade att dö.

Jag skrev faktiskt till doktorn som satte in ny höftled i min fru för några månader sen. Tackade för avdelningens bra jobb, poängterade att hans besked att det är full bärighet från dag 1 var avgörande för att jag kunde hindra personalen från att sätta henne i rullstol för resten av livet. Och beskrev detta med de fina stunderna. Han svarade faktiskt och tackade för återkopplingen.

Svara

syntax 2025-01-27 11:32

Högst upprörande!!
Personalen ville alltså ta tillfället i akt, till att för egen komfort sätta din fru mer eller minder permanent i rullstol?

Svara

Svar från Måns H 2025-01-27 19:06

@Peter om rullstol: Som jag ser det är det ett systemfel. Den säbo-boende som fått höftprotes sätts rutinmässigt i rullstol.

Tack vare att opererande läkare sa att det är full bärighet från dag ett så insisterade jag på att min fru skulle upp. Att ha en rullstol till hands helt OK, men det stora åbäke dom skaffade fram var så fel. Demensförbundets telefonrådgivare (jag är stamkund) stöttade mig. Jag är sams med nya bra chefen i mycket, men inte om övermedicineringen som satts i system, troligen i hela landet och kanske västvärlden, och inte om detta med rullstolen.

Sen min fru kommit på benen tog dom bort stora åbäket och sen även lilla som alltid finns till hands. "Ingen trodde att din fru skulle komma på benen" sa dom. Jo jag, sa jag.

Bra att veta: Då sjukvården sorterar patienter (värst under pandemin) så bedöms den som går i trappor ha större chanser överleva och kan komma före i kön. Min fru och även jag går i trappor delvis av den anledningen.

Svara

2025-01-27 01:29   alf109

En gripande berättelse, min mor hade åtminstone turen att bo i en kommun där de prioriterade vård och omsorg, men så är det en av Sveriges fattigaste också. Fint att hon kan hänga med ut fortfarande.
/Affe

Besvara

Svar från Måns H 2025-01-27 09:38

Tack Alf! På 1800-talet auktionerades hjonen ut till lägstbjudande. Den som tog minst betalt vann. Nu heter systemet upphandling av särskilt boende enligt lagen om offentlig upphandling, LOU. Avtalen gäller fem år i taget. Nya ägaren drog ändå ner bemanningen till misärnivå. Dom sa att det är den nivån kommunen tillämpar i sina boenden. Bra för din mor att hon inte bodde i en sån kommun.

Just nu funkar allt som det borde, men utan marginaler. Min frus dagsform varierar jättemycket, det gäller att ta vara på de lyckliga stunderna.

Svara