Intressant inlägg. Kristina Berglunds bok läste jag nyligern. Jag tycker nog att Ola Anderssons inlägg inte helt går i modernismens ledband.
Ett annat inlägg som också har bäring på byggande. (Oklart om den är låst.)
https://unt.se/debatt/artikel/stoppa-bostadsbyggande-pa-akermark-i-uppsala/jd3pz4vl

/Gunnar S

Jag är verkligt intresserad av arkitektur och har av intresse alltid dokumenterat byggnation i många länder jag rest i, för att använda bl.a i min undervisning på Högstadiet. Har också haft ett intresse sedan universitetet då jag bl.a. läste Historia, Samhällskunskap och Geografi, även Kulturgeografi.

Citat:
"Första delen är en ursinnig stridsskrift mot dagens skövling och överexploatering. 1960-talets ohemula rivningar och på sina håll brutala miljonprogram ledde ju till en mullrande folkstorm. Sverige slutade nästan riva och försökte ofta bygga bättre. Nu är det glömt. " (slut citat)

Min kommentar till den skrivningen är att jag har aldrig glömt: Nedan i länken kan ni se vad jag skrev för några år sedan om denna tid och den ursinniga slutkamp som fördes kring kvarterat Mullvaden och kvarteret Järnet och bostadsrättsombildningsraseriet som följde då Söder tömdes på sin "ursprungsbefolkning" och gentrifierades.

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/demonstration-for-ockupationen-av-kv-jarnet.htm

Men det började för mig långt tidigare. När jag var 7-10 år gick jag i Gamla Enskedes lilla röda skola med vita knutar som en gång låg mellan Blåsut och Sandsborg på ett litet berg. Från denna lilla skola flyttades vi till åk 4 till Nytorpsskolan runt 1960. Då gick i den skolan 2 200 elever. Folk kan nog idag knappt föreställa sig hur det var och kontrasten för oss var chockerande.

Mellan Enskede Röda och Nytorpskolan låg en kulle på kanske 500 meter i diameter som var kanske 10-15 meter hög. Den var en väldigt vacker gammal rest från istiden och en del av den s.k. Stockholmsåsen. En ynklig liten rest finns idag kvar i Observatorielunden vid Sveavägen - Odengatan Vi älskade denna kulle som vi då kallade "Tallis" eller "Tallbacken", då den var täckt av en underbar tallskog med riktigt grova gamla furor. Här fanns vid foten både en massa kolonistuguområden efter Tyresövägen och en gammal 1700-talskrog på kullens västra sidan, som de senare flyttade till Skansen.

När jag var ca 15 (1965) så fick vi chockade veta att hela åsen skulle tas bort och att det bl.a. skulle byggas ett stort sjukhus. Vi gjorde vad vi kunde och försökte på olika sätt stoppa det hela genom att förstöra en del entreprenadmaskiner och genom att hälla ut diesel ur deras dieselfat men vi hade inte en chans. Åsen togs helt bort på nolltid och kvar blev en maskingjord grusöken som sedan kom att ligga där i rätt många år innan de äntligen kom till skott och byggde ett snöpt och nerskalat geriatriksjukhus. Resten som blev kvar byggde man den nya stadsdelen Enskededalen på som starkt kom att kontrastera mot både Hallmans Sandsborgsområde och Gamla Enskede på andra sidan Nynäsvägen.

Gamla Enskede älskade vi och var väl bekanta med då vi hade slöjd i den större Enskede Skolan som vi kallade Enskede Vita. Enskede hade ju redan då många av de attribut man idag förknippar med en trädgårdsstad och även vi som var så unga som ca 9 år förstod att uppskatta dessa. Vi pallade ju bl.a. äpplen där när vi gick hem från slöjden. Tills i höstas var jag fortfarande med i Enskede Fotoklubb trots att jag bor i Vaxholm och det var för att jag fortfarande älskar att gå efter gatorna där.

I samma veva som "Tallis" skövlades eller möjligen lite senare, så rev de för Gallerian och ungefär samma sak hände då. Även i det fallet bromsade ekonomin. Det var då Tage Danielsson skrev: "Det är inte mycket man diktar ihop i en grop".

Citat
"Trädgårdsstäderna är bra förebilder. Folk trivs och kan t o m odla mat själva. Bygg fler trädgårdsstäder och låt bli att överexploatera i de som finns! Boken visar också hur grönska och vegetation kan läka ihop en hårt omvandlad stadsmiljö som den i Enköping.

.......Byggnadsvårdsföreningen menar att det med rätt omsorg kan gå att skapa ny arkitektur och miljöer av hög kvalitet, med variation och till omgivningen anpassad skala och utformning. (slut citat)

Jag var i våras i Spanien och den medelstora staden Estepona i Andalusien ca 4 mil från Gibraltar. Det som slog mig där var hur man jobbat stenhårt i över 10 år med ett brett spektrum av åtgärder för att vända utvecklingen i en stad som kommit ordentligt på "dekis" och led av alla möjliga tecken på brister och vanvård. Ekonomin var usel och mycket av resurserna rann ut i ett delta av omfattande korruption.

I Estepona har man också verkligen framgångsrikt lyckats förverkliga mycket av vad både jag och många andra lägger i begreppet "Trädgårdsstad". Man har jobbat med både tillsynes små enkla medel som en mångfald av planteringar och blomsterutsmyckningar efter gatorna för att öka trivseln. Ett hundratal gator har gjorts om till gågator och de större och högre husen som ligger runt den äldre historiska medeltidsstaden har fått ett sextiotal stora fantastiskt fina muralmålningar på väggarna.

Många väggar är dessutom smyckade med kakelmosaiker med historiska motiv eller med poesi. Ekonomin är sanerad och Estepona har fått ett ofattbart lyft genom ett antal samverkande positiva spiraler och betraktas numera som en mönsterkommun. Allt fler dras till staden, inte minst många svenskar som tidigare ratat staden som inte alls var lika hipp som de större badorterna på solkusten.

I mycket är detta resultatet av en god och handlingskraftig borgmästares visioner och förmåga att få både sina stadsförvaltningar och övriga invånare med sig i detta omfattande förändringsarbete. Här i Estepona har ordet "vackert" verkligen stått i centrum av denna förändring och en tanke är ju att om människor känner sig inkluderade och mår bra av det "vackra" i sin stadsmiljö så kommer de värna om den och skydda den och jag såg inte ett enda tecken under denna vecka på medveten vandalisering som är så, så, så vanlig i svenska städer idag.

Jag har nyligen skrivit en blogg även om detta här på Fotosodan:

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/tjuren-ferdinand-i-estepona.htm

Svenska arkitekter som likt Ola Andersson verkar se det som en personlig förolämpning att exv. behöva ta hänsyn till naturens topografi när man bygger eller människliga behov att trivas i sin boendemiljö, tycker jag borde fundera lite över de värden som faktiskt får människor att trivas i de områden de ofta tvingas att bo i. Alla kan som bekant inte välja men det är ofta just de grupperna man i praktiken bygger för. Om "vackert" verkligen har blivit ett skällsord för en del arkitekter, så är det bra sorgligt. Är det verkligen inte mer tillfredställande att veta att det man ritat och byggt verkligen gjort skillnad och uppskattas av de som ska leva där??