VÄRLDEN OCH VI

***

Vi  fortsätter att gå, om än bara korta sträckor. Dom senaste veckorna bara några hundra meter, längre fungerar det inte. Symptomen är ungefär samma som efter hennes (I:s) stroke för snart 10 år sen, hon lutar sig framåt när hon går tills hon faller. Med mitt stöd funkar det  en liten stund. Också inomhus hemma blir behovet av hjälp just nu snabbt större, tex när hon ska klä sig eller duscha. När hon bestämt sig för att "hoppa i säng" blir hon ofta sittande på sängkanten utan att veta vad hon ska göra, och hon vet inte alltid vart hon ska gå när jag säger köket tex.

*

Jag upprepar, jag skriver inte för att bli tyckt synd om, vi har det fortfarande bra på många sätt och njuter av årstider, natur, samtal med barn och barnbarn och en skön trädgård. Samtidigt är det klart att vi börjar få behov av mer hjälp utifrån. För mig dyker omedelbart frågor upp som har med moral och etik att göra. Kan jag göra klart för mig var gränsen går mellan eget behov och bekvämlighet och hennes bästa? Vi har haft besök av vår kontaktperson på kommunen  idag, jag besökte henne fö ensam redan förra veckan. Idag har vi pratat om möjligheten för I att träffa andra med samma problem på Solsidan, en träffpunkt i kommunen för personer med demens. Ensam med vår kontakt har jag också tagit upp detta med framtida boende, utan att veta vad framtida står för - 6 månader eller 6 år kanske?  Till mina stora lättnad fick jag klart för mig att det finns möjligheter till delat boende. Jag berättar mer om det längre fram, det känns inte rätt att skriva mer om det nu eftersom det inte är något jag och I talat om ännu.

*

Med valet i antågande finns också mer praktiska problem att lösa. I undviker naturligt allt som hon inte är säker på att klara och valprocessen känns osäker. Samtidigt känner jag att det är bra om hon röstar, det har hon alltid gjort tidigare. Jag har aldrig frågat vad hon röstar på och vill såklart inte påverka henne, men hon behöver säkert hjälp med själva processen. Tre valsedlar och tre kuvert är inte enkelt för henne. Men kanske finns det hjälp vid vallokalen. Vi åker i alla fall dit tillsammans.

*

En sten är bra när kroppen och knoppen inte vill

*

***

2022-09-05 23:08   Erik Madsen

Hej Björn.
Jag/vi förstår hur svårt det måste vara att behöva göra sådana val.
Min svägerska kände likadant om AG:s nu avlidne bror. Min svägerska hann inte ta beslutet, eftersom min svåger dog i förväg
Med många vänliga hälsningar och tankar här från Roskilde.

Besvara

Svar från Khalad 2022-09-06 21:21

Hej Erik, tack för kommentar! Vi tar nu ett steg i taget, även om jag måste vara lite före i tanken :-)

Svara

2022-09-06 00:05   Frekeman

Jag tycker att du skriver fint om din hustru och dina funderingar, Björn. Det är allmänmänskligt på ett sätt som jag finner intressant att ta del av. Bilden i detta inlägg är ett fint porträtt dessutom.
Mvh
Fredrik

Besvara

Svar från Khalad 2022-09-06 21:23

Tack Fredrik! Alla har nog sitt, jag ser ett värde i att berätta. Roligt att du gillar bilden .-)

Svara

2022-09-06 01:28   Mats Axelsson

Din text andas både hänsyn och respekt för din livskamrat. Svåra beslut men nödvändiga ibland.
/MA

Besvara

Svar från Khalad 2022-09-06 21:25

Tack för det Mats! Det som sker kan vi inte ändra på utan måste vi förhålla oss till. Det gäller kanske alla någon gång :-)

Svara

2022-09-06 08:25   begust

Inga lätta frågor du belyser.
Min far fick bo i omgångar på avlastningsboende för att mamma skulle få tid för sig själv. Han var inte dement, men en stroke gjorde honom lätt förlamad i höger sida. Det var en jobbig tid då han inte förstod varför mamma behövde få vila ibland och kunna ta hand om sig själv..
Ta hand om er.
Mvh Bengt

Besvara

Svar från Khalad 2022-09-06 21:29

Hej Bengt, tack för fin kommentar. Just detta med delat boende skulle ju vara en väldig avlastning för mig , men framförallt och förhoppningsvis en mjuk övergång för I :-)

Svara

2022-09-06 12:21   pic-tor

I. har tur som har en sådan insiktsfull och empatisk make som du Björn. Det är inte alla demenssjuka som är i en sådan situation. Att berätta om er gemensamma, dagliga kamp mot sjukdomen är viktig. Dels för dig själv för att bearbeta det du går igenom, men också för att berätta för andra hur det är att leva med en anhörig med Alzheimer. Den sjukdomen har ju många ansikten och det är värdefullt att visa att man trots besvärlig sjukdom kan ha ett förhållandevis hyggligt liv. Men det krävs naturligtvis stöttning, både från anhöriga och samhället.

Besvara

Svar från Khalad 2022-09-06 21:32

Hej Torbjörn, stort tack för din kommentar! Du har alldeles rätt, det är en avlastning att berätta, och jag tror att andra kan känna igen sig även om man inte har just Alzheimer som problem i familjen. :-)

Svara

2022-09-06 13:59   Marie-Anne Grom

Min vän och bästa kompis från skoltiden I. ! Önskar att vi kunde träffas igen!
Vi bor fortfarande och länge till på vårt sommarland i Sörvik. Det vore roligt om vi fick besök av er på Munkviksvägen! Där har I och jag haft trevligt tillsammans i ungdomen. Om det passar er - skriv och föreslå en dag för besök hos oss!
Marianne (Eriksson) Grom

Besvara

Svar från Khalad 2022-09-06 21:35

Hej Marianne, jag kommer ihåg dig (vilket nog inte I gör nu), kul att du hör av dig. Vi åkte tillbaka ner till Finspång förra fredagen efter drygt två månader i Korsheden. Vi får se när vi kan komma upp nästa gång :-)

Svara

2022-09-06 16:07   Vibybo

Det är den väg vi vandrar, de beslut min syster och jag hjälpte våra föräldrar med, kan ju bli aktuella här hemma mer eller mindre plötsligt. Men än så länge går det utmärkt, om än med något krokig kurs.

Besvara

Svar från Khalad 2022-09-06 21:38

Tack Stefan! Ingen vet något om framtiden. Alltså ingen idé att grubbla. Samtidigt behöver vi ju förbereda oss för det som vi ser komma :-)

Svara

2022-09-06 23:28   Lena Holm

Jag läste Torbjörns välskrivna kommentar och jag kan bara hålla med. Ditt konkreta exempel på problemet med att rösta berör mej också djupt. Så länge I är medveten om och vill rösta så är det ju viktigt att hon får göra det. Men jag förstår att det inte är så lätt rent praktisk. Hoppas att ni möter rätt typ av människor vid vallokalen så att hon får lägga sin röst.
Hälsningar Lena

Besvara

Svar från Khalad 2022-09-08 23:16

Hej Lena, vi har redan röstat nu. Vi var ensamma i lokalen och I fick fin hjälp :-) Tack för ditt stöd! :-)

Svara

2022-09-07 15:03   Måns H

Jaa du, man får ta en dag i taget och ändå försöka planera längre än så.

Du nämner "delat boende". Det fanns inte i Norrköping för några år sen. Om det funnits hade det ändå varit en del att tänka på. Praktikaliteter som bil och förråd. Och på sikt, om den som är dement är den som dör först, får den icke demente bo kvar, och står det uttryckligen i kontraktet?

Besvara

Svar från Khalad 2022-09-08 23:25

Hej Måns, tack för kommentar! Är inte säker på att jag använde rätt uttryck, delat boende. Innebörden är i alla fall att det så småningom är möjligt för I att bo säg en vecka per månad på någon form av särskilt boende. Detta dels för att ge mig möjlighet till avlastning mer än några timmar, dels därför att det innebär en mjuk övergång till annat boende för I . Bara att veta att jag kan säga att du är hemma igen om en vecka är ju en avlastning i sig. Sen får ju tiden utvisa vad som behövs. Många hälsningar/ Björn

Svara

Måns H 2022-09-09 12:02

Jag tänkte på nåt helt annat, att båda flyttar till ett s k särskilt boende.

Det du menade kallas ibland växelboende. Om det fungerar i godo, d v s alla inblandade särskilt din fru tycker att det är OK så kan det nog vara en hjälp.

Svara

2022-09-09 20:09   Anders F. Eriksson

Bra inlägg, och jag förstår hur du känner. Min mor som är 87 år gammal bor med oss (i ett eget hus på tomten), och har sedan en tid fått diagnostiserad alzheimers. Hon har hemtjänst flera gånger om dagen, och vi hjälper henne med det vi kan. Vi jobbar dock heltid båda två.
Hon fick ett boende på stan, men det funkade bara ett par dagar och hon var synnerligen ilsk på att vi "tvingat" dit henne (eller snarare att min hustru gjort det som hon fått för sig), och nu är hon tillbaks hemma men med tyngre medicinering.
Det är inte kul när en anhörig knappt minns vad som hände för några timmar sedan, och se hur de blir sämre och sämre. Så är dock livets gång, och det är bara att kämpa på så gott det går.
Hoppas det löser sig så bra som möjligt för er.

Besvara

Svar från Khalad 2022-09-10 00:23

Hej Anders, tack för din kommentar! I har haft sin diagnos i fem år. Minnet är nästan helt borta, sitter vi och dricker kaffe kan hon gå till köket för att hämta hushållspapper tex men hon kommer sällan tillbaka självmant, i köket har hon glömt att hon satt o fikade med mig. Hon ställer ofta samma fråga kanske fyra gånger på en kvart. Hon kan klä sig och byta om under förutsättning att jag talar om plagg för plagg hon ska ta av sig, och tvärtom. Ändå har vi meningsfulla samtal, promenerar, ser på tv och har nästan dagligen kontakt med barn/ barnbarn. Tillvaron känns fortfarande levande och jag får hela tiden nya insikter om vad det innebär att vara människa :-)

Svara