TOGETHERNESS

***

Annika mötte oss med cykelkärran nere vid passbåten när vi kom, lika glad som vi för att vi kunde ses därute på Äpplarö igen. Varje gång jag är därute upplever jag att ljuset är speciellt. Kanske går det inte att mäta, kanske är det bara mitt humör som ger mig känslan. Ändå är känslan av särskilt ljus så tydlig. Sånt kanske man inte kan, eller får, visa om man är seriös fotograf?  Jag menar, den här bilden är ju aningens manipulerad, jag har gett bilden lite varmare ton än vad det var, den visar alltså inte exakt hur det såg ut. Däremot visar den, precis som jag vill, ganska precis hur det kändes att gå där och känna mig glad och lycklig. Självklart får man. Däremot är det enkelt att konstatera att den här typen av bilder inte står särskilt högt i kurs på utställningar och fototräffar (däremot hos människor sådär i största allmänhet). Jag skriver nu inte för att jag känner mig missförstådd på något sätt, däremot skulle det vara intressant att höra åsikter och funderingar om varför det blivit så utpräglat. Är det mindre fint eller konstnärligt att vara lycklig och glad än att vara ledsen och nere? Eller är det så att alla ytliga leenden vi ser i annonser och på Instagram gjort att glädje och lycka devalverats och inte längre anses uttrycka något äkta mänskligt? Själv kan jag tycka att i en värld som alltmer karakteriseras av pengar, ytlighet, krig och katastrofer borde behovet av känslor som gemenskap och glädje vara större. Men glädje som känsla är kanske mindre konstnärlig än nedstämdhet och armod?   

*

*

***

2019-08-03 18:22   light

Jag tror inte denna värld kan erbjuda odelad glädje. Livet är fyllt av glädje och bedrövelse. Och de vandrar ofta gåtfullt tillsammans. Som Bibeln säger: ”Mitt under skratt kan hjärtat värka...”.

Sen vet jag inte om det verkligen är så att det är mindre fint konstnärligt med nedstämdhet än glädje?

Besvara

gorred 2019-08-03 18:36

Men det är också precis så som psalm 269 säger: Sorgen och Glädjen de vandra tillsammans. Medgång och Motgång de tätt följas åt.

Svara

Svar från Khalad 2019-08-03 20:42

Om du menar en värld eller ett liv enbart bestående glädje så finns det såklart inte, tack och lov, det skulle vara dötrist. Däremot finns ögonblick och stunder av odelad glädje. Att glädje och sorg vandrar tillsammans är inget gåtfullt, det är fullständigt självklart eftersom det ena inte existerar utan det andra, tack Ragnar

Svara

2019-08-03 18:32   gorred

Intressant tanke. Och kanske det är så, har snuddat vid tanken tidigare. Men är det inte så annars också? En konstnär ska vara plågad, fattig, mager och hungrig, med intensiv blick och gärna svartklädd för att vara trovärdig. Hur skulle det se ut om konstnären var en vanlig människa, med vardagliga vanor och behov? Är det inte ur lidande som stor konst skapas?
Möjligen tror jag till dels på devalveringen av glädje som sker i våra sociala medier, glädje blir ju lätt en fasad, medan lidandet innebär ett blottläggande, men samtidigt tror jag alltså inte att det är nåt nytt, det har "alltid" varit så på nåt sätt, se till exempel hos tidiga konstnärer generellt. Utom då kanske hos Zorn, han verkade ju glad och hyfsat lycklig. Men vad vet jag. Och "lidandereportage" slår ju högre än berättelser om människor som har det bra.
Eller är det en rädsla för att vara banal?
Det verkar som vi människor dras till katastrofer, vi har lättare att se det hemska i världen än alla framsteg, vi ser inte faktiska förbättringar utan bara all problematik. Kan det spela nån roll i sammanhanget?
I alla händelser en fin bild, ljus och faktiskt, hoppfull, förutom också en smula nostalgisk. Man blir lite glad av den!
//GöranR

Besvara

light 2019-08-03 19:51

"En konstnär ska vara plågad, fattig, mager och hungrig, med intensiv blick och gärna svartklädd för att vara trovärdig."

Såg genast Per Oscarsson i filmen Svält, framför mig.

Svara

Svar från Khalad 2019-08-03 21:34

Hej Göran! Min tanke, eller egentligen min fråga, är ju om glädje som känsla är mindre konstnärlig än nedstämdhet och armod? Därför förstår jag inte när du frågar "Är det inte så annars också?" Kanske är jag lite trög där, men förklara gärna vad du tänker på.
Bloggtextens funderingar är helt seriösa. För mig är det självklart att konstnärer faktiskt är helt vanliga människor, med vardagliga känslor och behov. Vanorna är nog ofta annorlunda, men det tror jag mer är en följd av att dom är så fokuserade på sin konst än att dom röjer nån särskild sorts personlighet. Och jag tror inte ett ögonblick på att det är just ur lidande stor konst skapas. Alla starka känslor tror jag kan vara drivkraft för skapande, lidande också förstås. Men också kärlek, hat, ilska, sorg och glädje. Dessutom bär ju alla människor inom sig starka känslor. Den som drabbas av cancerbesked likaväl den som upplever stark kärlek. Konstnärer är knappast unika i det avseendet. Och Zorn är ingalunda något undantag, det finns gott om konstnärer som förmedlar annat än lidande, geografiskt närmast är Carl Larsson , men det finns mängder av exempel med målare, skulptörer, filmproducenter, författare och kompositörer som inte haft det sämre än "vanliga" människor som du och jag. Däremot instämmer jag i att "lidandereportage" slår högre än berättelser om människor som har det bra, det är precis det som är min fråga - varför är det så? Där har jag en fundering men som jag tv behåller för mig själv, den tror jag är onödigt utmanande här och nu.
Tack för trevlig och tankeväckande kommentar och fin bildkritik!

Svara

gorred 2019-08-03 23:37

Jag förstår din fråga. Med ”annars också“ menar jag inte bara i fotografisammanhang utan i konstvärlden mer generellt; teater, dramatik, sång, måleri (Kafka, Den unge Werthers lidande hos Goethe etc). Jag tycker mig se att drama och starka känslor (som lidande är del av), och att de mörka olycksbådande molnen är mer intressanta och beaktade ur konstnärlig mening. I fotosammanhang är det svartvita i mångas ögon mer dramatiskt och sålunda uppenbarligen mer konstnärligt.
Sedan instämmer jag i att alla starka känslor är drivkraft för skapande. Starka känslor är inte sällan dramatiska, och även positiva känslor som kärlek har/kan ha ett mått av lidande i sig.
Det finns vad jag förstår statistiskt verifierat att människor i gemen har en tendens att hellre se negativt på företeelser, att vi värderar negativt i större utsträckning än positivt. Vi tenderar att tro att det är sämre än vad det är, oavsett vad det handlar om.
Jag har heller inga slutliga svar, det här är vad jag tror och tycker mig se, men det är intressanta tankar att fundera på och reflektera kring, även om man i detta spetsar till tankarna lite.
//GöranR

Svara

2019-08-03 19:23   ehrsa

Tror inte man ska tänka för mycket när man ser ett fint motiv, bättre att bara gå på känsla.. dom som inte är med kan ändå aldrig riktigt förstå.. dom var ju inte med där! Bilden förmedlar mycket 'mellanskärgård' för mig och det är ofta väldigt idylliskt som här, och det känns lite som Saltkråkan och farbror Melker kan finnas runt kröken.. :-)
Hälsn!

Besvara

Svar från Khalad 2019-08-03 20:36

Inget av det här tänket fanns i ögonblicket, då fanns bara glädje och gemenskap. Tänket tillkom som så ofta i ensamhet vid datorn, tack Jan!

Svara

2019-08-03 20:51   Måns H

Visst är ljuset annorlunda nära sjön. Skagen är väl ett extremexempel. Stockholms skärgård har en hel del av samma, mer ju längre ut man kommer. Ljuset speglas in från sjön och jag tror andelen UV också är större.

Själv har jag lätt att bli lite uppåt då det är ljust.

Betr att se glad ut på foto så var det väl närmast obligatoriskt en gång i tiden. "Omelett", klick.

Besvara

Svar från Khalad 2019-08-03 21:40

Instämmer helt i det där med ljuset, allt ljus gör mig lättare till sinnes. Däremot har min blogg inget att göra med att se glad ut på foto. Jag skriver om, och tänker på, lika djupa känslor av glädje, kärlek och gemenskap som hat och förtvivlan. För inte menar du att känslor som glädje, kärlek och gemenskap inte kan vara lika djupa eller starka som hat, nedstämdhet och förtvivlan?

Svara

Måns H 2019-08-03 22:27

Äsch, jag menade inget viktigt med det där med "Omelett".

Glädje, kärlek och gemenskap, ja tack.

Det jag saknar mest idag är innerlighet. I arkitekturen, den konstart jag står närmast, ska det f n vara spektaktulärt, häftigt och provokativt. Det känns desto bättre att titta in i den medeltida sockenkyrkan på Gotland med kalkmålningar och så kyrkvärdar och kyrkvärdinnor som städar fint och sätter små blommor i provrörsstora glasvaser vid bänkarna.

Svara

Svar från Khalad 2019-08-03 22:36

Tack Måns, instämmer 100 %!

Svara

2019-08-04 00:44   Håkan Eklund

Bilden är suverän! Det mesta av det vi ser och upplever klarar inte kameran av att tolka rätt, så viss skall du "dra i vilka spakar du vill" utan att behöva känna skamkänsla. Jag lyssnade för en tid sedan på en analog fotograf som skrivit en bok, och han sade att han inte begriper varför digitala fotografer inte jobbar som digitala dito, utan försöker härma det analoga ... Underförstått att vi som fotar digitalt har alla möjligheter att skapa bilder precis så som vi vill och känner.
- hawk

Besvara

Svar från Khalad 2019-08-04 10:29

Tack Håkan, roligt att du gillar bilden! Och jag tycker analogfotografens kommentar om digitalfotografers försök att härma det analoga är både träffsäker och intressant/ Björn

Svara

2019-08-04 23:27   gunte

Konstaterar bara att det är en glad och vacker bild..
Mv/Gunte..

Besvara