SAGAN OM DOM FÖRSVUNNA FINSPÅNGSTÅGEN
***
Finspång har en liten järnvägsstation, faktiskt en väldigt liten station
Där går tåg ibland, det kan vara ett om dagen, åtminstone vissa dagar
Vilken sorts tåg? Det har jag också undrat
Och vart tar dom vägen? Det har jag undrat ännu mer
Häromdagen försökte jag kolla
*
Det såg fint ut, längst fram stod en tjej, utkik eller förare, vet ej
*
Ett kort tåg var det, lok och fyra täckta, mörka vagnar, längst bak en kille, okänd last
*
Lite längre bort stod några andra vagnar, glömda av både stinsen och världen, dom stod där i fjol också
Av någon konstig anledning fick dom mig att tänka på Den illustrerade mannen av min älsklingsförfattare inom sf, Ray Bradbury
*
Där finns så många fina detaljer att se alltmedan gräset fortsätter växa
*
Omkring vagnarna växer skogen och slyn allt närmare
*
Och dom sneglar längtansfullt mot dom rena spåren, dom som dom inte står på utan dom som leder ut från ingenstans till någonstans
*
Men dom står övergivna där dom står och när eftermiddag övergår i skymning ändrar dom sakta färg
Tydligast syns det därnere där dom fortfarande har kontakt med marken
*
Och medan skymningen faller fortsätter skogen och slyn att växa, tätare och tätare, fortare och fortare
*
Och snart har ytterligare ett tåg försvunnit från den väldigt lilla järnvägsstationen i Finspång
*
***
Ha det bra!
Hälsningar Lena
Sten
Jobs ord gällde människan men stämmer också in på människans verk.
Man får glädjas över det som fungerar när det fungerar.
För några år sen kom ett persontåg från Tyskland och visade upp sig.
En gång tappade loket två vagnar som det knuffat nerifrån stambanan. Loket stannade vid stationen men vagnarna rullade vidare tvärs över gator och fabriksgårdar. Som tur var lutar banan uppåt så efter ett tag stannade vagnarna och rullade tillbaka över fabriksgård och gator. Då hade vi tur i Finspång att ingen kom i vägen.