SILVERGÖKBI?
***
*
För några år sen träffade vi på en grävmaskin i arbete när vi gick vår vanliga Risingepromenad. Efter några frågor till föraren visste vi att den jobbade med att frilägga sandytor för att locka silvergökbin att bosätta sig här. Det är kanske Sveriges mest ovanliga bi och bara ett fåtal observationer görs per år. Just Finspångs kommun är den kommun som har bland de flesta noteringarna och grävmaskinsjobbet gjordes just här därför att man visste att det fanns bon inom Finspångs kommun. Sen dess har jag tänkt det vore roligt att få se ett sådant och haft det i bakhuvudet när jag fotat insekter.
*
Kännetecken
Längd 7–9 mm. I fält är arten svår att skilja från andra svarta och mörkt rödbrunfärgade gökbin, men den sena flygtiden och närvaro av värdarten ger goda indikationer. Ovansidan av de korta antennerna, huvudet och mellankroppen är till största delen brunsvarta med undantag för honans skutell vars båda toppar är rödbruna. Bakkropp och ben är övervägande rödbruna med förmörkningar på de bakre låren och främre delen av bakkroppen, hos hanen även bakkroppens bakre del. Gula teckningar saknas helt. Bröstet och bakryggen har partier med lysande silvervit behåring, vilket gett arten dess namn. Silvergökbi kan förväxlas med de närstående arterna slåttergökbi Nomada integra och fibblegökbi N. facilis som har likartad teckning och kroppsstorlek samt har rödtonad undersida på antennerna. Fibblegökbi är dock något mindre med en kroppslängd på 5–6 mm. Slåttergökbiet skiljer sig från de båda andra arterna genom förekomst av ett utstående hörn på yttersidan av käken. Även ölandsgökbi N. similis kan medföra en förväxlingsrisk, men den har svarta antenner med röd spets.
Ekologi
De mycket sparsamma observationerna av silvergökbi i Sverige gör att kunskapen om dess biologi huvudsakligen får baseras på mellaneuropeiska uppgifter. Flygtiden inträffar under sensommaren, enligt de få svenska fynduppgifterna 23 juli till 10 september vilket gör arten till landets mest senflygande gökbi. I Tyskland har biet konstaterats flyga till slutet av september. Silvergökbiet anträffas på ängsmark med rik förekomst av vädd och med närhet till sandiga markblottor, gropar eller dyner. Biet har i Sverige påträffats på samma platser som dess enda kända värdart guldsandbi Andrena marginata. Inga svenska uppgifter finns om nektarsök, men sannolikt besöker silvergökbiet värdbiets pollenväxter för nektar. Den sena flygtiden med relativt få återstående nektarkällor gör också att den troligaste nektarkällan i Sverige främst är ängsvädd Succisa pratensis. I Mellaneuropa anges nektarintag från ängsvädd men också från fältvädd Scabiosa columbaria, blåmunkar Jasione montana, blodrot Potentilla erecta, syska Stachys sp., mynta Mentha sp., piggtistel Carduus acanthoides och åkertistel Cirsium arvense.
Parningsbeteendet är okänt men sannolikt svärmar hanarna vid attraktiva vegetationsstrukturer nära värdbiets sandiga boområde, eller över detsamma, där honor jungfruflyger och slår sig ner attraherade av hanarnas parfymmarkeringar eller för värmevinst.
Utbredning
Silvergökbi är känt från ett antal lokaler i södra och mellersta Sverige. Den äldsta uppgiften är ett odaterat 1800-talsbelägg från Båstad, Skåne. Därefter är några spridda förekomster kända t.ex. i Småland, Ljungby kn 1930; Halland, Halmstad kn 1956; Bohuslän, Kungälv kn 1951; Skåne, Lunds kn, Revinge 1960-talet och på Öland, nordöstra delen av Stora Alvaret 1971. Därefter befarades arten vara utdöd i landet. Efter riktat eftersök i kända boområden av värdarten guldsandbi Andrena marginata, särskilt under 2000-talet, kunde arten påträffas först 2010, något oväntat så långt norrut som i Östergötland, där arten visade sig finnas på en handfull platser i Finspångs kommun, samt i Västergötland, Boråstrakten 2013. Under senare år har arten spridit sig markant i de östra delarna av utbredningsområdet, dels i ett utbredningsområde som omfattar norra Östergötland, sydvästra Sörmland samt Närke och dels ett mer sydostligt som har sin tyngdpunkt i södra Östergötlands skogsbygder och anslutande delar av Småland, där arten nyligen noterats i Eksjö och Vetlanda kommuner. Totalbilden är att silvergökbiet tidigare har haft en något sydvästlig utbredningstyngdpunkt, nämligen västra Skåne–västra Småland–Halland–Västergötland–södra Bohuslän, något som nu förskjutits österut. Värdarten guldsandbi är spridd norrut till norra Värmland och mellersta Dalarna och har flera kvarvarande individrika populationer, särskilt i västra Götaland och Svealand. Arten är inte känd från Finland och misstänks vara utdöd i Norge där den senast påträffades i Arendal på 1950-talet. Den är påträffad i Danmark och på de Brittiska öarna (västra Irland) och förekommer i stora delar av övriga Europa utom de nordligaste delarna och i delar av Främre Asien. Arten anges genomgående förekomma sällsynt.
*
*
*
*
*
*
*
***
https://www.facebook.com/groups/1398007453807107
Red/ Ta med alla bilderna om du går dit. Vingarna har betydelse liksom kroppen.
Hälsningar, Bjarne
HaD/Gunte..