MOT BÄTTRE VETANDE
***
Landskap fotas bäst med normaloptik, eller vidvinkel rentav, knappast med långtele. Men det går, om man vill. Med långtele alltså. Eller vill och vill, bekvämlighet kan man också kalla det. Brist på ork och energi är nog det riktigaste. I och jag gör våra eftermiddagsturer med bilen för att få se något annat än vardagsrummet och altanen. Jag gör stopp då och då när jag gillar det jag ser lite extra. Ibland fotar jag direkt från bilen, ibland går jag ut för att kunna rikta objektivet mer fritt. För landskapsfoto är stativet näst intill oundgängligt och det ligger därbak i bilen. Ändå är det flera år sen jag använde det. Med antiskak blir det oftast skarpt ändå, åtminstone där skärpan är inställd. Det handlar inte om att jag tror det blir lika bra ändå. Skärpedjupet blir väldans begränsat, allra helst som jag oftast kör med full öppning, vilket är 8 med convertern. Mest är det nog just nu en slags terapi, inte medvetet fotograferande. Jag noterar att vi inte såg en dovhjort, för en månad sen såg vi kanske hundra på samma tur. Dom flesta hindar har nog kalvat vid det här laget och ligger och trycker nånstans i en glänta i skogen. Var hjortarna håller hus vet jag inte, dom håller sig väl också undan, både från oss och hindarna.
*
För en halvtimme sen hjälpte jag I att komma i säng, men nyss tittade hon ut och jag undrade förstås om något var fel. Ja, hon sa att hon ville komma hem, hon kunde ju inte stanna här med mig hela natten. Jag påminde henne försiktigt om att vi varit gifta i 58 år, och skojade lite. Det fungerade, nu tror jag hon sover. Ändå förstår jag ju att bakom det hon säger börjar det finnas en viss osäkerhet på vem jag är, stundtals får hon en känsla av främlingskap för mig. Hon förstår heller inte alltid vad jag säger. Jag hjälper henne för att komma rätt i sängen, det vill gärna bli diagonalt med benen utanför. Nej, hon sov inte, nu har vi tagit oss till vardagsrummet, men jag lämnade henne där för att vänta in sömntåget. Själv fortsätter jag med datorn en stund. Men jag tänker mycket, ibland känns det som att se en utdragen, mångårig dödsprocess på nära håll där både dom mentala och fysiska förmågorna avtar, jag märker förändringar om inte veckovis så månadsvis. Fast egentligen är det väl så det är för alla vi äldre, vi är inne i våra egna processer. Kanske är det enklast att låtsas som det regnar, men själv vill jag vara så mkt närvarande jag kan. Och nu är det dags att hjälpa I till sängen igen, godnatt, god sömn önskar jag er alla!
*
*
*
*
*
***
Vidvinkel - normal - tele eller zoom - det spelar ingen roll. Så länge du kommer hem med bilder som dina här är det bara en fröjd. Gillar dom alla.
Trevligt och omtänksamt konto av dig.
Hoppas du kan sova ostört och bekymmerslöst på natten?
Med många vänliga hälsningar från Erik.
I går funkade allt bra, vi promenerade från boendet till Halvars kiosk och köpte gammaldags vaniljglass, min fru arg på mig emellanåt men vi blev vänner igen.
Fina bilder! Dina med 135 mm har inspirerat mig även tidigare, skaffade ett 135 mm med autofokus, mycket enkalre att användaän ett helt manuellt.
När jag läser om din och Is vardag är det en rak men ändå varm beskrivning om hur självklarheter i livet ställs på ända. Måns kommentar har t o m en glimt av humor.
Hälsningar Lena
Tycker som Lena och ni beskriver en del i vardagen medan livet pågår och det vi ställs inför.
Mvh N
Sorgesam process med dom avtagande fysiska och psykiska egenskaperna som varierar med tiden. Minns tillbaka på när jag skötte om farsan under hans sista tid då det gick från 100 till 0 på en månad.
HaD så gott de går/Gunte..
Att vara närvarande är väl det viktigaste av allt när en anhörig är sjuk. Det skänker trygghet och lugn hos alla berörda. Fortsätt så.
Hälsningar Torbjörn