KULTUR OCH SÅNT - NARBONNE, CARCASONNE OCH NIMES OCH EN SMULA AI
***
Båda mina föräldrar var frankofiler och älskade Frankrike. Efter att vi skaffat bil 1953 var såklart Frankrike ett självklart resmål. Dom sparade pengar i tre år för en frankrikeresa per bil och det blev tre sådana resor under 1950-talet - 1953, 1956 och 1959. Pappa hade alltid varit historieintresserad och alldeles särskilt gällde det fransk historia före franska revolutionen under 1700-talets sista decennium. Mamma hade läst franska på kvällskurser i många år och talade hygglig franska och under dom här resorna var hon den som ständigt hade Guide Michelin i knäet - då fanns den nog bara på franska, knappast svenska i alla fall. Det blev många slott, många kyrkor och katedraler, ett och annat påvepalats, besök vid mirakelgrottan i Lourdes, och någon vinkällare mm. För dagens ungdomar knappast meningsfullt skulle jag tro, men Dag och jag uppskattade resorna. Inte för att vi var särskilt intresserade av kyrkor, kloster och katedraler, men jämfört med vad som hände i småstaden Ludvika var det spännande. Och att fika på små franska cafeér, äta lunch på dom vägrestauranger som i Guide Michelin angavs tillhöra Les Routiers (långtradarställen, billig och bra mat) var definitivt roligt.
*
Idag ser jag med glädje tillbaka på de flesta upplevelserna och inser att jag fått mkt till del av den klassiska franska kulturen. Även den tyska förstås, vi bilade nästan alltid genom Tyskland, till och från Frankrike. När jag till detta lägger egna tj-resor till i Europa har det skapat en stark bild av hur stort och mångfacetterat det europeiska kulturarvet är. En detalj: Många gånger har jag letat efter nya pianonoter i olika musikaffärer runt om i Sverige, bla i Göteborg när jag gick på Chalmers. Fram kom oftast några få häften som jag snabbt bläddrade i genom. Så under en tj-resa till Wien kom jag på idén att leta upp en musikaffär. Efter en försiktig fråga om dom hade pianonoter blev jag visad in till deras notarkiv för klassisk musik, ett par stora rum klädda med hyllor från golv till tak fyllda med noter och åtminstone en hylla, också från golv till tak, med bara pianonoter. Sen dess tänker jag ibland att det är nog sant, Sverige ligger nog faktiskt i civilisationens utkant ändå. Säg nu inte att jag ser ner på svensk och skandinavisk kultur, det är det sista jag gör, men så oerhört mycket mer det finns än vad vi ser inom Sverige.
*
Men till saken, den här gången vi nere vidsydöstra Frankrike, alldeles innanför och lite öster om Cote d´Azur. Vi besökte Narbonne, Carcasonne, Beziers och Nimes och senare också Lourdes mitt emellan Atlantkusten och Medelhavskusten. I någon av dom städerna besökte vi en kyrka (?) där man spelat någon av Brahms tre sonater för fiol och piano. Från det tillfället kommer bilderna nedan. Jag har försökt via Googles Photos och ytterligare några visuella sökadresser att identifiera vilken av städerna det är men ingen utdelning alls. Jag tänker att den karakteristiska entrén borde finnas på registrerade bilder men icke. Kanske nå´n har idéer?
*
Alltså, jag vet inte exakt var vi är, mer än i någon av städerna jag räknat upp. Bilderna är tagna med min Yashica-Mat, alltså negativformat 6x6 cm, skannat i min Epson V700. Samma personer återkommer i flera av bilderna.
Här har jag använt blixt (PF 14 kanske?). Mannen i vitt i mitten är pianisten. Till höger gissar jag att det är borgmästaren eller konsertföreningens ordf el liknande som tackar, antagligen hans fru tillvänster. Är det inte en kyrka finns det i alla fall ett altare med krucifix på väggen bakom.
*
Här kommer han ut i ljuset pianisten. Jag var såklart lite impad av dom här personerna.
*
Den kvinnliga violinisten med man
*
Intresserad åhörare/bekant?
*
Inte bara jag var fotointresserad, även om detta är en filmkamera, dubbeåtta gissar jag
*
Här har vi borgmästaren eller vem det var igen. Noterar dubbelvikta manschetter med manschettknappar. Tittar man lite noggrannare på bakgrunden är det lätt att se hur enkel standard dom gamla städerna hade. 1959 är fjorton år efter krigsslutet, inte så väldigt länge.
*
Till sist - kultur är oerhört brett. Bara för att ni inte ska tro att det bara är det gamla klassiska som gäller föreslår jag att ni lyssnar en stund på min senaste favoritmusiker Aaron Marshall, (här) i hans The Salt Flats.
***
I dag när du jobbar fram bilderna, måste det kännas fint att du plåtade på det stora formatet.
Jag kanske inte håller med om att Sverige befinner sig i civilisationens utkant utan det är mer så att det finns en annan och stor värld utanför Sverige, andra sätt att tänka och vara. På nåt sätt så känns det som att man som svensk blev itutad att vi svenskar hela tiden vet bäst. Tror att jag har frigjort mig från det tänket nu (ifall jag hade det) utan att för den skull glömma bort att Sverige för att vara ett litet land presterat jämförelsevis mycket bra.
Din text förstärker mina planer på en resa till Tyskland kanske redan detta år.
Mvh
Fredrik
/Affe