Kan det som är fult fascinera?
Ja, jag tror det. Skönheten sitter visserligen i betraktarens öga, jag vet. Och därmed kanske jag tycker något är vackert även om inte du gör det. Men om inte jag heller tycker det är särskilt vackert men ändå gillar att fota det? Kanske rentav fotar det fula just därför att det är fult? Och för att det finns en fascination jag inte riktigt kan förklara för just det. Jag har upptäckt att jag gillar lite nergångna byggnader, uthus, lador.
Eftersom jag var uppe i Dalarna igen de senaste dagarna blev det en tur ut mot Kvarnäset igen. När man kommer på den gamla vägen dit ut ser man först en del äldre, ganska fina byggnader som säkert hörde ihop med kvarnen som gett platsen namnet
Men kommer man förbi dom, finns ett ganska stort område med tomma, nergångna hus, inte så gamla att dom känns intressanta pga åldern, inte heller för att de varit särskilt vackra. Området i sig själv är heller inte vackert, stora områden som måste varit ängsmark för inte alltför länge sen, men som nu snabbt tas över av buskar och sly, ungefär så här
Här finns gamla, nästan tomma, bostadshus som nog av allt att döma fortfarande används som sommarhus. Inte riktigt gammalt, inte vackert, inget minnesmärke över något speciellt, ändå gillar jag att betrakta det och fota det.
Och till detta hör ett uthus, ännu mer i förfall
Men också det fascinerar mig.. Ok, fascinerar kanske är ett starkt ord, men både husen och området har någon slags lockelse, precis som om det är förfallet, det nedgångna i sig som lockar. Inte ens jag själv tycker det är vackert
Däremot ligger det fint. När jag går därifrån den här gången går jag först in i en klassiskt vacker tallskog
och slutar som vanligt med att stilla betrakta ljuset och rymden när jag ser över Barken norrut
kanske för att man mer ser dom som "konst"då.
ing-marie
Hälsningar Lena
Ha det gott!
Jon Anders