PAPPA - 120 IDAG

***

Ja, ursäkta, ytterligare ett gammalt porträtt. Eftersom pappa Gustaf skulle fyllt 120 år idag får han komma med här. Bilden är återigen tagen med min älskade Yashica-Mat fast redan 1957. Här har jag riggat upp för att ta "riktiga" porträtt. Något bättre att fota mot än draperiet mellan hallen och vardagsrummet där på Carlavägen i Ludvika kunde jag inte hitta på. Säkert hade jag skaffat en extra stark glödlampa, typ 100 eller möjligen 150 W, och det ser ut som jag haft en lampa till. Får ju säga att skärpan med min Lumaxar är riktigt bra, här är den nästan i överkant för att funka som ett bra porträtt.  Pappa var 55 när jag tog bilden, själv var jag 17. Och visst var han skolinspektör, här, som man brukar säga, i sin krafts dagar. Han blev 90.

*

*

***

PAPPAS FÖDELSEDAG

***

Nå´n gång på eftermiddagen slog det mig, javisstja, det är sista november idag, pappas födelsedag. Idag skulle han ha fyllt 117 år. Han blev 90. Att han skulle fyllt 117  är bara en påminnelse om att jag är gammal.  

*

Jag tror han fick ett ganska bra liv. Starten var inte så lyckad, hans pappa dog en månad innan han föddes, så han växte upp ensam med sin mamma däruppe i skogarna vid Svabensverk. Jag har berättat förut, föräldrarna var trolovade med inte gifta så farföräldrarna godtog honom aldrig som barnbarn och hans mamma vågade inte berätta för sina egna föräldrar att hon fått barn. Alltså ingen pappa, inga syskon, ingen farmor eller farfar och ingen mormor eller morfar. Där fanns mamma bara.

*

Hans mamma var lärare, det blev pappa också. Jag brukar ibland tänka på hur det kan ha varit att växa upp ensam, helt utan släkt. Svabensverk ligger på gränsen mellan Dalarna och Hälsingland. Och ni vet, ingen TV, ingen radio, inget badrum, inget varmt vatten.....Jag vet, ni vet redan. Men det är nyttigt att fundera ibland hur det var på vinterkvällarna tex.

*

Men som sagt, jag tror, om man nu kan föreställa sig hur någon annans liv varit, att hans blev ganska bra. Han träffade sin värmländska Maj, fick tre barn, blev så småningom skolinspektör, köpte sin första bil när han fyllt femtio. Rik blev man inte i statens tjänst, men definitivt inte fattig heller. I stort sett frisk fick han uppleva sin 90-årsdag. Ingen stor dramatik, inga våldsamma utspel. Vad kan man begära av ett liv?

*

Pappa på tjänsteresa till Blötberget, för en gångs skull var jag med. 1957 kanske?

*

***

PAPPA, LUDVIKA 1957 - KODAK ROYAL-X PAN

***

Eftersom fotolusten hux flux försvunnit bläddrar jag i några negativalbum i stället. Här två bilder av pappa, båda tagna i dec 1957 i lägenheten på Carlavägen 31 i Ludvika. Pappa, som var skolinspektör, hade kontoret hemma och skrivbordet var hans fasta arbetsplats när han inte var på tjänsteresa. Alla hans typiska attiraljer finns där - skrivblocket, blyertspennorna, en av ärendepärmarna, askfatet, skrivbordslampan, telefonen (1957, typ 5 år innan Dialogtelefonen kom), boken (trodde först det var en av volymerna av Svensk författningssamling han hade i bokhyllan men det är det inte). Nästa bild är tagen samma dag men på kvällen i radiohörnan där han sitter och lyssnar på musik som han uppenbarligen hade noter till.

*

Noggrann som jag var på den tiden har jag antecknat filmtyp på negativarket - Kodak Royal-X Pan som väl var den tidens snabbaste film, typ 1250 ASA, framkallad 11 minuter i DK-50. Som vanligt är bilderna tagna med min Yashica-Mat, min japanska Rolleiflexkopia. Jag har tom noterat tid och bländare, 1/25 s och bl 3,5. Bländare 3,5 är (den står i bokhyllan bakom mig!) största öppning och längre tid än 1/25 vågade jag inte ha för skakningsoskärpans skull (inget antiskak i det huset......). Det var mer av utmaning då. Idag låter jag kameran välja känslighet, gärna 10 000 ISO om det behövs, väljer ett objektiv med 1,4-öppning som jag då inte kunde drömma om och utnyttjar antiskak i huset...... Jag undrar om den där tappade fotolusten och den mindre utmaningen kan höra ihop på något sätt?

*

Pappa vid sitt älskade skrivbord

*

Pappa i radiohörnan. Radion skymtar fram bredvid notboken

*

***

PAPPA

***

Pappa Gustaf 1957, på semester på Öland. Rökpaus, han rökte en cigarrcigarett, Rio. Vit skjorta förstås, säkert slips och så såna där ärmhållare som gör att skjortärmarna inte blir för långa. Breda byxor med slag, och så basker. Jag kommer ihåg precis.....Jag har aldrig sett honom i det vi idag kallar fritidskläder, det var för honom okända begrepp. Det fanns inget "överklass" tänk i det, han var helt enkelt väldigt ofysisk, men blev ändå 90. Dom senaste åren har jag funderat mycket på hans "resa" från utomäktenskapligt barn med sin mamma som enda släkting över huvud taget och uppväxt i skogarna mellan Dalarna och Hälsingland, i Svabensverk noga räknat, till lärare och så småningom skolinspektör, en man i staten...... Ingen tuffing precis men en sann humanist.

*

*

**

NÄSTAN ETT HELT LIV

***

Det står tomt nu, pappas skrivbord. Det är här jag minns honom, vid skrivbordet i rummet som både var hans arbetsrum och sovrum hemma på Karlavägen i Ludvika. Arbetsrum eftersom han hade expeditionen hemma. Ofta var han på tj-resa, han var skolinspektör för Dalarnas södra inspektionsområde. Men skrivbordet var hans bas, jag tror det var ännu mer, det var centrum i hans värld. Pappa var inte så fysisk, inte med dagens mått i alla fall. Jag kan inte minnas att jag  någonsin sett honom med en hammare i handen tex. Och jag vet mig aldrig ha suttit i hans knä eller kramats. Jag skulle säga att han undvek allt som kunde bli - eller kännas - känslosamt. Det hade han inga redskap för, jag vet att han var extremt ensam som liten. Han var intellektuell skulle man nog kunna säga, han levde mycket i böckernas och papperens värld. Och att skriva var för honom något absolut självklart. 

*

Att han använde sina almanackor för att skriva i visste jag förstås, tom dagböcker skrev han tidvis.  Men omfattningen har jag inte haft klart för mig. Förra veckan var jag som ni kanske kommer ihåg och hämtade material från mamma och pappa som min storasyster Sigbrit haft, mammas bröllopsfoto tex visade jag ju här för knappt en vecka sen. Nu har jag tittat på dagböckerna. Jag säger tittat på, inte läst, det är en del och till att börja med vill jag se vilka år de omfattar

*

Det har ösregnat hela dagen och är alltså en perfekt dag för det här. Såvitt jag kan se är det med undantag för några år i mitten av trettiotalet en kontinuerlig serie från 1921 till 1992 , dvs drygt 70 år. Jag tror inte det är särskilt vanligt med så lång serie och känner på mig att det är en skatt. Ändå har jag ingen ambition att läsa allt, det känns inte meningsfullt, jag lever mitt liv nu. Men jag funderar på om materialet inte borde sparas för framtiden på något sätt. Självklart ska jag göra några nedslag i materialet

*

Allra första nerslaget blir i fickalmanackan för 1940 (mitt födelseår) 

*

Och kort och lakoniskt , men det står det ändå - Lillpojken född

*

Ett hopp fram till en tjockare dagbok, 1959 när han var 57 och mitt i livet

*

Här är det tätskrivna sidor fyllda med hans drivna handstil

*

Ytterligare ett hopp, nu fram till 1992, det år han fyllde 90 år

*

Och visst skriver han fortfarande. Inte så långa essäer men han skriver, fortfarande drivet

*

Men här tar det slut, det sista jag kan se han skrivit är från den 3:e november det året och han ska fylla sina 90 år samma månad. Och dom sista raderna råkar vara om mig  "Björn fyllt 52 idag och blivit uppvaktad", det har hamnat på den 3:e i stället för dagen innan som är min födelsedag. Det gör inget pappa!

*

Pappa levde ytterligare 10 månader och dog i början av september 1993. Jag kommer inte ihåg vilket datum, mina almanackor har bara gällt jobbet......

**