HANNAH MODIGH OCH EN DEL ANNAT

***

I går var en sån där extra rolig dag full med aktivitet och möten med människor, mest bekanta men en del för mig nya ansikten också.  Jag är aldrig sysslolös, har fortfarande många ideér som jag inte hinner med, det mesta inom foto. Däremot är tempot inte så högt, jag tar mig mer tid för att känna in och känna efter och jag lägger mig på rygg ibland då och då när jag känner att huve´t eller ryggen behöver det.

*

Men som sagt, i går var det full fart från början, nästan som när jag jobbade. På morgonen åkte I, jag och äldsta dottern (som just nu är hemma) och tittade på badrumsinredning, vi behöver byta en del som med tiden blivit rätt skamfilat. Därefter Rotarylunch och så, direkt efter, kurs på Stockholm.  För mig är det väldigt praktiskt att Bengans gäng på Tårtan och fotoklubbens (Avtrycket) möte ligger på samma dag, dessutom tidsmässigt perfekt, jag hinner med båda de gånger jag väl åker till Sthlm. Inte ligger Tårtan och Timmermansgården särskilt långt från varandra heller, på promenadavstånd på Söder. Som vanligt parkerar jag uppe vid Timmermansgården och går så ner till Tårtan på Hornsgatan. Där var många, jag tror vi var tio, men det återkommer jag till i en senare blogg, just nu nöjer jag mig med att konstatera att det var minst lika trevligt som vanligt.

*

Och fastän gänget på Tårtan var jättetrevligt var dagens riktiga behållning för mig att lyssna på Hannah Modigh och se hennes bilder. Mest var det bilder från hennes USA-projekt och som berättade om utsatta människor och deras miljöer. Ändå  fanns det en närhet och ett engagemang, jag skulle säga en kärlek, till både människorna och miljöerna som gjorde starkt intryck på mig och som inte behövde berättas, det finns i bilderna.  Jag upplevde för övrigt hela hennes personlighet väldigt sympatisk med en sökande och lågmäld attityd och få färdiga uppfattningar om hur bilder ska vara. Inte helt typiskt för alla kända fotografer och andra konstnärer kanske. Såklart köpte jag en av hennes böcker, Hurricane Season :-)

*

Framåt halv nio på kvällen satt jag så i bilen igen på väg hemåt. Som så ofta hade jag lagt kameran bredvid mig i förarsätet och utan att sätta kameran till ögat eller ens snegla på kameraskärmen tog jag några bilder under vägen. Det var en fin kväll, nästan nere på noll, och en fullmåne som steg upp där till vänster. Nöjd och glad  rullade jag in på Pirvägen halv elva. Tack alla för en fin  dag!

*

*

*

*

*

*

***

THE ART OF PHOTOGRAPHY ELLER FLICKAN MED SNÖSKOVELN

***

Bredvid mig ligger Bruce Barnbaums bok The Art of Photography, en ganska tjock bok på 350 sidor. Trots att jag säkert haft den ett år redan, kanske två rentav, har jag bara läst de inledande sidorna. Där finns en syn på foto som tilltalar mig men som också gör att jag fastnar i läsningen och inte kommer vidare. Hans grundsyn är ju att foto är ett sätt att kommunicera med omvärlden. Och för att jag ska ha något att kommunicera måste jag både veta vad som intresserar mig och ha en åsikt om detta som intresserar mig. Det är mycket nära det jag själv innerst inne vill med mitt eget fotande, jag vill kommunicera det jag känner mer än det jag ser. Alltså, jag vill att mina foton mer ska berätta vad jag känner än vad jag ser. Det kanske låter anspråksfullt av en fotoamatör men jag vet ju att det är vad jag innerst inne vill

*

Det betyder nu inte alls att jag hela tiden går och funderar på vad nästa foto ska berätta, tvärtom. 99 % av mitt fotande går på något slags omedelbar känsla av vad som för mig är värt att fota, nånting som är värdefullt för mig. Men nu när jag skulle säga något om dom här två bilderna föll mig bokens inledning återigen i tankarna och jag började fundera kring varför jag tog bilderna och varför jag gör en blogg av dom. Det är ju inte direkt självklart att någon annan tycker att det är intressant med bilder på mina barnbarn

*

Som sagt, det var som vanligt inga bilder jag planerade och dom är minst av allt regisserade. L tog snöskoveln och satte igång ett eget miniprojekt vad det nu var och jag hämtade kameran. Men så här efteråt vet jag ju att nästan alltid när jag fotar barn så upplever jag intensiteten och totaliteten i det dom gör så starkt. Dom lever. Hela tiden. Och trots att jag bara ser på, eller fotar då, känner jag mig delaktig på något sätt. För mig står barn - alla barn - närmare det egentliga livet, livets grundvärden, än vi vuxna. Men det är ju bara mina barnbarn jag har tillgång till på nära håll. Så om jag får var lite känslomässig tror jag bilderna egentligen handlar om kärleken till livet. 

*

*

***

4 KG BILDER - THE PHOTOGRAPHY BOOK

***

Ju mer jag bläddrar, tittar och läser den här boken, desto mer förtjust blir jag över innehållet. En bra bit över 500 fotografer, en bild från varje fotograf. Den vederlägger effektivt att bra bilder ska se ut på ett visst sätt eller måste vara "perfekta". Ursprungligen sammanställd 1997 men i ny utökad och reviderad upplaga från 2014. Ingen djupdykning i någon enskild fotograf, inga tröttsamma levnadsbeskrivningar utan fokus på bilderna, fokus på var och en av bilderna, precis lika mycket på alla. Ingen betygsättning, inga försök att jämföra olika bilder och olika fotografer. En fotograf och en bild på varje sida boken igenom, ca 570 sidor. En kort presentation av varje bild av någon som heter Ian Jeffrey. Säkert personlig tolkning, men dom, presentationerna alltså, passar mig ypperligt, dom säger något om vad som finns i bilden utöver det jag först ser.

*

*

Det finns massor av bilder jag inte sett tidigare och det finns  många jag har sett. Jag noterar med viss förvåning att jag faller extra för många riktigt gamla bilder, bilder från 1800-talet och början av 1900-talet. Som bilden nedan, en daguerrotype från 1851 av fotograferna Southworth och Hawes.

*

Boken leder också mig till många funderingar över bilder och foton as such. Inte ett ord om kamera eller teknik, däremot info om hur den fysiska bilden är gjord. För mig blir hela uppmärksamheten på vad som finns i bilden, inte på fotot eller ens vad det föreställer. Vad finns i bilden? Det blir för mig också uppenbart att jag behöver betrakta varje bild för sig, i en smula lugn och ro, många ser annars väldigt vardagliga och tom innehållslösa ut. Den tiden och den uppmärksamheten får i regel bara (er)kända fotografer. Medan bilderna i forum som FS - bloggar och bildgrupper - får konkurrera med mängder av andra bilder och där tiden per bild ofta handlar om delar av sekunder och där det följaktligen är det lite glättade, snärtiga och häftiga som får uppmärksamheten.

Fin julklapp var det!

***

17 DECEMBER - TVÅ FOTOBOKSKLAPPAR FÄRDIGA

***

Så har jag fått dom två beställda fotoböckerna. Traditionsenligt sedan några år tillbaka gör jag en fotobok till resp barnbarnsfamilj, den i Stockholm och den i Göteborg. Det här till Göteborgsfamiljen. Båda böckerna fokuserar ju på barnen i familjerna men ibland är mamma, pappa eller tom mor- eller farföräldrar med. Jag håller mig till Fotoklok som har hög kvalitet både på papper, tryck och bindning och har inte blivit besviken någon gång. Det brukar bli runt 50 sidor och jag växlar mellan albumsidor (med flera bilder per sida) och sidor med bara en stor bild på, nån gång en bild över ett helt uppslag. För dom här årsböckerna väljer jag format 27x27 cm, en storlek som är lätt att bläddra i och hantera. I denna storlek och med knappt 50 sidor blir det drygt 500 :- per bok så det är inte direkt billigt men med den höga kvaliteten och tanken att böckerna ska kunna följa med familjen genom många år framåt tycker jag det är värt kostnaden.

*

Årets fotobok till Göteborgsfamiljen

*

***