DOM SVÅRASTE BESLUTEN

***

Dom svåraste besluten är dom jag måste ta ensam. Nästan alltid är det bra att tala med andra innan jag ska fatta beslut, men ibland funkar det inte. Och ibland kanske jag har talat med andra men inte kommit fram till någon slutsats ändå. Jag menar, alla beslut som jag måste, eller vill, fatta måste jag ju ta själv. Och stå för det. Men att ta dom ensam, utan samråd, är svårast. Då är tiden till hjälp. Att inte ha för bråttom. Om jag inte vet, känner mig villrådig, är det oftast för tidigt att ta beslut. Det är lätt att ha för bråttom, jag vill ju så gärna ha beslutet gjort, överstökat. Med tiden (!) har jag lärt mig vänta, vänta tills jag vet. För det är nästan konstigt, så småningom kommer svaret eller övertygelsen om vilket som är rätt, inom mig själv, utan några råd eller försök att hitta svaren på annat håll. I små frågor kan det ta en minut, en timme eller en dag. I stora frågor kan det ta några veckor, några månader eller några år. Men så småningom kommer svaret av sig själv, utan vånda. Helt plötsligt finns det där som det mest självklara i världen. Och jag undrar vad det var jag funderade över.

*

*

***

TÄVLINGSBILDEN

***

Vad jag kommer ihåg har jag under mitt liv lämnat in tre bilder till tävling - alla till klubbmästerskapen i Ludvika Fotoklubb i mitten på 50-talet - en med ett diagonalt båtspår i vattnet nedanför Svinesundsbron, en på Blötbergets gruvlave i kvällsljus och så den här - som jag då kallade "Gamlingen", en bildtitel som jag är lite ambivalent till idag, den känns aningens nedlåtande - kan det vara för att jag snart är där? Året är 1955, morfar är några år över 80, jag fyller 75 i år

***

Men historiedetaljerna lämnar jag gärna åt sidan, den här bilden (undrar om den inte fick ett hedersomnämnande?) tycker jag alltmer om ju mer jag tittar på den. Morfar står på grusplanen utanför Nedre Ulleruds kyrka i sommarsolen alldeles ensam, undrar om jag inte redan då anade den ensamhet som följer med hög ålder - hustrun Olga död sedan något eller några år, barnen utspridda i Sverige, vännerna döda eller i varje fall försvunna ur synhåll. Han är klädd i finkostym med väst och hatt mitt i sommaren men håller hatten i handen - för värmens skull eller för att vi nyss kommit ut ur kyrkan, jag minns inte. Rak i ryggen som han alltid varit men totalt chosefri. Jag kan fortfarande höra hur kyrkogårdsgruset knastrar under mina fötter.

***

Vi bodde ju trångt när vi var hos dom i Deje på somrarna och efter att mormor dött delade jag sovrum med morfar. Efter att ha lyssnat på tio-nyheterna och efterföljande väder släckte han och inte mycket blev sagt, även om han alltid svarade när jag frågade om något. Och medan den stora svarta Moraklockan i köket lugnt och tryggt hördes ticka tog det inte många minuter innan jag sov. Från mornarna kommer jag väl ihåg ljudet av hur morfar striglade rakkniven på ett läderbälte innan han började raka sig. Alltid kniv, aldrig nymodigheter som rakhyvel. Jag sprang ut på balkongen för att dricka choklad medan svalorna svirrande flög över en som jag minns alltid blå sommarhimmel

***

Genom hela mitt liv har somrarna i Deje framstått som så nära paradiset man kan komma. Och mormor är nog den enda människan i världen jag varit helt trygg med. 

***

***