LUDVIKA - LJUNGÅSEN OCH BRUNNSVIK - OCH JAG SJÄLV KANSKE?

***

Istället för kanske jag kan säga. Min inspiration tryter allt som oftast. Då kunde jag ju bara låta bli att fota, åtminstone att blogga. Men lusten finns där ändå. Att beskriva ngt konkret blir lösningen, det konkreta kräver ju inte så stor fantasi. Kanske finns ändå något av det jag skulle vilja säga i bilderna, fast lite mer gömt. Egentligen är det ju inte Ludvika, Ljungåsen eller Brunnsvik jag vill säga något om, utan mig själv. Kanske är det både otidsenligt och exhibitionistiskt, inte vet jag. Men om ni frågar mig, är det därför jag fotograferar över huvud taget. Egentligen. Bara så ni vet. Både den här gången och alla andra gånger. Jag har levat ett helt liv nästan och saknat uttrycksmedel för det som känns. Inuti. Bara för ett par år sen insåg jag att jag haft det hela tiden. Fotot. Vare sig det säger er något eller inte, men det är därför jag hela tiden betonar känslan, även om jag ännu inte är så bra på att förmedla den till andra. Men det är vad jag jobbar på när jag hoppar från det ena ämnet till det andra, från den ena bildtypen till den andra i bloggarna. Jag behöver själv lära mig vad som funkar, vad som ger mig själv tillfredsställelse.

*

På bilderna uppifrån Skattlösberg igår kunde man se vindkraftverken på avstånd. Det gjorde att jag idag bestämde mig för att åka upp till Ljungåsen, Ludvikas eget skidparadis när det finns snö. Det är där dom finns, 13 eller 14 om jag minns rätt. Och jag är inte störd av dom, tvärtom, tycker de ger en extra dimension till naturen. Människans verk, javisst. Men vi är ju också en del av naturen. Allt vi gör är inte av ondo eller mot naturen. Inte ens våra vindkraftverk. Tillvaron förändras hela tiden, gjorde den inte det skulle den vara död.

*

Först blir det några bilder däruppifrån. Elen ska ju inte bara produceras, den ska transporteras också

* 

Området ligger på nästam 500 m höjd, ändå bara spår av snö. Däremot var vägarna, precis som uppe på Skattlösberg igår, rena isgatorna och omöjliga att promenera på med behållning. Istället kunde jag gå ut på myrarna, här är nästan fjällnatur, och det gav mig  just känslan av att snurrorna på nå´t sätt också hörde hemma här uppe

*

Solen stod lågt och gav fint ljus.

*

Medan jag står en bit ut på myren hör jag något komma på vägen, något som definitivt inte hade problem med ishalkan - ett travarekipage.  Vanligt att dom tränar här uppe, och jag fick i hast upp kameran och fick en bild mellan trädstammarna 

*

När solen precis gått ned syns en svag ring straxt utanför som förutspår lågtrycket på väg in från väster

*

Innan jag går tillbaka till bilen njuter jag ett ögonblick av de frusna färgerna på myren

*

Här roade det mig att förstärka kontrasten rejält, det liksom lyfter fram de knotiga grenarna och de starka färgerna bättre

*

Ja, en solnedgångsbild kunde jag inte avstå från, och den visar just de första molnen som är på väg

*

Istället för att åka tillbaka den vanliga vägen direkt till Ludvika fick jag för mig att åka norr om Väsman och sen söderut på östra sidan om sjön, en mkt vackrare väg. Dessutom passerar den  vägen Brunnsvik, arbetarrörelsen gamla folkhögskola som ligger otroligt vackert på västersluttningen ner mot sjön. Det är en av våra äldsta folkhögskolor och grundades redan 1906 av Karl-Erik Forsslund. Alf Ahlberg var rektor 1932 till 1959 och det nämner jag därför att jag kommer väl ihåg honom som pappa och mamma var bekant med. Både han och pappa, som var skolinspektör, var i ordets egentliga mening humanister, långt från teknik och affärsliv. Men Brunnsvik passar bra av ett skäl till, här gick Dan Andersson vinterkurserna ett par år. Just nu står skolan tom och vad jag vet finns inget beslut vad Ludvikapolitikerna och LO ska göra med den, men det är många vackra faluröda träbyggnader

*

Sjön Väsman skymtar därnere, det är -7 C och molnen är på väg

*

Har googlat på Brunnsvik men hittar inget om den här figuren men konstaterar att barnet kommer ur kvinnans huvud, inte hennes sköte, och gissar att det illustrera bildningens betydelse för ALLA, det som var Brunnsviks signum genom åren

*

*

*

Blev mkt längre än jag tänkt, det är midnatt och nu under -10 C och det knäpper i huset av kylan.

Önskar er en fin helgdag !

GRANGÄRDE FINNMARK - SKATTLÖSBERG

***

Idag hade jag tänkt ta mig till Luossa-stugan  i Grangärde finnmark där Dan Andersson växte upp. Vägen från Grangärde upp mot Fredriksberg är vacker och myrarna låg vackra i eftermiddagssolen. 

*

* 

Så efter några mil upp mot Skattlösberg, så långt det går att åka. Här är jag så högt man kommer och det är skog och berg vart man ser, även om dagens teknik smyger sig närmare

*

Här är annars fattigt, stenigt och armt än idag, absoluta motsatsens till Östergötlands bördiga slätter, och hur det såg ut när Dan växte upp kan vi nog inte föreställa oss

Längre än så här kom jag inte, stugan ligger en knapp kilometer bort men stigen övergick snabbt till tjock svallis som jag inte klarar i nuläget. Istället bestämde jag mig för att åka tillbaka ner till stora vägen och fortsätta upp till Fredriksberg

*

Här fortsätter storskogarna och myrmarkerna, ödsligare och vackrare än någonsin när aftonrodnaden  ger färg åt både himmel och mark

*

Att mitt ute i den här ödemarken kunna skriva som Dan gjort är för mig ett mirakel. Han har ju inte bara skrivit sin  Helgdagskväll i timmerkojan eller Sista natten i Paiso. Här kommer Till smärtan

*

Jag vet ej om fullare fröjd står att nå

än när läpparna skälva av gråt,

om vi någonsin leva så gränslöst som då,

när pannan av ångest är våt.

Och ingen kom så hel och ren

till lyckans vardagssal,

som den som var med sig själv allen

en natt i skakande kval

*

*

*

Nåväl, jag svänger västerut på stora vägen, mot Fredriksberg. Men precis innan får jag syn på Säfsen och svänger in till skidcentret, jag är hungrig. Och efter dagen med Dan Andersson, myrarna, skogarna, bergen och de stora ödemarkerna smakar en älghamburgare med pommes och en lättöl alldeles förträffligt!

*

Suss gott, ni alla spelemän!

*

IGÅR OCH IDAG

***

***

***

MÄNNISKANS VILLKOR och grangärde finnmark

***

Under stjärnornas glans flyger nattens dis

som ett sus över barkhöljt tak,

och det tjuter i Lammeloms sprickande is,

där det stöper från öppen vak

*

Det är mil efter mil till lador och hus

där frosten går tjurig vid grind,

här är lustigt i stockeldens gula ljus,

som darrar i nattens vind 

*

Några av Dan Anderssons rader passar bra eftersom det blev en eftermiddagstur i hans trakter. Bilderna är från Grangärde och Nyhyttan, inte så långt från Grangärde finnmark och Luossa-stugan och dom sista två från Ludvika där både han och jag har bott.

*

Bilderna är tagna med 99:an och både 135/1,8 och vidvinkelzoomen 16-35/ 2,8 (och stativet så klart)

och behöver förstoras!

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

Önskar er en fin helgdagskväll i timmerkojorna, ur vilken jag citerade de första raderna!

TA MED STATIVET VETJA - DET BLIR SKILLNAD

*

Uppmaningen är egentligen riktad till mig själv. Har nästan aldrig haft stativet med mig ute när jag tar naturbilder. Ändå vet jag ju sen många, många år att det egentligen bara finns en sak utöver kameran jag behöver ha med mig. Just det, stativet!

Igår på nyårsaftonens eftermiddag hade det klarnat och en vacker kvällshimmel kunde skönjas. Tog bilen, kameran OCH stativet (!) och åkte upp till Annsjön, ett annat av mina favoritområden. Som vanligt sista månaderna satt  135:an på 99:an. Och nu kunde jag välja ISO 64 (alla bilderna) och bl 18 (alla bilderna utom andra som hade 16). Och det är ju självklart att det märks - bättre dynamiskt omfång (ISO 64) och MYCKET större skärpedjup (bländare). Inte vet jag vad ni tycker men jag tycker det blev fint :-). Och stativet kommet vara med mycket oftare 2015!

*

Förstora!

*

*

*

*