BARA EN KVAR?

***

*

Förstora gärna!

*

***

ATT MÖTA SIG SJÄLV

***

Jovisst, enklaste sättet är väl att ta en selfie. Eller så heter det självporträtt när man varken har mobil eller pinne. Strunt samma, det är varken selfies eller självporträtt jag tänker på. Mer det där med att försöka se bakom maskerna och fasaderna. Det är svårt nog när jag möter andra, men det är ännu svårare när jag försöker se mig själv. Mina egna fasader, livslögner eller önsketänkande är ju mina egna, dom där jag använder för att överleva, eller åtminstone för att känna mig skaplig till mods, dom har jag ju använt sen då jag var liten, fastän jag utvecklar och renodlar dom, putsar på dom lite då och då och till och med hittar på nya ibland. Fast jag aldrig tänker så då jag gör det. Enklast är ju att tro att jag inga masker, inga livslögner har. Då och då blir jag ändå avslöjad, det är jobbigt. Och några har jag fått hjälp att själv förstå, det har känts skönt efteråt. Men dom flesta är kvar förstås, dom dyker upp så fort jag känner mig pressad, eller utmanad eller vad det nu är.......

Här är i alla fall en selfie. Eller om det är ett självporträtt. Ser att jag behöver raka mig, det gjorde jag varenda dag när jag jobbade det ingick liksom i rollen......

*

*

***

AGNES

***

*

Förstora!

*

***

TVÅ BILDER PÅ HILDA

Hilda, 16, tecknar och målar och hade såklart både pennor och akvarellfärger med sig. Här har jag passat på medan hon med stor koncentration jobbar med sitt. Svagt ljus, 1/125 och bl 2,0, ISO 1600 resp 2500, men funkade bra med Zeiss - 135:an på 99:an. Inte knivskarpt tack och lov.

*

*

*

***

VILMA

***

Såklart försöker jag passa på att få några bilder typ porträtt av barnbarnen när dom är hemma, även om det inte funkar varje gång.  Helst bilder som säger något om vem dom är, åtminstone om vem dom är för stunden. Här är två bilder på Vilma, 11, utomhus nere vid Bartjärn. Jag har använt 70 - 200 på A7III:an. Dom andra barnen är alla i vattnet, men inte Vilma som inte fick för sina sårskador. Och det känns i hjärtat att ensam bara få stå och se på. Men fem bilder och tio sekunder senare kommer ett litet litet leende ändå och det känns genast lättare också för morfar.....

*

*

*

***