får jag lämna nåra blommor, några rosor i din vård

***

Får jag lämna några blommor, några rosor i din vård

och du må ej vara ledsen min kära

ty de rosorna är komna från en konungagård

och det vill svärd till att komma dom så nära

*

Den ena den är vit och den andra den är röd men den tredje vill jag helst dig förära

Den blommar inte nu, först när givaren är död

den är underlig den rosen min kära

men då blommar den rätt länge min kära

Text Nils Ferlin

*

Bolltistel och rosor går fint ihop

*

Klematisen har inte sen riktiga farten än

*

Fortfarande bolltistlar och rosor

*

Och vad har vi har vi här, en oäkting, en malva, ett ogräs i rabatten och kvällsvinden gungade stjälkarna oh deras fukt till en vackrare oskärpa

*

Två humlor på samma blomma, den luktar nog gott

*

¨Men en bild på Aroniahäcken avslöjar tydliga tecken på en begynnande höst, bladen rodnar redan och bären snart färdiga att plocka

*

Eftermiddagens bilder.

Nu går jag och lägger mig, Norrtälje är 3 timmar härfrån

*

*

*

DON'T SWIM - FLOAT

***

Ibland när jag bloggar kommer jag på mig själv att ha försökt göra eller leta efter något som inte är jag. Att leta efter något extraordinärt, något som är lite spännande eller åtminstone ovanligt. Eller något som är riktigt vackert, helst på ett lite ovanligt sätt då så det inta bara blir en solnedgång eller blomma. Eller att göra en riktigt bra komposition och därefter en lika bra bildbehandling så det ser proffsigt ut. Det är säkert bara jag som gör så, och jag gillar det inte. Ungefär sådär att alla ska vara unga, vältränade och smarta, så utan skavanker det bara går. Har man någon för andra synlig skavank finns ju både plastikkirurger och PT:ar. Det gäller att göra intryck på andra.  Alltså ska man ligga i och göra sitt bästa för att bli som man ska

*

Det är lite lustigt för egentligen börjar jag allt oftare känna att det som är både roligast och på ett sätt lättast är att känna efter vad jag vill, själv. Eller vill är nog inget bra uttryck, mera bara känna efter  Vad känner jag därinne i mig själv, vad har jag i mig ju, just nu? Är jag glad eller ledsen? Känner jag mig stark eller kanske osäker? Eller tom rädd kanske? 

*

Men för det mesta är jag på gott humör och har gott om tillit. Och då finns ingen anledning att leta efter annat än det jag har runt omkring. Idag var en sån dag. Och istället för att gå på fototur kände jag att jag ville gå en av de alldeles vanliga promenaderna, med kamera, gärna fota men inte för att fota.

Istället tänkte jag - varför inte helt enkelt dokumentera varför jag gillar den här promenaden och vad jag ser.

*

Ett av skälen är att jag inte behöver åka någonstans, jag börjar hemma. Och Finspång är en liten ort och har sina begränsningar, men det är vackert. Efter femtio meter typ ser jag ner över sjön och tänker att jag inte badat än och vi är långt inne i juni, hög tid.

*

Bara lite längre fram lägger jag märke till brunnslocken som har fin lyster i motljuset

*

Dom flesta brunnslock är rutiga, det är inte detta, det är extra fint. Undrar vad text och siffror betyder?

*

Alldeles bredvid på den lilla villavägen noterar jag att lupinerna börjat komma

*

Så kommer jag fram till genomfartsleden, 51:an, som fortfarande går rakt genom Finspång där bla östgötatrafiken kör sina bussar.

*

Och här neråt samhällets centrum

*

Straxt därefter passerar jag det här huset, allmänt Metallen kallad. I det här huset hade jag ett kontor, typ 1975, Gränges hyrde in sig medan man byggde ny kontorsbyggnad

*

Så kommer jag ner till den gamla banvallen, där den smalspåriga järnvägen tidigare gick. Idag omgjort till ett fint promenadstråk

*

Den går i en liten dalgång och är väldigt lummig och grön och i dalgången rinner en bäck som just  här går genom en trädgård som finns i början av promenadstråket

*

Här finns massor av fåglar och grönskan intensiv

*

Efter knappt en kilometer kommer jag fram till en gammal bro och  resterna av ett hus, egentligen bara stenarna huset vilade på

*

Härifrån går ett motionsspår som jag ofta sprang innan ryggen sa stopp

*

Området kallas ekbacken....

*

Bäcken är här bitvis lite bredare

*

Och jag tangerar Mäselnleden

*

Efter att ha gått motionsspåret en liten bit går jag upp på den gamla banvallen igen och går åt andra hållet, här där ekarna skuggar denna vackra junidag

*

Stannar gör jag lite då och då bara för att beundra lövmassorna som har både varierande färgtoner och former. Hur kan ett vanligt område med lövsly och vilda småträd vara så vackert?

*

För att inte gå samma väg tillbaka viker jag av från järnvägsbanken...

*

...och kommer först in på en skogsväg och därefter en stig där "vägrenarna" går mot högsommarutseende

*

Så passerar jag skogspartiet som inte är större än ängar och lövträd lyser igenom

*

Och efter en timme drygt passerar jag 51:an igen, denna gång vid norra utfarten (mot Örebro)

*

Och två minuter senare är jag på mammas gata igen, dvs Pirvägen , och vårt hus liger därframme, skymt bakom björken därnere vid bortre lyktstolpen

*

Suss gott!

***

I SAGANS VÄRLD

***

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

ELIAS 5

***

Vilken tur! Pappa skulle till Finspång på två dagars tjänsteresa, stora-syrrorna går i skolan men det gör inte Elias. Alltså fick han ensam följa med till farmor och farfar!

*

Det är helt fascinerande att få följa barnbarnen som växer och utvecklas. Med större delen av livet bakom mig och inte jagad av jobb och ekonomi finns det en helt annan chans att se, att vara där. Det som jag inte lyckades så bra med då, då när våra barn var små. 

*

Jag skriver och fotar mina, för det är ju bara dom jag har riktig närkontakt med. Men det jag ser gäller nog alla barn. Och vad jag ser? Livsglädje, drivkraft, nyfikenhet, öppenhet, spontanitet. Och allt går raka vägen in i hjärtat och mycket funderar jag kring frågorna vad som händer sen.

*

Alla är vi olika, men få lyckas behålla dom här ursprungliga kvaliteterna i nämnvärd grad som vuxna. Själv har jag under ett långt liv varit behärskad, kontrollerad, sällan spontant glad men ofta rädd, inte för något speciellt, tvärtom tror jag mig om att göra det mesta, men ändå har rädslan funnits där.

*

Men på något märkligt sätt känner jag att de senaste tio åren har jag äntligen börjat gå åt rätt håll och alltmedan rädslan försvinner kommer glädjen alltmer tillbaka. På något sätt möter jag barnbarnen och känner att det är dom som visar mig hur livet egentligen ska vara, inte jag som visar dom. Och inuti mig själv känner jag att alla förnuftiga människor som säger att det är oundvikligt att barnen när dom möter vuxenlivets alla hinder och praktiska svårigheter tappar sin spontanitet och glädje har fel. Det är vi som har fel, vi som kraftfullt motar in dom i olika fållor, värdesätter deras kvaliteter utifrån förutfattade meningar.

*

För mig räcker det att möta Elias blick för att förstå - ingen behöver lära honom mindfulness, han är här och nu, hela tiden.

*

Jämt nyfiken

*

Vad kommer stoppa honom, vilka hinder kommer han möta?

*

Men det jag ser glädjer mig - jag som var mycket rädd redan som liten, född under krigstid och mörkläggning kanske av betydelse - här ser jag nån som är orädd och oförvägen och fixar mycket med glädje och oräddhet, alltifrån hopprep...

*

...till hur man tar rätt på det sista av glassen

*

...till metet

*

***

TÅG SOM TÅG?

***

Ett tåg är ett tåg är ett tåg

Das Ding an sich, typ

Eller?

*

Det tåget får vi aldrig se - jag menar Kants Der Zug an sich

Vi färgar allt vi ser så det passar vår värld, våra erfarenheter

Tåg eller människor, allt ser vi genom våra färgade glasögon

Och utan att tänka ser vi det vi vill se för då stämmer den, vår egen värld

*

Finspång har en liten järnvägsstation, faktiskt en väldigt liten station

Där går tåg ibland, det kan vara ett om dagen, åtminstone vissa dagar

Vilken sorts tåg? Det har jag också undrat

Och vart tar dom vägen? Det har jag undrat ännu mer

I förrgår försökte jag kolla 

*

Det såg fint ut, längst fram stod en tjej, utkik eller förare, vet ej

*

Ett kort tåg var det, lok och fyra täckta, mörka vagnar, längst bak en kille, okänd last

*

Lite längre bort stod några andra vagnar, glömda av både stinsen och världen, dom stod däri fjol också

Av någon konstig anledning fick dom mig att tänka på Den illustrerade mannen av min älsklingsförfattare inom sf, Ray Bradbury

*

Där finns så många fina detaljer att se alltmedan gräset fortsätter växa

*

Omkring dom växer skogen och slyn allt närmare

*

Och dom sneglar längtansfullt mot dom rena spåren, dom dom inte står på utan dom som leder ut från ingenstans till någonstans

*

Men dom står övergivna där dom står och när eftermiddag övergår i skymning ändrar dom sakta färg

Tydligast syns det därnere där  dom fortfarande har kontakt med marken

*

Och medan skymningen faller fortsätter skogen och slyn att växa, tätare och tätare, fortare och fortare

*

Och snart har ytterligare ett tåg försvunnit från den väldigt lilla järvägsstationen i Finspång

*

***