DOM RÖDA SKORNA

***

Också den längsta resa börjar med ett enda steg. Riktningen är kanske inte det viktigaste, vi hinner göra många korrigeringar på vägen. Men att ta steget, ut i världen eller ut på Saxevägen, att inte stå still, är det viktiga. Att leva är att ta risker, kanske snubblar vi på vägen? I alla fall gör jag det.  Kanske blir det inte som vi tänkt, men då blir det ju nå´t vi inte tänkt, och då blir det lite mer spännande. Tänk va´ trist om det bara blir som vi tänkt? Inte behöver vi gå så långt heller, det räcker bra med att vara där vi är, bara vi inte fastnar i det gamla, det som var. Undrar om jag inte borde skaffa ett par röda skor, dom är ruskigt snygga, jag har mest ett par svarta Ecco, väldigt förnuftiga. Inte kan jag ge mig ut i världen med dom, ett par svarta Ecco? Undrar om det finns några röda skor på skoaffären i Söderbärke, Sveriges äldsta igångvarande skoaffär?

*

*

*

***

HISTORIEN OM NINETTE

***

Båda mina föräldrar spelade piano, såvitt jag vet lärde dom sig båda i samband med seminarieutbildningen till lärare.  Dom efterlämnade också en ansenlig hög (en meter ungefär) gamla noter, köpta huvudsakligen under 20- och 30-talen. Och jag har ju fortsatt med pianospelandet och köpt till egna noter. För någon månad sen bläddrade jag lite bland dom gamla noterna och hittade bla det här försättsbladet liksom visboken med visor Lillebror Söderlund tonsatt. Den senare gjorde jag en blogg om för flera veckor sen. 

*

Men nu till historien om Ninette, alltså min historia om försättsbladet. När jag väl hittat det här tunna nothäftet tyckte jag försättsbladet var så fint att jag ville rama in det och få upp på väggen - det blir lite tjatigt med egna bilder på vissa väggar. Sagt och gjort, jag lämnade in det till ramaffären här i Finspång för att få en passepartout som passade just den här bilden tillskuren. Det gick en vecka, kanske tio dar, och jag hade nästan glömt att bilden var inlämnad när telefonen ringde. Det var från ramaffären, och fru L, innehavaren, som började med att säga att hon gruvat sig flera dagar för samtalet, tom legat sömnlös en natt. Hur det gått till visste hon inte, men på det tunna bildpappret hade en flik rivits upp och hon beklagade så mycket och undrade om den fanns där innan. Ingen aning sa jag, men det är lugnt, det här är inget värdefullt och inte med affektionsvärde heller, men en rolig bild i 20-talsstil som jag tyckte var trevligt att få upp på väggen. När jag var ner och hämtade bild och passepartout lovade hon att jag skulle få dom ytterligare passepartouter (typ 5 stycken) jag hade på gång utan kostnad.  Behövs inte, tyckte jag, men hon insisterade.

*

Idag, när jag skulle ner och hämta dom andra passepartouerna, slog det mig  - jag tog ju bilder både på försättsbladet till Ninette och på omslaget till visboken. Trettio sekunder senare visste jag, den upprivna fliken syns väl på bilden (hattbrättet!). Nu har jag nyss varit ner till affären igen och visserligen var passepartouerna inte klara (jag har ingen brådska), men nu är vi överens om att hon såklart får betalt för dom :-) ! 

*

***

LIVETS NÖDTORFT.....

***

......eller det är det ju inte förstås. Men näst intill. Ni kan gärna kolla och se om det är något ni kan avstå från här. Eller om det är något ni till äventyrs inte känner igen

*

*

***

GUD BEVARE MIG FÖR GATUFOTOGRUPPEN

***

Man gör sina misstag här i livet. Jag har ju anat att det här med gatufoto är speciellt. Ändå ansökte jag om medlemskap i gruppen i går och blev antagen. En bild la jag också in.

*

Så klart kommer jag bli beskylld för att inte tåla kritik, men det skiter jag i. Det är nämligen inte det. Det är självgodheten i  dom tre kommentarerna som fick mig att reagera. Först tänkte jag skriva några svar, men började i stället bläddra i vad som finns i gruppen. Definitionen av vad gruppen menar med gatufoto tex ("Stämmer med mångas känsla av vad som är gatufoto", "Det får finnas spår av människor....."), kommentarer och ändlösa diskussioner om vad gatufoto egentligen är och vad som är bra eller dåligt. Tonen är allmänt icke-förlåtande om ni frågar mig.

*

Ja, kommentarerna jag fick då? Bilden har ni på bloggen redan sett, flickan i de mönstrade byxorna. Mja, inte var det mkt som var rätt. Hon tittade för mkt på bilarna. Och dom,  bilarna alltså,  tog för mkt plats i bilden. Och huvudmotivet var inte särskilt anslående. Så var hon, tjejen alltså, kapad upptill. Och jag borde ha riktat upp kameran mera.  Och skulle jag haft mindre trottoar nertill. Och absolut ingen kantlinje, den är onödig. Men gruskornen som kom med var fina :-).  Ingen har överhuvud kommenterat vad bilden ger för känsla, det var en mycket speciell tjej som gav mig många tankar och funderingar. Men jag förstår att sånt som helhet och bildinnehåll över huvud taget inte har någon betydelse i den här gruppen om man kan hitta detaljfel. Och det som blev droppen var när gruppchefen själv (förlåt gruppvärden) med sedvanlig finess betecknade min kantlinje (ram) som snobbig - min första bild och första dag i gruppen. Och såklart inget välkommen till gruppen, trevligt att du vill komma med.

Ursäkta, den gruppen är jag glad att lämna lika fort som jag gick med. Och det beror inte på att ni inte gillar bilden. Gatufoto, liksom all annan foto, tom all annan konst, är subjektiv. Det är ärligt att säga att jag gillar inte bilden. Men konstruerade "regler" och "kriterier" till en så diffus definition av gf blir i mina ögon lite löjeväckande. Men det ska ju vara konstruktiv kritik, det står i reglerna, så jag förstår att det här är vad som menas med konstruktiv kritik. Kantram är snobbigt, typiskt konstruktiv kritik.....Här kommer i alla fall en ryggbild. Med ram. Därför att jag gillar ram, ibland. Men den här bilden är, till skillnad mot tjejen som går bredvid bilarna, inte särskilt bra. Tycker inte jag i alla fall. Men gruppchefen (förlåt, gruppvärden) ville ha det som en utmaning. Och här är inte så mycket bilar och huvudet inte avklippt och kameran inte så uppåtriktad så rent definitionsmässigt är det en dj-gt bra bild. Ramen satte jag dit av ren elakhet.

*

***

THE LIGHT

***

The light came through the window

Straight from the sun above

And so inside my little room

There plunged the rays of love

*

In streams of light I clearly saw

The dust you seldom see,

Out of which the nameless makes

A name for one like me

Leonard Cohen 2001

*

Förstoras!

*

***