METALLEN

***

Då och då passerar jag Metallen, huset på Sjöviksvägen, oftast på väg till promenadvägen på gamla banvallen. Ursprungligen byggdes huset för att få fram ungkarlsbostäder (fanns det inga ungkvinnor?) till anställda på Gränges Aluminium. Fyra våningar med lägenheter om ett rum, kokvrå och badrum. Det hade funnits ett äldre tegelhus med samma funktion och namnet Degeln i närheten tidigare, och nu (i början av 70-talet?) behövdes fler och nyare lägenheter. Trodde man. Ganska snart visade det sig att man inte kunde fylla huset med de hyresgäster man tänkt. Men då division Plåt och Band hade ont om lokaler hyrde man in sig här 1976, i väntan på att det nya kontoret, NYKO, skulle bli klart. Här satt divisionschefen Yngve Appelgren, här fanns delar av försäljningsorganisationen och här fanns utvecklingsavdelningen som jag då ansvarade för och dit Leo (Lars-Erik Olsson) hörde som höll i utvecklingen av pläterat material för kylarband.

*

På den tiden var kylarband i koppar (tillsammans med byggplåt i aluminum, Korrugal och strängpressade profiler) Finspångsverkens största produkter. Kylarband går huvudsakligen till tillverkning av bilkylare och behöver alltså ha god värmeledningsförmåga som ju koppar har, bättre än alla andra bruksmetaller. Men aluminium har också ganska bra värmeledningsförmåga och aluminium har en annan stor fördel, aluminium väger (mer exakt - densiteten) bara en tredjedel av vad koppar gör. Och det är ju bra i bilar eftersom lägre vikt minskar bensinförbrukningen. Och mäter man värmeledningsförmåga i förhållande till vikt eller densitet har aluminium bättre ledningsförmåga än koppar! Det var bakgrunden till satsningen på kylarband i aluminium. Kruxet är att aluminium inte enkelt kan lödas till kylare på samma sätt som koppar, det fanns alltså ingen färdigutvecklad tillverkningsprocess. Divisionschefen Yngve trodde benhårt på idén varför utvecklingsavdelningen fick jobba på och den som höll i det var Leo

*

Jag tänker inte gå in på tillverkningstekniken, men projektet blev lyckosamt och idag är kylarband i aluminium den enda valsade produkt som överlevt i Finspång. Inte bara överlevt för den delen, ett nytt och börsnoterat Gränges Aluminium har uppstått med kylarband som enda produkt. Förutom tillverkning i Finspång har man numera också etablerat tillverkning i Kina och har jag läst rätt i tidningarna tittar man också på möjligheten att köpa befintlig tillverkning i USA. Och kylarband i aluminium har idag mycket större andel av världsmarknaden än kylarband i koppar, dom som för fyrtio år sen var totalt dominerande.

*

Jag har ett eget och mycket personligt minne från början av utvecklingsarbetet med kylarband i aluminium. Jag fick uppgiften av Yngve att åka över till Västerås och informera divisionschefen för kylarbandstillverkning i koppar att vi på aluminiumsidan startade utvecklingen av motsvarande produkt i aluminium. Jag har aldrig i hela mitt mer än 40-åriga yrkesliv blivit så utskälld som den gången. Hur dum får man vara? Kylarband i aluminium? Det kommer aldrig att lyckas. Dessutom illojalt av en division i samma koncern. Men det ser ut som det lyckats, Gränges Aluminium är idag en av de allra största inom området.

*

Huset Metallen ägs idag av kommunen och där finns bla  förskola och hemtjänstadministation och mycket annat.  Och fasadbeklädnaden? Aluminium förstås. Förutom att aluminium har bra ledningsfömåga (både för el och värme) och är lätt rostar det aldrig. Visst kan man lackera aluminium för utseendets skull. Men det behövs inte.

*

***

SVÅRT ATT LÅTA BLI....

***

Den är svår att låta bli, den där kvällsvyn över Bönnern med det magiska ljuset från sommarhimlen

*

*

***

RIKTIGA FOTOGRAFER OCH BRA BILDER - IGEN

***

För min del känns det inte så viktigt att vara överens om saker och ting. Vi är olika, prioriterar olika och tycker olika. I olika tonlägen och på olika sätt efterfrågas ofta "bra fotografi" eller så görs längre eller kortare bloggar där det framgår mer indirekt att det finns bättre fotografer och så vanligt folk som fotar som dräller omkring här på fotosidan i stort antal. Det går liksom aldrig fram riktigt att BRA FOTO ÄR SUBJEKTIVT. Foton har helt olika syften och jag gissar att 99.9% av alla bilder som tas aldrig tas av fotografen (eller av oss vanliga med kamera) för att vara bra bilder. Det är ett sätt att kommunicera, det är ett sätt att dela med sig på, det kan vara dokumentation, ja det kan vara vad som helst. Bra bilder är ett subjektivt begrepp. Om man bara frågar sig om en bild är "bra" har man inte förstått att den kan innehålla ett budskap. Inte bara kan förresten, alla bilder innehåller budskap, direkta eller indirekta, avsedda eller oavsedda.

Inte heller att definiera vad fotografi är tycker jag har ngn riktig mening. Varför är själva definitionen så viktig? Om man gör bilder på ljuskänsligt papper helt utan kamera, är det foto? En del säger kanske nej, andra säger ja. Att avbilda verkligheten? Ja, ibland, men långt ifrån alltid. Ett av mina mål med mitt fotande är att mer uttrycka det jag känner än det jag ser och det är definitivt fotografi för mig. Känslor är också verklighet, det är sant, men eftersom dom är totalt subjektiva är det absolut inte att AVBILDA verkligheten.
För mig är den här typen av definitioner eller gemensamma överenskommelser inte bara ointressanta, dom motverkar helt enkelt uppkomsten av dom intressanta diskussionerna kring foto som sådant och om det enda som egentligen är intressant, diskussionen om specifika foton, specifika bilder. Alla andra diskussioner tenderar att bli abstraktioner och just lek med ord. Det är bilderna, inte orden, som är viktiga. Om ni frågar mig. 

*

Sommarkväll på mammas gata 

*

***

SAGAN OM DOM FÖRSVUNNA FINSPÅNGSTÅGEN

***

Finspång har en liten järnvägsstation, faktiskt en väldigt liten station

Där går tåg ibland, det kan vara ett om dagen, åtminstone vissa dagar

Vilken sorts tåg? Det har jag också undrat

Och vart tar dom vägen? Det har jag undrat ännu mer

Häromdagen försökte jag kolla 

*

Det såg fint ut, längst fram stod en tjej, utkik eller förare, vet ej

*

Ett kort tåg var det, lok och fyra täckta, mörka vagnar, längst bak en kille, okänd last

*

Lite längre bort stod några andra vagnar, glömda av både stinsen och världen, dom stod där i fjol också

Av någon konstig anledning fick dom mig att tänka på Den illustrerade mannen av min älsklingsförfattare inom sf, Ray Bradbury

*

Där finns så många fina detaljer att se alltmedan gräset fortsätter växa

*

Omkring vagnarna växer skogen och slyn allt närmare

*

Och dom sneglar längtansfullt mot dom rena spåren, dom som dom inte står på utan dom som leder ut från ingenstans till någonstans

*

Men dom står övergivna där dom står och när eftermiddag övergår i skymning ändrar dom sakta färg

Tydligast syns det därnere där  dom fortfarande har kontakt med marken

*

Och medan skymningen faller fortsätter skogen och slyn att växa, tätare och tätare, fortare och fortare

*

Och snart har ytterligare ett tåg försvunnit från den väldigt lilla järnvägsstationen i Finspång

*

***

ASP - PÅ EKENS DOMÄNER

***

Precis när jag gått i pension hade jag en idé om att göre en fotobok med text om våra vanligaste trädslag - björk, ask, asp, ek, lind, lönn, gran, tall, lärk och kanske några till. Tanken var att under ett par års tid medvetet samla bilder på de olika trädslagen som solitärer, i dungar och i skog, under vår, sommar höst och vinter och gärna på detaljer från träden blad, löv, hängen, barken, yes, you name it.

Jag är ju ingen expert på träd men blir mer och mer fascinerad av dem och tänkte att med hjälp av Googles och andra källor ska det väl gå att samla ihop den info jag tänkt skulle vara med. Tills vidare har jag gett upp projektet, ju mer jag funderat på det desto större verkar det

*

Här kommer i alla all en bild på ask som nog hade platsat för sina detaljers skull. Ni har väl sett hur aspstammarna nästan alltid här i Östergötland är mer eller mindre täckta av gulbruna lavar. Just dom här fallna aspstammarna finns ute vid ekbacken

*

***