STUDIO 58

***

Obs inte att förväxla med Studio 54, den kända nattklubben i NYC. Det här är precis vad det står, min fotostudio på Carlavägen i Ludvika. Först ett par porträtt på storasyster Sigbrit. Hon är nu borta sen drygt två år och därmed är hon den människa jag känt längst i mitt liv - 76 år. Det kan lillebror Dag slå om det vill sig, men eftersom han är tre och ett halvt år yngre än jag har vi till dags dato känt varandra i 74,5 år.  Men nu var det porträtten först, tagna när hon var 21 och jag 18 år.

*

Stora syster Sigbrit, 21 år (1958)

*

Storasyster Sigbrit 21 år (1958)

*

Och så var det studion ja. Hemma i pappas kombinerade arbets- och sovrum. Jag ser att jag häftat upp en filt/bordduk/lakan på pappas arbetsbokhylla och skrivbordslampan gav vinklingsbar spot. Kameran var min älskade Yashica Mat, en tvåögd spegelreflex med Rolleiflex som förebild. Alltså 120 film med 12 bilder 6x6. Mellanformat alltså, med dagens nomenklatur. Just den här rullen har nr 47 i min negativpärm och ordentliga anteckningar visar att det är en Kodak Panatomic X -rulle, framkallad 18 minuter i Rodinal 1:100 21 C 

Uppställning 1

*

Uppställning 2

*

Av uppställning 3 med lillbrorsan framgår att spotljuset var pappas gröna skrivbordlampa. Allmänljuset var nog ljusinsläppen från fönstren, det var ett hörnrum med bra ljus. Att det är pappas arbetsrum är uppenbart, högst upp i bokhyllan står Svensk Författningssamling, ett av grundverken han ofta behövde referera till i olika beslut i arbetet som skolinspektör

Lillebror Dag fick jag ingen lyckad bild av här, visar bara Svensk författningssamling däruppe till höger och skrivbordslampan där framför

*

***

VÄLGJORT OCH VÄRDEFULLT FRÅN 1922

***

När jag sitter och bläddrar bland gamla bilder som mamma och pappa sparat imponeras jag av utförande och kvalitet. Kortet som helhet är inte större än 10 x 15 men är på ganska tjockt papper och där den ovala medaljongformade bilden ligger innanför en präglad ram, mycket snyggt och faktiskt med mer diskret elegans än om det varit en passepartout. Papperet är inte vitt utan svagt gul- eller cremefärgat och själva bilden  har sepiaton. Bilden av pappa som nybliven student är tagen 1922 på Hakeliers ateljé i Örebro

*

Efter att ha googlat ser jag att fotograf är Ragnar Hakelier, 1881 - 1958, och som övertog ateljén efter att hans far Bernhard gått bort 1910. Ateljén öppnades redan 1868 av Bernhards bror Oscar, men sedan denne emigrerat till USA 1871, bara tre år efter att ateljén öppnats, övertogs den av Bernhard. Bernhard utnämndes till hovfotograf av Oscar II. Också Bernhards son Ragnar, som alltså är fotograf till den här bilden, står som hovfotograf. Om han fått titeln själv eller så att säga ärvt den vet jag inte.

*

Pappa som nybliven student 1922, ateljé Hakelier, Örebro

*

Präglad "signatur"

*

Bra med försiktiga blyertsnoteringar på baksidan

*

***

VEM SA VI MÅSTE LE HELA TIDEN?

***

Gott humör och en vänlig inställning till andra människor gör onekligen livet  lättare och roligare. Och det visar vi genom att le. Ändå undrar jag ibland om vi kanske ler för ofta? Ler för att det förväntas av oss? Ler fastän det inte alls känns så inombords? Ler för att vara artiga? Eller kanske rentav för att vi vet att det lönar sig, på något sätt?

*

Barn förställer sig inte, i alla fall inte små barn. Känslorna ändrar sig ögonblick för ögonblick och ansiktet speglar känslorna hela tiden. Rädsla, ilska, obehag, smärta, ensamhet, hunger och undran ger inga leenden. Men oftast fotar vi dom leende, i alla fall visar vi dom för det mesta leende. Här kommer alla tre ungarna, tagna under perioden 1969 - 1979 vid tillfällen då inga leenden fanns.

*

*

*

*

***

KODAK PLUS - X

***

Det blev ju inte alltid som jag ville förr i tiden heller. Den här bilden är tagen med min Konica FM med Hexagon 52/1,4. Säkert har jag framkallat den själv, det gjorde jag praktiskt taget alltid men har inga anteckningar om med vad, tid eller temp. Innan jag fick barn noterade jag allt sånt, sen fick jag annat huvudfokus.

*

Det som förvånar mig är kornet. Plus-X var väl typ 21 DIN, dvs 100 ASA, och jag brukade få dom finkorniga. Bilderna från den här filmen är alla korniga. För hög temp, eller finns det fler tänkbara förklaringar?

*

Såklart gillar jag bilden ändå, på äldsta barnet Katarina, snart 50

*

***

GAMMALT OCH NYTT

***

För några dagar sen skrev jag om det "gammelgamla" badhuset i Finspång, det som låg alldeles bredvid Svenska Metallverkens nya laboratorium, det som jag började min yrkesbana på 1965. Det är byggnaden som ligger därborta, med fasad i aluminium förstås, aluminium och koppar var ju Metallverkens produkter. Och då var verksamheten inom Metallverken Finspång bred på ett helt annat sätt än idag. Produktion av primäraluminium låg i Sundsvall (nu nedlagd), i Finspång fanns både varm-och kallvalsverk, med ett brett sortiment, strängpressning av profiler och omsmältverk för fallande skrot och kopparsidan hade både gjuteri och valsverk och tillverkning av kamrör. Idag är kopparsidan helt borta. På aluminiumsidan är omsmältverket kvar och det är också varm- och kallvalsverk men inriktade på en enda produkt, pläterade kylarband. Pressverket (strängpressade profiler) är också kvar. Personellt är verksamheten idag ca 20-25 % av vad den var då.

*

Orsaken är inte att dom här materialen trängts undan av plast och andra nya material, orsaken är att både framställning av primärmetall och halvfabrikat är kapitalintensiva verksamheter och har gått mot större och större enheter. Jag vet att vi diskuterade möjligheten att investera i ett nytt varmvalsverk då för snart 50 år sen men redan då skulle en sån investering kosta flera miljarder, något som inte bedömdes lönsamt och möjligt i Metallverkens och senare Gränges Aluminiums regi. Vad ett nytt, stort och modernt varmvalsverk skulle kosta i dag  vågar jag inte ens tänka på.....

*

Glädjande är att just dom pläterade kylarbanden har vuxit till en betydande industri och där Finspång är en av de riktigt stora på världsmarknaden. Det var ett projekt vi satsade mycket på under 70-talet och där ett mindre varmvalsverk faktiskt är en fördel och inte en nackdel. Den verksamheten har ju också tagit vara på det gamla Grängesnamnet och är nu en egen börsnoterad koncern.

*

Ursäkta, blev lite nostalgisk där......

*

Svenska Metallverkens nya laboratorium 1966

*

***