KÄNSLA ELLER INTELLEKT?

***

En av diskussionerna på Tårtan i går stannade kvar i huve´t på mig när jag åkte hem. Ämnet var om man (=vi) kan lämna ut sig (oss)  för mkt på bloggarna, bli för personlig helt enkelt? På ett sätt är svaret enkelt - det är klart att det kan bli för mkt om det inte finns någon gräns alls, särskilt om det är "banala" avslöjanden. Personligen har jag dock inte sett något som jag tycker är i närheten av det, för mig alltså inget problem. I stället skulle jag vilja se mer av känslomättad fotografi. Nånstans vet jag också att jag skrivit att jag hellre skulle vilja visa vad jag känner än vad jag ser med mina bilder. Tyvärr blir det oftast "bara" vad jag ser, även om något så enkelt som mina natur- och landskapsbilder egentligen vill visa vad jag känner därute, hur förundrad jag är över livet. Och jag kan också säga att av dom bilder jag ser - här på bloggen, på utställningar och i alla andra sammanhang - och som gör intryck på mig, nästan alltid talar genom känslan, inte genom estetiska värden.

*

Under uppväxt och ett helt yrkesliv har jag präglats av begrepp som prestation, duktighet, effektivitet, rationalitet, lönsamhet , logik och förnuft. På bekostnad av känsla och självkänsla. Var finns mitt jag i all denna duktighet och logik? Först under de senaste snart tjuga åren har jag stegvis letat mig tillbaka till till mina egna känslor, först bara till att se dom och så småningom också acceptera dom. Och allt som är viktigt i livet (inte bara i mitt liv) som födelse, död, sjukdom, kärlek, sorg och glädje är ju känslobaserat, såklart vill jag uttrycka en del av detta i bild. Även om jag inte lärt mig hur än.

*

Men för att lära mig tittar jag gärna på bilder som uttrycker starka känslor och dit kommer man väl knappast om man inte lämnar ut sig själv? Det är mkt vi undertrycker för att slippa dom starka känslorna, sorg och ilska är ju inte behagliga upplevelser. Och det spontana är ju att undvika det obehagliga. Men själv har jag fått ett rikare liv genom att bekanta mig med mina egna känslor en smula - också dom obehagliga. Svaret på rubrikens fråga är naturligtvis inte antingen eller utan både och. Men för mig är konsten (och fotografin) en möjlighet att uttrycka sånt som vi inte till vardags så gärna pratar men som ändå upptar en stor del av våra tankar. 

*

Bilden härnere, som uttrycker både sorg och död (men också strid), hittade jag i entrén till stadsbiblioteket i Stockholm i går, jag hann med ett kort besök där, en byggnad jag aldrig tidigare gett mig tid att besöka. Någon som är mer allmänbildad än jag kanske kan berätta mer i detalj vad den föreställer?

*

***

FULLT HUS PÅ TÅRTAN!

***

Fullt hus. Och fullt ös. På Tårtan alltså. Räknade till 18 två gånger och 19 en gång. En hel del kameror fanns det också, plus lite böcker och bilder. Väldans mysigt! Och en hel del diskussioner. Klockan blev nästan 6 innan vi bröt upp. Mera sånt!

 Det var trångt och svårt med vinklar och ljuset är ju inte alltid på topp men såklart blir det bilder - här kommer ett gäng utan prioritering och logik annat än tre bilder på Christer, han var ovanligt fotogenic idag :-)

Alla utom den inledande översiktsbilden är tagna med min älskade Minolta 85/1,4

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

BRÖLLOP OCH BILDSTILAR

***

Av dom drygt 600 bilderna jag tog blev det en serie på mellan 60 och 70 bilder, tänkt som en minnesserie från bröllopet, och som jag nu skickat över. Och jag uppfattar dom är väldigt glada över den. Jag har också lovat att göra två eller tre förstoringar, A4 eller A3, på dom bilder dom väljer ut från serien, som bröllopspresent

*

Vilka bilder dom väljer vet jag inte än. Bilden här nedan är en av dom jag själv tycker mkt om, men som säkert är lite för mörk för dom att ha som bröllopskort. Rent bildmässigt tycker jag ändå om den och den passar alldeles utmärkt i svartvitt. Även om säkert en bit över nittio procent av mina bilder är färg utesluter jag inte alls svartvitt, tvärtom tycker jag det är jättesnyggt när jag känner för det. Jag har få principer, eller ska jag kalla det förutfattade meningar, om hur foto ska se ut eller göras. Jag vill känna mig fri i alla avseenden - motivval, genres, bildstilar, format osv. Det förhållningssättet har säkert sina nackdelar, jag har frihet men blir aldrig riktigt bra på något. Men det passar mig, jag har levt med kameran sen jag är tolv, dvs i mer än 65 år.

*

*

***

SÅ BLEV DET EN SÅN KVÄLL IGEN......

***

Det ösregnade på eftermiddagen men framåt kvällen klarnade det upp igen. Och när det började mörkna och temperaturen sjönk kom dimman så klart.  Så när jag skjutsat hem Hassan efter att han varit hemma och ätit middag med oss blev det en sväng ut mot Risinge. 

*

Det mörknar fort nu, här krävdes ISO 10 000, bl 2,2 och 1/60s

*

Regnmolnen hade inte helt försvunnit

*

Sista blänken i fönstren

*

Och dimman fanns ju där den brukar vara - i sänkorna

*

Ibland rann den utför sluttningarna

*

Åt öster, där det fortfarande var medljus, fanns lite färger kvar i landskapet

*

Tom det  gräsgröna kunde urskiljas

*

Ett stopp här vid S:ta Maria blev det innan jag fortsatta runt Doverstorp och MoGård

*

När jag rullade över bron vid Doversund fanns det lite rött kvar däruppe mot norr och Dovern

*

***

JAG STACK UT OCH KÖPTE ÄPPLEN.....

***

Ursäkta en halvdålig (halvbra låter bättre fast samma sak) bild tagen som snabbis under kökslampan. Hur ända in i helsike kan det vara så stor skillnad? Typ 100 %? Trots bra äppelår har vi inga äpplen som har mogen frukt just nu, och när jag blev sugen var det slut, alltså snabbtur till närmaste butik. Det är jag som brukar handla, men jag är inte alltid så uppmärksam på alla priser, nu var det just äpplen. Jag såg ju redan  på lite håll vilka som var svenska, Discovery, 34.95 :-/ kg. Så tittade jag två lådor till höger, nästan lika röda fina äpplen, fast där stod det 19.90 :-/ kg. Polska tänkte jag. Det var det inte, dom var från Brasilien. Brasilien! Det är bara typ halva jorden runt för att komma hit. Och detta till trots kostade dom hälften. Okey då, inte hälften men 57 % av dom svenska. Och jag unnar dom svenska äppelodlarna det dom får för sina äpplen, dom brasilianska lär inte få många ören per kg.

*

Men jag började fundera en stund. Båda sorterna har ju moms tex. 25 % pålägg kanske? Nej vänta nu, mat har visst 12 % moms. Men procent är det, och det betyder ju att för dom svenska äpplena - som är typ dubbelt så dyra - så betalar vi typ dubbelt så många kronor i moms per kg på dom som på dom brasilianska. Affärerna lägger så klart också på sin del när dom köpt in och säljer, säkert i procent det också.  Och där är pålägget väsentligt större än 12 %, säkert i området 30-50%. Det betyder att affärerna tjänar  mycket mer för egen del på dom svenska äpplena per kg än på dom brasilianska. Så det är ju långt ifrån bara skillnaderna i vad äppelodlarna får som påverkar vad jag ska betala. Jag betalar också mer till staten i skatt och jag betalar mer till affärsägarna, undra på att det blir dyrt med svenska äpplen. För det är ju dom jag vill ha och köper, det har jag råd med. Men säkert inte alla barnfamiljer med knapp ekonomi. Procentuella pålägg är ju det normala, jag vet, basen för hela momssystemet tex. Men kanske skulle vi börja fundera om det alltid är rätt? I det här faktiska fallet är det ju lätt att se att vi i praktiken motarbetar dom svenska äppelodlarna och medverkar till att dom brasilianska äppelodlarna får jobba där med sina dåliga löner, att vi stöttar import i stället för svenska varor, att vi stöttar en energi -och miljömässigt urusel lösning med transport halva jorden runt. Vill vi det?

*

*

***