Bilder, tankar och reflektioner jag gärna delar. Både lek och allvar och framförallt mer hjärta än förstånd

KÄNSLA ELLER INTELLEKT?

***

En av diskussionerna på Tårtan i går stannade kvar i huve´t på mig när jag åkte hem. Ämnet var om man (=vi) kan lämna ut sig (oss)  för mkt på bloggarna, bli för personlig helt enkelt? På ett sätt är svaret enkelt - det är klart att det kan bli för mkt om det inte finns någon gräns alls, särskilt om det är "banala" avslöjanden. Personligen har jag dock inte sett något som jag tycker är i närheten av det, för mig alltså inget problem. I stället skulle jag vilja se mer av känslomättad fotografi. Nånstans vet jag också att jag skrivit att jag hellre skulle vilja visa vad jag känner än vad jag ser med mina bilder. Tyvärr blir det oftast "bara" vad jag ser, även om något så enkelt som mina natur- och landskapsbilder egentligen vill visa vad jag känner därute, hur förundrad jag är över livet. Och jag kan också säga att av dom bilder jag ser - här på bloggen, på utställningar och i alla andra sammanhang - och som gör intryck på mig, nästan alltid talar genom känslan, inte genom estetiska värden.

*

Under uppväxt och ett helt yrkesliv har jag präglats av begrepp som prestation, duktighet, effektivitet, rationalitet, lönsamhet , logik och förnuft. På bekostnad av känsla och självkänsla. Var finns mitt jag i all denna duktighet och logik? Först under de senaste snart tjuga åren har jag stegvis letat mig tillbaka till till mina egna känslor, först bara till att se dom och så småningom också acceptera dom. Och allt som är viktigt i livet (inte bara i mitt liv) som födelse, död, sjukdom, kärlek, sorg och glädje är ju känslobaserat, såklart vill jag uttrycka en del av detta i bild. Även om jag inte lärt mig hur än.

*

Men för att lära mig tittar jag gärna på bilder som uttrycker starka känslor och dit kommer man väl knappast om man inte lämnar ut sig själv? Det är mkt vi undertrycker för att slippa dom starka känslorna, sorg och ilska är ju inte behagliga upplevelser. Och det spontana är ju att undvika det obehagliga. Men själv har jag fått ett rikare liv genom att bekanta mig med mina egna känslor en smula - också dom obehagliga. Svaret på rubrikens fråga är naturligtvis inte antingen eller utan både och. Men för mig är konsten (och fotografin) en möjlighet att uttrycka sånt som vi inte till vardags så gärna pratar men som ändå upptar en stor del av våra tankar. 

*

Bilden härnere, som uttrycker både sorg och död (men också strid), hittade jag i entrén till stadsbiblioteket i Stockholm i går, jag hann med ett kort besök där, en byggnad jag aldrig tidigare gett mig tid att besöka. Någon som är mer allmänbildad än jag kanske kan berätta mer i detalj vad den föreställer?

*

***

Inlagt 2018-10-04 13:20 | Läst 1784 ggr. | Permalink


(visas ej)

Vad heter hufvudstaden i Sverige?
"Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akhilleus olycksdiger, till tusende kval för akhajernas söner."

https://www.fotosidan.se/gallery/viewpic/316853/957376.htm :)
Svar från Khalad 2018-10-04 16:17
Tack för det Bengt, gissade att du skulle svara, kom ihåg att du visat bild på reliefen tidigare. Har nog läst Iliaden, men det är väääldigt länge sen....../ Björn T
Svåra saker... Men, för att uttrycka något (i det medium man valt) måste man ha något att uttrycka, annars blir det bara dekoration. Och använder man bilden som medium beror det väl bl a på att man tycker det är svårare att uttrycka det man vill i skrift. Den process du beskriver, att "bekanta sig med sina känslor" är säkert ett nödvändigt steg, men kanske inte det slutliga uttrycket. Själv har jag svårt att kommentera mina bilder, utöver sådant som tid, plats och tekniska lösningar. Och det är ju det sistnämnda som brukar dominera allt som sägs i den här typen av grupper. Men vad kan man annars säga? Att beskriva vad bilden avses uttrycka är ju en slags kapitulation: bilden säger inte det jag vill.

Jag tycker nog de bilder du visar här i bloggen brukar ha ett påtagligt emotionellt innehåll, och det tror jag är vad du själv strävar efter. Men, att tolka dem mer i detalj, det går väl sällan. Och samma sak gäller de flesta andra bilder värda att minnas, tror jag. Man måste nog lita på sitt medium, och skilja på vad man visar och vilka processer som föregår bilden i ens inre.

Relieferna är gjorda av skulptören Ivar Johnsson, som har rätt många verk på andra platser också. De förställer scener ur Iliaden; vem som slaktat vem just här vet jag inte....

PS. Ser att Bengan kommenterat reliefen; tänkte faktiskt just på Bengans bildserie när jag såg den här.
Svar från Khalad 2018-10-04 16:45
Tack för intressant svar Per! Menar inte att man alltid måste tolka innehållet i en "emotionell" bild, det finns många bilder jag känner att jag påverkas av utan att riktigt förstå vad jag känner.
Beträffande text och bild tillsammans - som det ju nästan alltid är i bloggarna här - kan jag se det ur flera olika perspektiv. För mig är bloggarna mestadels en slags dagbok med bilder och det känns helt naturligt att lägga in bilder som på något sätt illustrerar, eller åtminstone kan kopplas till det jag skriver om. Om jag berättar att jag ibland saknar min syster som gått bort sätter jag inte in en tivolibild eller en bild på motocross. Ofta använder jag bilder medvetet för att förstärka det jag skriver, har tex gett ut en fotobok som helt bygger på det konceptet - det är en fotobok trots att texten är det primära, den röda tråden. Så jag tror att text och bild mkt väl kan samverka och tom förstärka varandra. En helt annan sak är det om jag vill ställa ut en enstaka bild och får för mig att skriva "Bilden föreställer min sorg efter storasyster Sigbrit......"
Det funkar ju inte, då har jag kapitulerat. Men till och med i den kontexten är ju text inte alltid fel. Många utställningar och böcker har ju tema. Skulle jag förlora någon riktigt närstående och kanske leva under stark påverkan av sorg under lång tid tror jag ingen skulle tycka det vore konstigt eller fel om jag gjorde en utställning med titeln Sorg eller Sorgarbeten.
Och tack för info, borde ha gissat att det är ur Illiaden, men som jag skrev till Bengt, det är alldeles för länge sen jag läst den....Tack och många hälsningar/ Björn T