THE ART OF PHOTOGRAPHY ELLER FLICKAN MED SNÖSKOVELN

***

Bredvid mig ligger Bruce Barnbaums bok The Art of Photography, en ganska tjock bok på 350 sidor. Trots att jag säkert haft den ett år redan, kanske två rentav, har jag bara läst de inledande sidorna. Där finns en syn på foto som tilltalar mig men som också gör att jag fastnar i läsningen och inte kommer vidare. Hans grundsyn är ju att foto är ett sätt att kommunicera med omvärlden. Och för att jag ska ha något att kommunicera måste jag både veta vad som intresserar mig och ha en åsikt om detta som intresserar mig. Det är mycket nära det jag själv innerst inne vill med mitt eget fotande, jag vill kommunicera det jag känner mer än det jag ser. Alltså, jag vill att mina foton mer ska berätta vad jag känner än vad jag ser. Det kanske låter anspråksfullt av en fotoamatör men jag vet ju att det är vad jag innerst inne vill

*

Det betyder nu inte alls att jag hela tiden går och funderar på vad nästa foto ska berätta, tvärtom. 99 % av mitt fotande går på något slags omedelbar känsla av vad som för mig är värt att fota, nånting som är värdefullt för mig. Men nu när jag skulle säga något om dom här två bilderna föll mig bokens inledning återigen i tankarna och jag började fundera kring varför jag tog bilderna och varför jag gör en blogg av dom. Det är ju inte direkt självklart att någon annan tycker att det är intressant med bilder på mina barnbarn

*

Som sagt, det var som vanligt inga bilder jag planerade och dom är minst av allt regisserade. L tog snöskoveln och satte igång ett eget miniprojekt vad det nu var och jag hämtade kameran. Men så här efteråt vet jag ju att nästan alltid när jag fotar barn så upplever jag intensiteten och totaliteten i det dom gör så starkt. Dom lever. Hela tiden. Och trots att jag bara ser på, eller fotar då, känner jag mig delaktig på något sätt. För mig står barn - alla barn - närmare det egentliga livet, livets grundvärden, än vi vuxna. Men det är ju bara mina barnbarn jag har tillgång till på nära håll. Så om jag får var lite känslomässig tror jag bilderna egentligen handlar om kärleken till livet. 

*

*

***

LEARNING BY OBSERVATION

***

*

*

***

LILLA FRÖKEN

***

För en månad sen var fyra av barnbarnen hemma i Finspång.  Här är Lovisa. Hon har glasögonen från lådan med utställningskläderna på näsan, ser ut som en riktigt liten fröken

*

*

Nå´t tittar  hon på

*

Aha, har lärt sig lägga patience, ruter åtta ser jag.

*

***

PORTRÄTT OCH A7RII - FÄRG

***

Kanske "riktiga" porträtt ska vara i svartvitt, det känns ofta riktigast också för mig. Ändå känner jag att färg ofta funkar bra med barn. Här kommer i princip allt ljus bakifrån, från fönstret bakom flickan, ändå har omfånget räckt hyfsat bra för att lyfta skuggorna samtidigt som jag hållit tillbaka ljusdagrarna. Fortfarande 55/1,8 som tillsammans med A7RII:an är en väldigt fin kombination, lätt och allmänt hanterlig.

*

*

***

FLYTBRYGGAN

***

Fullt ös på flytbryggan i morse. Varmt och skönt har vi haft dom här dagarna då fyra av dom fem barnbarnen varit hemma i Korsheden och turerna till Bartjärn har avlöst varandra. Igår blev det fyra gånger för morfar/farfar (alla med bad förstås), undrar om inte barnen var där ytterligare nån gång. Och flytbryggan var en av pappa Stefans favoriter, här är han med två av sina egna och ett av lillasyrrans barn.

*

"Ta emot!"

*

*

"Den tar jag" säger Elias som precis lärt sig simma och kan simma till flytbryggan och tillbaka (det är riktigt djupt, närmare 10 m) med pappa som säkerhet straxt intill

*

Ligger lite efter med bloggar och framförallt kommentarer men när barnbarnen är hemma är prioroiteringen självklar. Nu i kväll har jag åkt hem till Finspång för ett par dagar igen, kanske får jag tid här, även om det är fullt fram till onsdag.

***