MED ÖPPET HJÄRTA

***

Förstoras helst!

***

SÅ MÅNGA TECKEN

***

Så många tecken

Mina händer

Mitt ansikte

Mina ögon

*

Längs varje väg

I varje rum

I varje möte

Så många tecken

*

Allt är precis som vanligt

Våren har kommit igen

och blommorna har slagit ut

Ingenting har ändrats

Ändå - så många tecken

Mina händer

Mitt ansikte

Mina ögon

*

Så underligt ändå

Jag ser det som inte syns

Jag hör det som inte sägs

Tacksamhet

eller om det är kärlek kanske

*

*

***

DUBBEL GLÄDJE

***

Delad glädje är dubbel glädje heter det. Det stämmer här med, men vi kan lika gärna vända på det - dubbel glädje är delad glädje. Vi har två barn som fyller år den 20 maj - dock inte tvillingar, det är fyra år emellan dom! Yngsta dottern fyllde jämnt, 40, och ville gärna fira "hemma" i Finspång så så fick det bli. Och tur med vädret hade vi, det har varit strålande väder.

*

För mig fyller ju bloggen många funktioner. Såklart vill jag utvecklas som fotograf, och det tycker jag bloggen är ett av medlen för. Det betyder däremot inte att varenda bild jag sätter in aspirerar på att vara en presumtiv pangbild eller representera "det bästa jag kan". Bloggen är också lite av min fotodagbok, jag berättar helt enkelt lite om vad som händer i mitt liv. Oftast på utsidan, som här. Men ibland också vad som finns inuti mig. 

*

Förhoppningsvis har jag baissat förväntningarna så ni kan ta några  vanliga familjealbumsbilder. Såklart hissar vi flaggan såna här dagar, det blir lite festligare,  särskilt när solen strålar från en blå himmel och vinden får den att smälla lite i fladdret

*

Precis till den 20:e maj brukar bukettaplarna vara översållade med dom vackraste vita blommorna. I år är dom uppåt en vecka försenade, fortfarande idag den 24:e är det bara knoppar, men vackra nog och bara en dag eller två från att slå ut

*

Som vanligt när barnbarnen är här är det fullt med aktiviteter. Vi hade bla köpt ett nytt krocketspel, och det sysselsatte dom säkert i flera minuter. Här på bilden är alla fem med

*

Och solen lyste och sjön blänkte, så vad tror ni? Det är klart det skulle badas! Och - jo, ett ögonblicks tvekan blev det...

*

...men så tog dom naturliga instinkterna över såklart. Många år har vi badat till sista april, då och då även farfar, men inte i år

*

Efteråt var det inte dumt med lite handdukar även om det inte är mer än ett hundratal meter hem

*

Nästa punkt var nog lite fika i trädgården, men snart måste man ju göra något igen. "Farfar, var är vattenslangen? Har du nån sån där, vad heter det, sprutare?" Och såklart har farfar det

*

Och det är klart, man måste inte springa en i taget

*

Det blev många turer och många hopp men så småningom närmade sig tid för middag som Annikas man åtagit sig att fixa. Och där hade vi lagt in ett lämpligt break. Tilltugget fanns på bloggen redan igår och fyller man fyrtio är det äkta vara som gäller...

*

I breaket passade vi också på med presenterna,  här uppvaktar det äldre födelsedagsbarnet lillsyrran

*

Öppna paket är roligt, alla vill vara med

*

Sen var det dags för maten!

*

Efter maten bänkade sig fem barn och ett antal föräldrar framför TV-soffan för att se Eurovisionsschlagerfestivalen. När alla låtar spelats var det bara ett av dom och jag kvar vakna:-)

Hoppas ni också haft en fin pingst även om ni inte firat dubbelfödelsedag!

***

PASTORALSVITEN

***

Namnet på bloggen kändes alldeles självklart. Så är det inte alltid, men den här gången. Och bilderna är från igår och idag, inte 1959. Jag har ju bestämt mig för att blogga om det jag tycker om att fota och jag fotar väldigt olika motiv, alltså varierar innehållet i bloggarna på samma sätt. Och detta är en pastoralsvit.

*

Kanske betyder det lite olika beroende på vem vi är, men ni ser säkert direkt vad jag menar. Sverige är som vackrast just nu och vart jag går, vart jag tittar är det fint, särskilt en bit ut på landet.  Kanske någon tycker det här är bara insmickrande vykortsbilder. Då får ni tycka det. Man kan också välja att låta sig förundras över att naturen är så rik, så oerhört varierande, så otroligt slösande. Och detta återkommer år efter år, helt utan planering, helt utan yttre organisation, helt utan vårt ingripande - det bara finns där helt plötsligt.

*

Jag har varit på landet utanför Finspång, borta kring St Maria kyrka, och ekbackarna har jag visat i år innan löven slagit ut. Nu börjar också ekarna grönska

*

Landskapsbilder - förstoras, förstoras!

*

Och just den här ekbacken har blivit hästhage

*

Alldeles bredvid kyrkan ligger två små gårdar och just nu är dom helt omgivna av blommor, här förgärmigej

*

Mest är det vilda blommor men också en del förvildade. Här syns kyrkogårdsmuren och lite av den nästan tusen år gamla kyrkan i bakgrunden

*

När jag åkte ut idag var jag tvungen att stanna efter vägen, maskrosorna bildade liksom ett snitslat spår av gult ut mot St Maria

*

Gott om maskrosor finns också på en del av ängarna, det ser nästan ut som raps därborta

*

På slänten mot kyrkogårdsmuren finns mest förvildade blommor, i lite olika stadier

*

*

*

Men rikligast dom vilda. Ogräs?

*

Kraftfulla och med mättade färger står dom där i mängder

*

Och förgätmigej - också i mängd färgade områdena runt husen alldeles blåa

*

Här är den bakre ingången till kyrkogården

*

Här straxt intill hittar jag en andra hästhage och flera små men lite kaxiga och nyfikna hästar

*

*

Och just här är blandningen av vilt och odlat som vackrast

*

Här ligger också den före detta prästgården alldeles intill kyrkan

*

Och det tycks vara fler än jag som uppskattar naturen just nu. Motorcyklarna är framplockade och vårfina och i stora skaror väljer man små fina vägar med vacker natur

*

Även om dom har många hästkrafter är nog dom naturliga vackrare

*

*

Formerna skvallrar om styrka och smidighet

*

Sista bilden får bli en upprepning

*

Två underbara dagar och vackert ska det bli också imorgon.

Önskar er fortsatt fin helg!

***

ELIAS 5

***

Vilken tur! Pappa skulle till Finspång på två dagars tjänsteresa, stora-syrrorna går i skolan men det gör inte Elias. Alltså fick han ensam följa med till farmor och farfar!

*

Det är helt fascinerande att få följa barnbarnen som växer och utvecklas. Med större delen av livet bakom mig och inte jagad av jobb och ekonomi finns det en helt annan chans att se, att vara där. Det som jag inte lyckades så bra med då, då när våra barn var små. 

*

Jag skriver och fotar mina, för det är ju bara dom jag har riktig närkontakt med. Men det jag ser gäller nog alla barn. Och vad jag ser? Livsglädje, drivkraft, nyfikenhet, öppenhet, spontanitet. Och allt går raka vägen in i hjärtat och mycket funderar jag kring frågorna vad som händer sen.

*

Alla är vi olika, men få lyckas behålla dom här ursprungliga kvaliteterna i nämnvärd grad som vuxna. Själv har jag under ett långt liv varit behärskad, kontrollerad, sällan spontant glad men ofta rädd, inte för något speciellt, tvärtom tror jag mig om att göra det mesta, men ändå har rädslan funnits där.

*

Men på något märkligt sätt känner jag att de senaste tio åren har jag äntligen börjat gå åt rätt håll och alltmedan rädslan försvinner kommer glädjen alltmer tillbaka. På något sätt möter jag barnbarnen och känner att det är dom som visar mig hur livet egentligen ska vara, inte jag som visar dom. Och inuti mig själv känner jag att alla förnuftiga människor som säger att det är oundvikligt att barnen när dom möter vuxenlivets alla hinder och praktiska svårigheter tappar sin spontanitet och glädje har fel. Det är vi som har fel, vi som kraftfullt motar in dom i olika fållor, värdesätter deras kvaliteter utifrån förutfattade meningar.

*

För mig räcker det att möta Elias blick för att förstå - ingen behöver lära honom mindfulness, han är här och nu, hela tiden.

*

Jämt nyfiken

*

Vad kommer stoppa honom, vilka hinder kommer han möta?

*

Men det jag ser glädjer mig - jag som var mycket rädd redan som liten, född under krigstid och mörkläggning kanske av betydelse - här ser jag nån som är orädd och oförvägen och fixar mycket med glädje och oräddhet, alltifrån hopprep...

*

...till hur man tar rätt på det sista av glassen

*

...till metet

*

***