SMEDJEBACKEN - GAMLA MEKEN

***

Arbete/ Existens är temat för sommarens utställning på gamla meken i Smedjebacken. Det är alltid lika roligt att göra ett besök i valsverkets  gamla mekaniska verkstad som blivit utställningslokal och det här besöket är inget undantag.  Arbetet är en stor del av våra liv och oftast en stor del av vår identitet. Likaväl för arbetslösa, vars liv präglas av arbetslösheten. Utställningen ger många möjligheter att fundera kring frågan vad arbetet betyder eller betytt i våra liv. 

*

Själv kan jag enkelt konstatera att livet efter pensioneringen är helt annorlunda mot innan, livet utan arbetet som given identitet. Såklart. Numera får jag lita mkt mer på mig själv, mig själv som människa, jag har ingen tydlig roll att spela. Det händer att jag saknar den där tydliga identiteten, men oftare glädjer jag mig över att få utveckla andra sidor än dom yrkesrollen krävde. Friheten från tider och yttre krav har gett mig större frihet att tänka och vara mig själv, åtminstone är det så jag känner. Men hade jag inte haft något jobb innan hade pensionärslivet kanske känts annorlunda, vad vet jag?

*

Sent omsider kom vi iväg, veckan som kommer är sista veckan för denna utställning. Har ni inte sett den men är intresserade, hög tid alltså, den är värd ett besök!

Vackra solrosor utanför ingången

*

Detalj från ett av Petra Hultmans utställningsobjekt

*

Frida Klingbergs Bastu för arbetslösa från utsidan

*

Ett av Pernilla Norrmans arbeten i tunn lera - vackert!

*

Pernilla Norrman igen

*

Se den!

***

COLA PÅ BURK

***

Mer komplicerat är det inte. Livet alltså. Köp en cola på burk får du se. Man blir glad i hela kroppen. För att inte tala om ansiktet. Vaddå, jag? Är det jag som gör det komplicerat? Du menar förra bloggen? Jamen det var ju då ju. Nu är nu och här är här.  

Jag ser att jag brutit mot en av Gösta Skoglunds regler, ni minns väl att man inte ska ha flaggstänger eller gatlyktor som växer upp ur huvudet på folk? Inte exakt så här, men Vilmas huvud blir liksom delat av kanten på markisen, ena bakgrundshalvan är ljus himmel, andra är mörkt markistyg. Fast ni ser väl att den halvfulla burkens ljusa och mörka halvor korresponderar med bakgrunden fastän speglat. Jag funderade länge på hur jag skulle få till kompositionen just så......

*

*

***

TOGETHERNESS

***

Annika mötte oss med cykelkärran nere vid passbåten när vi kom, lika glad som vi för att vi kunde ses därute på Äpplarö igen. Varje gång jag är därute upplever jag att ljuset är speciellt. Kanske går det inte att mäta, kanske är det bara mitt humör som ger mig känslan. Ändå är känslan av särskilt ljus så tydlig. Sånt kanske man inte kan, eller får, visa om man är seriös fotograf?  Jag menar, den här bilden är ju aningens manipulerad, jag har gett bilden lite varmare ton än vad det var, den visar alltså inte exakt hur det såg ut. Däremot visar den, precis som jag vill, ganska precis hur det kändes att gå där och känna mig glad och lycklig. Självklart får man. Däremot är det enkelt att konstatera att den här typen av bilder inte står särskilt högt i kurs på utställningar och fototräffar (däremot hos människor sådär i största allmänhet). Jag skriver nu inte för att jag känner mig missförstådd på något sätt, däremot skulle det vara intressant att höra åsikter och funderingar om varför det blivit så utpräglat. Är det mindre fint eller konstnärligt att vara lycklig och glad än att vara ledsen och nere? Eller är det så att alla ytliga leenden vi ser i annonser och på Instagram gjort att glädje och lycka devalverats och inte längre anses uttrycka något äkta mänskligt? Själv kan jag tycka att i en värld som alltmer karakteriseras av pengar, ytlighet, krig och katastrofer borde behovet av känslor som gemenskap och glädje vara större. Men glädje som känsla är kanske mindre konstnärlig än nedstämdhet och armod?   

*

*

***

RESTEN AV FAMILJEN

***

Äntligen har diskbråcket släppt såpass att vi tog oss ut till Äpplarö (Täbyfamiljen) ett par dagar, skönt och jätteroligt. Jag som ofta haft ett kort tele på vid besöken därute har nu mest kört nya 24:an förstås, som gjord för trånga utrymmen. Lovisa stack i väg på cykel i senaste bloggen, här kommer resten av familjen....

*

Pappa Fredrik

*

Vilma och mamma Annika

*

***

HEJ DÅ, JAG STICKER NU!

***

*

*

***