EN KVADRATMETER VÄG

***

Om en stund sätter jag mig i bilen och kör hemåt igen. Knappt tre timmar brukar det bli. Den här gången har jag stannat lite längre än jag brukar när jag är ensam här uppe, fem dagar, men jag har fått gjort allt som behövts. Idag lyser solen från klarblå himmel och det är fyra grader nu på förmiddan. Inga problem trots att jag har sommardäck, men hög tid att byta nu. Ikväll, eller om det var i morgon, är första snöfallet på väg mot Dalarna har jag förstått. Och vilken vägstump bilderna är från? Gissa tre gånger......

*

*

*

*

***

IDAG SVARTVITT

POSTUMT

***

Ganska ofta funderar jag över varför jag fotar så mkt. Drivkrafterna har nog varit olika över tid. Samla minnen känns inte så viktigt längre. Inte heller hoppet, eller åtminstone önskan, att bli duktig. Just nu är det nog så enkelt som att jag vill fokusera på allt som ger mig glädje, allt som ger mig en känsla av mening och sammanhang i livet. Som många äldre - jag integrerar. Gamla familjebilder växlar med dunkelblåa skymningar och färgskimret hos en fjäril, allt hör ju till.

*

Av egen erfarenhet vet jag också att det jag ger uppmärksamhet till växer medan det jag undviker krymper. Och det har större påverkan än jag tidigare förstått. Just nu kanske viktigare än annars. Som väl dom flesta har jag mina dagar med lågt stämningsläge men det har varit envisare och mer påtagligt än tidigare nu en tid. Alltså växer behovet av det vackra och glädjerika.

*

Men jag gillar ju det svartvita också. Där finns andra uttryck, andra motiv och andra känslor. Eller andra motiv, det behövs ju inte, dom gamla funkar bra också. Den här ladan har ni sett massor av gånger. Men allt i livet har sina hemligheter, sina mörka sidor, och framförallt sina dolda sidor. Kanske tror vi att vi känner våra medmänniskor? Vi ser bara utanverket, vi tolkar det vi ser och tror oss veta. Sanningen är att vi ingenting vet om vad som rör sig i andra människors inre. Och ladors inre är också dolt för dom flesta av oss........

*

*

***

HÖSTTRÄD

***

Dom är lite olika tajmade lövträden, tur är väl det. Här några observationer från de senaste dagarna. Generellt verkar höstfärgerna vara lite dämpade i år, åtminstone utgående från vad jag sett själv och här på FS.

*

Ungbjörkarna hade fällt det mesta för för flera dagar sen, här en dunge ungefär vid Sörbo.

*

Hemma i på tomten i Korsheden var ginnalalönnen först med lövfällningen, här håller jag just på att räfsa under den. Den stora pilen som ni ser snett bakom och till höger om huset är nästan opåverkad av hösten så här långt

*

Här en aspkrona som heter duga, gul och grann, bara aningens grönt kan fortfarande förnimmas. Den står bortom ladan där jag börjar promenaden på Saxevägen och som jag visat i dom senaste bloggarna

*

Faktiskt är det flera aspar i den kronan

*

***

ÖVER NEJDEN FLYTER LÄNGTAN

***
Alldeles omärkligt kommer den, skymningen

Vindarna lägger sig till vila för natten

vattnen stillnar till himmelsspeglar 

Himlen öppnar sig åter 

bara himmelsljuset är kvar

där det svagaste rosa blandar sig

med det hemlighetsfulla dunkelblå

Och över nejden flyter längtan

som rörbara stråk 

*

En vik av Issen i närheten av Vibberbo

*

***

ÄR DET DU SOM VET?

***

Kanske är det du som vet? Jag gör det inte.  Varken vilken väg som är den rätta eller om det är analogt och svartvitt som är bäst. Eller Leica då. Själv tror jag Leica är en lyckad marknadsploj, ungefär som Rolex eller RR. Pris/ prestanda ligger skyhögt över det mesta. Fastän få är bilderna som höjer sig över mängden. I varje fall idag, och av dom jag sett. Det var nu inte elakt menat, men jag har svårt att skilja Canonbilder från Nikonbilder, Leicabilder och Fujibilder. Inte ens Sonybilder känner jag igen. Men jag är i Korsheden, långt från kulturcentra och mediafokus. Verkligheten är mest vardag, gråväder och vattenpölar. Säkert är mitt fokus deformerat av den utbredda vanligheten som råder här. Det unika, det märkvärdiga och det extraordinära läser jag om i tidningarna, det är inte här det finns. Här finns bara vanliga människor, såna som handlar i Bärkehallen, gör sitt jobb och försöker få tillvaron att gå ihop. Under tiden samlas asplöven på marken på Saxevägen.

*

*

***