NOTERAT UTEFTER SAXEVÄGEN

***

Häromdagen, noga räknat i förrgår, kollade jag färgläget i naturen på min promenad utefter Saxevägen. Jag har haft känslan ett tag att gult dominerar, åtminstone som blomfärg. Och visst finns det mycket gult just nu, men långt från bara. 

*

Renfana syns överallt utefter vägkanterna

*

Gullris, kanske höstgullris, är också vanligt, särskilt vid kanten till våtmarken innanför spången

*

Humlorna älskat just gullriset

*

Någon av alla fibblor. Eller fettistel kanske

*

Fälten är förstås fortfarande vackert gröna. Med vita inslag förstås. Och var tar all den här plasten vägen så småningom?

*

Tistlarnas lila färger gillar jag

*

Och detaljerna är också värda att ses, samma bild croppad

*

Rönnarna har gott om bär  som nu börjar få riktig färg. Vargavinter kanske?

*

En del buskar har fått mer färg än andra

*

Ut mot våtmarken blandas det gröna och det gula

*

Eftersom den var från samma promenad får den hänga med en gång till

*

På hemväg får den här kombinationen mig att stanna till med kameran

*

***

AUGUSTI

***

Kvällarna mörknar allt tidigare och också vattnen blir mörkare - det är augusti. Dom flesta av sommargästerna i Korsheden har återvänt till städer och jobb, det är märkbart tystare och vi är allt oftare ensamma vid badet i Bartjärn. När jag handlade i ICA-affären inne i Söderbärke i eftermiddags var det ingen trängsel - under högsommarveckorna var affären alltid full, precis som parkeringsplatserna utanför. På altanen svärmade flygmyrorna i eftermiddags, också ett sensommartecken, liksom att mjölken är i det närmaste överblommad.

*

Visst kan jag känna vemodet glimta till ibland, vemod att sommaren redan går mot sitt slut. Samtidigt känns det skönt, fullbordan finns nånstans där framme.  Och nu när promenader är möjliga, i varje fall vissa dagar, kan jag fortfarande vandra utefter Saxevägen. Och fortfarande står jag gärna nere vid träbron, Spången, och tittar ömsom ut mot Barken, ömsom in mot våtmarken. Rördrommen hör jag inte längre, kanske har den dragit vidare, möjligen är den bara tyst, men jag är glad över att både ha hört den och sett den. Ibland tittar jag rakt ner i vattnet, det finns motiv också där......

Förstora! 

Från träbron mellan Saxenäsvägen och Nohrstedtsvägen

*

***

VÅTMARK MED RÖRDROM

***
För tredje kvällen sitter jag och tittar ut över våtmarken. Tystnaden är påtaglig, bara då och då avbruten rördrommen. Den har flyttat sig till höger och betydligt längre bort, ljudet är svagare. Ändå känner jag precis igen rösten - först tar den liksom sats, det finns en antydan till ljud, kanske drar den bara efter andan, sen kommer den första låga bastonen, oftast följt av en till, däremot mer sällan tre. Så är det tyst igen, fem minuter, kanske tio minuter. Precis när jag börjar undra om den har lämnat kommer nästa. Har läst att bönderna förr trodde det var gastar som ropade, det har jag lätt för att förstå.  

*

Eftersom den flyttat sig längre bort, uppskattningsvis flera hundra meter, har den säkert tagit till vingarna. Det skulle alltså kunna gå att få syn på den. Några tärnor skränar förbi och bakom mig hör jag storlommen ropa utifrån sjön. Över mig flyger korpen mot skogen därborta. Ute på våtmarken är det alldeles stilla. Dagens meditation är över och jag reser mig upp och går.

* 

*

***

STORSKRAKE SAXE

***

Egentligen satt jag därnere på träbron (Spången) utefter Saxevägen i eftermiddags  för att se om jag kunde få en skymt av rördrommen. Jag hörde den när jag gick därnere i går kväll och den upplät sporadiskt sitt karakteristiska läte också nu. Men jag hade inte suttit där så länge förrän jag fick sällskap av ett par grabbar som började fiska med sina kastspön så jag begrep att det var en fåvitsk tanke. Få fåglar är så skygga av sig som rördrommen har jag förstått. Men det blir fler tillfällen, det finns en bra bänk på bron så rätt klädd är det inget bekymmer ens för mig att sitta där ett par timmar. Och ensam i stillhet på bänken kanske det finns någon liten chans.

*

Ändå satt jag kvar där i närmare två timmar, tänkte alltid kan något dyka upp. Och visst gjorde det. En storskrake, hona antar jag, kom simmande med nio små dunbollar i släptåg. En satt på hennes rygg och honan och ungarna sam omkring i närheten av mig en bra stund. Jag fick för mig att det var samma unge som satt på hennes rygg hela tiden, säkert en halvtimme, och jag funderade på om det var den starkaste ungen som behöll platsen för sig själv eller om det möjligen var den svagaste ungen som verkligen behövde vilan och hjälpen? Det lär jag väl aldrig få veta men jag gissar att det är som vanligt i naturen, den starke som styr. Eftermiddagssolen låg på och det blåste rätt hårt så bilderna har lite hård och orolig karaktär. 

*

Här kommer dom, storskrakehonan med nio ungar

*

Ibland försökte fler komma upp på hennes rygg

*

Ungarna verkade trygga och gjorde små utflykter på egen hand

*

Några cyklister kom förbi och fick dom att vända igen

*

Snart kom dom tillbaka igen fast ungen på ryggen är blyg för fotografen

*

*

*

*

När dom kom nära strandkanten här satte ungarna iväg i ett fasligt tempo och for runt, dök och skvätte vatten så det stod härliga till. Dykträning och äta-träning antar jag?

*

Fin stund också utan att se något av rördrommen! Men nånstans härute i våtmarken står den och  - ja, vad säger man - tutar? Eller brölar?Den kan höras flera kilometer, så mycket vet jag

*

*

***