BRIDGE FOR SECRET KISSES

***

*

*

***

DAGENS BILDER

***

I går var nog mörkaste dagen hittills i vinter. Desto ljusare idag, skönt att hon ändå finns där, solen. En kort promenad på förmiddagen och en tur runt Dovern på eftermiddagen gav några bilder.

*

Den vanliga vägen vid S:ta Maria

*

*

Glittret i träd och buskar syns bättre med fokus på bakgrunden

*

Ute vid Risingefälten, sångsvan därborta

*

Åtminstone sex av dom

*

Dovern norrut

*

*

Dovern norrut

*

Söderut mot sundet

*

Fortfarande norrut

*

Från Linköpingsvägen österut, det är järnvägen till Kimsta som syns

*

Väl hemma mörknade det redan

*

För den som är intresserad avvek den globala medeltemperaturen för dec från medelvärdet 1991-2020 med +0.05 C, den mörkblå punkten längst till höger i diagrammet nedan.

*

***

RISINGE TISDAGEN DEN 20.12.2022

***

Vad jag vet, inget speciellt alls den här dagen. Grått och halvmörkt, en av alla mina drygt tvåtusen decemberdagar med kamera tillgänglig. 70 år multiplicerat med 30 borde bli 2100. Visst, december har 31 dagar, så 70 till då. Tänker ofta att det är det vanliga som är svårast att fota. Det speciella sticker alltid ut av sig själv, markerar sig själv. Det gör ju inte vanligheten, gjorde den det vore det inte det vanliga. Ändå har jag märkt att bland mina gamla bilder är det när det vanliga är med som dom blir intressanta. Kanske gäller det bara när det är människor med, inte när det är naturbilder. Dom är fö alltid nästan ointressanta efteråt. Ändå fortsätter jag gärna med naturbilderna. Det har nå´t med känslan att göra. Naturen låter sig inte beskrivas med enbart ord. Ord kan bara beskriva ytan, det direkt synliga, inte känslan som finns därunder. Kanske är det vad jag försöker få in i bilderna. Trots att jag vet att det är lika svårt att förmedla till någon annan även med bild. Men det går för mig själv, när jag ser bilder jag själv tagit kan jag locka fram samma känsla. Åtminstone nästan.

*

*

*

*

***

DAGENS FÅGEL - STENKNÄCK

***

Under dom här kalla vinterdagarna är det ofta fåglar i trädgården. Sidensvansarna är trägna besökare men koltrastar och björktrastar är också stamgäster. Jag är ju ingen riktig fågelfotograf och har inget gömsle och så, för det mesta går jag bara ut på framsidan av huset och försöker smyga mig runt till någon av husknutarna för att få bilder. Oftast hinner dom iväg och dom nyss fulla träden är tomma när jag har sikt. Under sommarhalvåret sätter jag mig ofta på en stol inom skjuthåll utomhus och det funkar ofta. Dom ser mig men sitter jag still är det ofta ok.

Nåväl, dag provade jag att fota inifrån huset för att inte direkt skrämma iväg dom. Det funkar, dom sitter kvar, men kvalitén blir lidande, sämre kontrast och skärpa. Det dåliga ljuset gör naturligtvis sitt till, här mulet och halv tre. Glad ändå att jag fotade genom fönstret idag, första stenknäcken på bild. Hade jag försökt smyga mig runt huset hade den säkert hunnit flyga sin kos, har för mig stenknäcken är rätt skygg. Den förhållandevis ljusa näbben får mig tro att det är en hona.

*

*

*

*

*

*

*

***

NOWHERE TO GO, NOTHING TO DO

***

Trots det sparsamma ljuset dom här gråmulna dagarna i slutet av november finns det där, ljuset och skiftningarna. Inget är inställsamt och lättköpt och är jag inte på humör ser allt mest grått och fuktigt ut. Låter jag däremot hjärtat finnas med är det lika vackert som vanligt därute. Ofta känner jag att jag behöver hösten. Den ställer inga krav, den låter mig vara som jag är och ta allt i mitt eget tempo. Under våren går allt så fort, tänk om jag inte hinner med att leva allt jag borde? Och sommaren, som ska ge oss allt vi saknat så länge? Hösten har inget av det där, allt är som det är. Vad var det hon sa, Premleena? All is OK, nowhere to go, nothing to do. Peace is there.

*

Alla bilder är från dagens promenad ute vid S:ta Maria Risinge

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***