VÄRRE BLIR DET INTE, EFTER I MORGON VÄNDER DET!

***

Vissa saker står sig. Bilden är från dec 2008, dvs den är 10 år. Men eftersom längan är från andra halvan av 1700-talet gör det inte nå´t. Den som hör hemma i trakten kan dock se att Värdshuset ännu inte är ombyggt. Det ser dessutom ut att vara samma väder som vi haft de senaste dagarna. Just idag har dock snön regnat bort.

*

Och som sagt, värre blir det inte, i morgon vänder det eftersom det är vintersolstånd i morgon, årets mörkaste dag. Men sen går det bara åt rätt håll! 

*

*

***

SKÄRBLACKA - I OLIKA LJUS

***

Skärblacka ligger 16-17 km utanför Finspång och hör till Norrköping. Ändå finns Skärblacka, eller bara blacka, i de flesta Finspångsbors medvetande, det luktar nämligen Skärblacka titt som tätt i Finspång. Skärblackaanläggningen hör till BillerudKorsnäs och är världsledande tillverkare av bla högkvalitativt vitt maskinglättat (MG) kraftpapper, allt enl Googles.

*

Jag har inga andra erfarenheter av bruket än att jag passerat där i stort sett dagligen i 23 år på väg till jobbet i Malmslätt. Just att jag åkt samma väg (ok, jag hade faktiskt två vägar att välja på, genom Skärblacka var den ena) väldigt ofta under lång tid gör att jag kunnat se samma natur, samma landskap och samma samhällen under alla årstider, alla klockslag, under alla  väder och i alla möjliga ljus, roligt för en fotograf.

*

Bruket i går eftermiddag, Sony A7RIII med Sony 100-400

*

Bruket en februarimorgon 2005, KonicaMinolta Dynax 7D (6 Mpix!) med Minolta 50/1,4

*

***

BLOGGAR OCH BLIXTAR

***

Navigare neccesse est, men vad heter blogga på latin? Jag är ju realare så här behöver jag hjälp! Med jämna mellanrum har jag (också) tänkt sluta blogga, senast för bara någon dag sen. Det har aldrig handlat om reaktionerna därute, det handlar om min egen känsla. Ibland känner jag att hjärtat inte varit med på ett tag, jag inser att jag lagt ut bilder och text som inte har kommit från mitt levande jag utan bara från vanan att göra det. Då tänker jag att nu slutar jag tills jag känner att jag har något att säga eller visa. Det brukar ta en eftermiddag eller i värsta fall en dag. En blogg tom kan också bli en lättnad när jag är låg. Det har jag varit under längre tid än jag brukar nu, jag känner inte igen mig själv riktigt. Det handlar inte om att beklaga mig, bara få det sagt, så känns det bättre. Alltså letar jag rätt på en (för mig) positiv bild på barnbarnet L

*

Och här går väl gränsen? Barnbilder, tom bilder på egna barnbarn, är ju tillåtna på blogen. Men blixtbilder? Nej, ikke det! Lite rebell är vi väl lite till mans, alltså en blixtbild på ett barnbarn! Själv tycker jag den blev riktigt bra, ganska mjuk och fin efter lite lokala exponeringsjusteringar. Och ärligt talat skiter jag i vad ni tycker :-)

*

Till sist, jag har inte märkt att det är för många av något särskilt slag av fotografer här på bloggen. Jag tycker att dom (vi) är för få, av alla sorter. Och jag saknar dom som försvinner

***

BLÄNDARE 18 OCH 15 SEKUNDER - OCH VARFÖR LIVET ÄR VÄRT ATT LEVA

***

En oktoberkväll ute på Resö i Bohuslän. Klockan är 19:14 och det är över en timme sen solen gick ner. Jag har stått här en halvtimme och temperaturen sjunker ner mot nollan, jag fryser om händerna. Jag är ensam härute, inte en människa finns mer än jag. Ensam är jag också i huset, bara några hundra meter härifrån, ensam i dagarna tre. Kvällen är magisk, ljuset är magiskt, vinden har mojnat och fåglarna tystnat. På kameran sitter Sonys 70-200/2,8 G och jag har valt bl 18 för att få skärpedjup och ISO 80 för att undvika brus så det blir 15 sekunder men stativet  funkar bra.  Bilden är croppad till ungefär halva storleken. I övrigt har jag inte rört vare sig exponering, kontrast, vita, färgmättnad eller något annat, bilden är obehandlad. Det såg ut så här, mot väster.

*

Det är en bild som påminner mig om varför livet är värt att leva, varför jag gärna fortsätter några år till om jag får den nåden. För en nåd är det. Det behöver inte se ut så här varenda kväll. Det är helt ok att det är just så grått och vått som jag visade med mina bilder i går på väg till Stockholm dom flesta dagarna.

*

Och om ni möjligtvis tänker att det är inte alla som kan ta sig till Bohuslän för att njuta av solnedgångarna över havet så är det helt ok att stå hemma i köket i Finspång och titta ut genom fönstret när solen bryter fram efter ett majregn - ljuset är magiskt också där

***

ENKLAST ÄR ATT FORTSÄTTA RAKT FRAM

***

Jag har tappat orienteringen

som jag gör då och då

Jag känner igen mig där jag är

men förstår ändå inte vart jag ska

Enklast är att fortsätta rakt fram

trots att jag insett att rakt fram

leder olika beroende på vart jag tittar

*

Ändå mindre begriper jag varför

Vaddå varför?

Varför jag är här

och varifrån sorgen kommer

Och vart jag ska ringa med mobilen?

Inte heller vet jag vem han, den gamle, är

som tittar på mig från fönster och hissdörrar

*

Jag har en kamera i handen

Vad ska jag göra med den?

Fota förstås men vaddå eller vem?

Och vem ska jag visa bilderna för

och varför ska jag göra det?

Möjligen behöver jag dom själv,

bilderna alltså, för att förstå

vem jag är

Och hur skulle jag annars kunna visa

att det var där jag var

och att det var den vägen jag gick

och att det var dit jag kom?

*

Nej förresten, inte dit men hit kom jag

Och varför är det skillnad på hit och dit

när det ser alldeles lika ut på båda ställena?

Förresten, med bildernas hjälp kan jag se

att det inte alls ser så lika ut

Men jag menar egentligen,  

det kvittar ju lika hur det ser ut

när jag varken vet hur eller varför eller vart

*

Ett stycke till kan jag väl gå ändå -

jag tror det blir stjärnljust i kväll

*

*

***